miakelekia

Det här året bodde jag i princip i en hästhage med syrrans sto och föl. Jag sov till och med hos dem i hagen. Däremellan åkte jag till badet, gick på bio eller käkade pizza med kompisar. Jag började bli "stor" och min värld växte utanför den lilla byn jag bodde i. Vi lyssnade på musik, tittade på MTV och skrev ner texter för glatta livet.

Jag kan tänka mig att det i lilla Herrljunga idag pratas förskräckt om mordet på Nathalie från Alingsås. En grabb från trakten, en ung kille som vuxit upp ute i det ännu mindre Fölene, har gått över den yttersta gränsen och tagit någon annans liv. I Herrljunga. Där alla känner alla. Media berättar än så länge inte vem han är, men i Herrljunga vet alla som vill veta. Det är inte svårt att lägga ihop ett och ett. Ett stenkast ifrån brottsplatsen som är utpekat på hitta.se's karta bor hans mor, där han vuxit upp.
Själva har vi åkt förbi platsen många gånger de senaste fyra månaderna, ute på 181an. Jag har spenderat en underbar sommar i Fölene tidigare i livet. Jag har syskonbarn som är årsgammal med den unge mannen, skolkamrat.
Det går inte att undvika att bli påverkad när en sådan här sak händer nära en. Det hör till vårt flockbeteende, misstänker jag. Oavsett om det egentligen berör oss eller inte. För det gör inte detta. Det berör två familjer. Två familjer till två förstörda ungdomar.

I Alingås tillåts nu en familj sörja efter månader av terror. Nu vet de vad som hänt och kan släppa hoppet om att hon kommer tillbaka. De får en begravning och ett avslut. Och de får lov att bli förbannade, de får lov att hata... Grabben har erkänt, och de frågar sig hur de kunde släppa in honom i familjen?
Hur skulle de inte kunna ha gjort det? Det var trots allt den kille som Nathalie älskade. Säkert var det ömsesidigt. Garanterat var inte hans tanke när de flyttade ihop att han skulle bo där under en tid och sedan döda henne och flytta tillbaka hem till mamma. Någonting gick väldigt, väldigt fel och han fick väl panik, försökte komma undan. Tanken på att spendera lång tid i fängelse kanske blev för skrämmande. Leva med att han dödat henne skulle han ju få göra ändå, resten av livet.

Den här händelsen har inga vinnare. Killen är en mördare? Vad hände med dråp? Är man numera en mördare tills annat bevisats?
Han har förlorat sin framtid, sin aktning, ställts utanför samhället. Runt omkring i Sverige muttrar människor att han borde få sitta instängd resten av livet. Det är väl bara en tidsfråga innan media publicerar bild och namn, så att han i hela landet kommer förknippas med mord en lång tid efter det att straffet enligt svensk lag avtjänats. Jo, men den han dödade får ju inte leva heller, så det är inte mer än rätt? Saken är att vi vet inte vad som hände. Vi VET inte med säkerhet att han faktiskt dödade henne. Vi har läst och hört att han har erkänt det, men vi vet inte om det verkligen var det som hände. Hon kan ha ramlat och slått sig så illa att hon dog av fallet, och han kan ha orsakat fallet. Det kan ha varit en olycka som han tagit på sig som ett mord. Vore det konstigt om han inte tänkte klart i det läget? Hur skulle du själv ha reagerat?
Det är bara ytterligare spekulationer, och jag ogillar spekulationer, men det finns möjligheter att det inte gick till så som vi av medias rubriker vill tro.

Och Nathalie, nu vet alla att hon inte kommer tillbaka. Ett så ungt liv, förstört så tidigt. Det ÄR fruktansvärt hemskt. Det är det verkligen. Jag vill inte tänka mig in i den smärta och sorg alla hennes nära och kära känner. Det är grymt. Omöjligt att sätta sig in i för den som inte varit där. Mina tankar och varmaste medkänsla går till hennes familj och vänner.
Men, mina tankar går också till killens familj. Hur skulle det inte kännas som mamma att få veta att sonen har grävt ner den saknade kroppen i åkern där hemma?
Jag hoppas att Herrljungaborna är stora nog att se att de är samma familj nu som de alltid har varit. En helt vanlig familj på landet i Västergötland.

Nu får vi följa fortsättningen i utredningen, själv kommer jag göra det i GöteborgsPosten som inte är så pengakåta att de baserar rubriker på hörsägen, och så får vi se var det leder.
Det är i sanning en tragedi... åt alla håll tänkbara.
 

Det var bara en skiva som gällde det här året. Jag hittade ett band inne hos någon av bröderna, sjöng låtarna i skolan och mamma konfiskerade det till slut för att det var olämpligt. Jag tror inte hon tyckte det var så farligt, men vi bodde i ett samhälle där minst 70 % av befolkningen var missionare... Det gick inte i god ton att sjunga om himlen och djävulen på det viset, och inte om att supa heller... inte som tio-åring. *s* Här är några smakprov ur Thåströms Thåström-skiva, den i mitt tycke sista skivan han gjorde som var bra.

Året är 1989, jag lyssnar på Troll ihop med mina jämnåriga. Vi står med hopprep och sjunger framför speglar och de sätter upp dansföreställningar. ( Jag har aldrig varit intresserad av såna tjejiga grejer...)

Jag går nog inte upp idag. Soffan är bäddad och jag ligger i Guds famn och gnäller på hen om livet. Det skaver inte bara i kroppen idag, det skaver på insidan också. Björn Rosenströms låt "Du vet väl om att du är värdelös..." går runt, runt där inne i min älskade skalle. I magtrakten kryper en liten mask omkring, den kittlar på ett obehagligt sätt så att det går ut molande impulser till hjärtat och lungorna. Hjärtat slår ojämnt då, det stannar upp ibland för att det blir lite oroligt att masken ska explodera om det slår för hårt. Lungorna lägger in sparkrav på syre och sänker sin kapacitet till 10%...
Och tänk att trots att jag verkligen har kollat upp mig med de fina verktygen jag har för att göra det nu för tiden så kan jag inte hitta någonting i det yttre som skaver, och inte heller i det inre (förutom maskjäveln då).
Nej, det lär vara PMS det här. Ihop med lite ynk för att jag har ont. Så... jag kryper ner och låter mig omfamnas av den stora famnen, som soffan har kommit att bli, och väntar på bättre tider medan jag samtalar med evigheten om allt och ingenting.

Kram...

Utan kommentarer för jag är så trött. =o)  Here goes mitt 1988;

Jag är ju hungrig ju, och ingen finns det som lagar mat åt mig. Taskigt. Var tog den gamla goda tiden vägen då jag kunde sitta och skriva, prata i telefon och lyssna på musik hela dagarna och sedan släntra ner till köket då maten var klar för att lassa på rejält och sen släntra upp på rummet igen för att inmundiga farsans välsaltade kotletter, kokta potatis och brunsås. Eller för den delen morsans köttfärssås och spagetti. Tänk om ungar kunde fatta hur otroligt bra de har det. (jag vet att det inte gäller alla, men dem det faktiskt gäller då).

Nära här intill går en kanal, eller å, eller både ock tydligen. *s* Det är Mölndalsån som går ihop med gamla Fattighusån.  Den är stenkantad och där finns gamla slussar som vittnar om fornom båttrafik. Vid dess kant går jag med mina hundar, och tydligen är jag inte ensam om det om man tyder spillningen som ligger och dräller överallt... *muttrar lite* men det var inte skälla jag skulle göra även om jag tycker det är dålig stil att inte ta upp efter sina djur. Så, så Mia... lugn och fin.
Nyss tog jag och valpen en solskenspromenad längs med ån. Det var klart vatten idag och jag kunde se ner till botten. Vattnet står ganska lågt, och där är fullt med småfisk. Stora stim rör upp ytan när jag kommer gående. När jag och barnen gick där fick vi se en yttepytteliten gädda ligga och sola sig i kanten, men idag fick jag se en stor en. Okej, den var inte gigantisk och garanterat ganska ung, men den var såpass stor att den var värd att verkligen kalla fisk.
De är inte de vackraste i världen, men det är roligt att kunna se dem i ett såpass naturligt habitat... (hur naturlig nu en kanal kan kallas men ni förstår vad jag menar?)
Den låg alldeles stilla och insöp atmosfären innan jag störde den så att den plaskade iväg in i sjögräshavet i mitten av kanalen. Lite längre bort såg jag en liten igen, med jättevacker teckning på ryggen.
Härmed är min nya hobby att gå på gäddspotting i kanalen. Hihi.

Snart har den här "arbetsdagen" tagit slut, valpen blir hämtad och jag ska ställa min rumpa i duschen och bli fin och fräsch innan det är dags att göra tisdagskvällsrutinen. Inga mer ska för idag, inga  mer måsten...
Jo.. lite ska ska ni ha! Here goes The Liptones!

Ha en finfin dag!

Nu lyssnar jag på egen musik, med kompisarna, men banden vi lyssnar på är ofta stulna av brorsorna. Från det här året kommer jag själv mest ihåg "Fyra bugg och en coca cola" för att den gick varm på radion mamma hade på hemma i köket. Men jag vet att den här också var en stor hit, även om jag främst minns att den spelades lite senare i livet. Den
håller absolut ännu.

 

Jag hade en svag aning om att en alika inte bara är någonting svart och smutsigt. För så kan det ju inte vara, eller hur? Ingenting är så enkelt. Jag såg i mitt sinne en mycket vacker blomma, och inte alls en tjattrig kaja. Fyllekaja, hör man ju titt som tätt, och kanske beror det på tjattrandet? Eller så är det bara så att kajan, eller alikan som den på vissa platser i Sverige kallas, är allmänt illa sedd? Jag är iofs av annan ståndpunkt, för jag tycker att kajorna är vackra... och häpnadsväckande mäktiga när de lyfter i flock så att de bildar stora moln på hösthimlen. Efter vad jag har hört så söker de sig till varandra för att kunna skydda sig mot rovdjur. Tillsammans kan de göra det de inte ensamma klarar av...


Full som en alika hör man ju också då och då, och det vet ju alla vad det står för. Ibland kallas också alkisar för alikor, vilket jag härmed kommer att anamma. För se vad jag fann när jag sökte internationellt på alika;

Den här låten gick inte att lägga in här, men länka funkar... Den är en av mina absoluta favoritlåtar genom tiderna och låg på listorna år 1986. Annat som kom att bli tonårsfavoriter var Strebers alla skivor. Jag hade strebersskallen på min lilla punkarskinnjacka och var Ung och Arg;

Jag har haft en underbar helg. Björnbröderna har tankat mamma och jag har tankat dem. Det blir väldigt mycket gos när vi tankar på varandra efter att ha varit isär så länge. I fredags gjorde vi inte mycket mer än kramades och pratade om allt och ingenting. På tåget ner till Göteborg, då han lagt sig tillrätta på rygg i mitt knä och med händerna placerade på mina kinder, förklarade lillebror (snart 5) att;
- Jag älskar dig mamma!
- Jag älskar dig också, svarade jag.
- Jaa, och mamma... Jag ÄLSKAR din skalle!
Tjaa, vad säger man? Jag har tydligen en väldigt fin skalle. För så heter benet som vi har i huvudet. Tack för anatomilektionen, älskade hjärtat mitt.
Det här är samma kille som i våras satt på en klätterställning med benen i kors och huvudet tungt lutat i handen, tittade på mig och sa;
- Mamma, jag är tankemannen.
- Är du tankemannen? svarade jag.
- Jaa, jag tänker så himla mycket...
- Ja, jag vet nog inget barn som tänker så mycket som du.
- Neej, (här slår han ut med händerna i en grande gest) och jag haar så många minnen.
Och det är sant. Han är inte fyllda fem ännu, men han har samlat på sig väldigt många minnen, det har han.
Storebror behöver öva på sina komplimanger, tycker DGM, för han utbrast glatt att jag har en VÄLDIGT stor rumpa. Mm... Tack för den liksom... Sist jag kollade så var den inte jättestor... Men för honom kanske det är någonting jättebra?  Kanske är han inne på "Da Biggah, Da bettah"-filosofin helt enkelt.

Lördagen spenderades i Slottskogen bland getter, gotlandsruss, älgar och sälar. En kronhjort var på parningshumör och friade högljutt till en ko, som inte verkade ett dugg intresserad. Hon var så blasé att hon gick och la sig bland de andra korna och totalignorerade honom. Stackarn.. han stod där alldeles villrådig över dem. Bilder på dem kommer senare.
När vi tittat färdigt på djuren gick vi till lekplatsen där vi mötte Roger och Max. De lekte där en stund innan vi gick för att köpa kaffe och glass. Sedan gick vi till busklabyrinten där de sprang sig svettiga. Det är synd att den inte kunde få vara en riktig labyrint. Nertrampad för att folk har genat genom snåren. Men killarna uppskattar den ändå, och det är väl huvudsaken. Vi tog en sväng förbi naturhistoriska för att titta på världens farligaste djur, men som jag trodde så finns inte det i entrén längre (om det nån gång har gjort det vet jag inte) så det blev mest en titt på souvenirerna som fanns där och på sköldpaddor och lungfisken. Jag fick lova barnen att vi skulle gå dit en annan gång. Då ska vi ha god tid på oss och verkligen titta. Jag gillar naturhistoriska. Det har jag alltid gjort.
När vi kom hem åt vi potatisgratäng och fläskfile.  Sen gick kvällen i lugnt mak och vi myste ordentligt framför filmen Robotar innan barnen gick till sängs.

Söndagen började trist. Jag hade feber och kände mig snordålig när jag vaknade. Gick upp och gav barnen frukost och slängde på barnkanalen innan jag damp i säng igen. Sedan låg jag där och svettades tills jag var tvungen att gå upp. Vi skulle ju på bio! Jag kastade ihop mannagrynsgröt medan jag fick ett jätteskönt samtal med Carro, väntade på att treon skulle ta, och så åt vi och promenerade iväg. Lite småbråttom fick vi, men vi hann i tid till reklamen. Där fick vi se trailern till Madagaskar II, och den verkar faktiskt bli bättre än ettan. En kortfilm som var sjukt rolig drog upp stämningen i biosalongen innan Wall-E började.
Wall-E, Wall-E. Jag måste säga att jag blev helt betagen av den filmen. Wow. Jag kände ensamhetens ångest krypa i mitt bröst där i början för att sedan förvandlas till spänning och mysande gott, och i nästa stund kastas om till sorg och vemod och sedan bli spänning igen och så humor som kittlade hela kroppen. Wall-E är den bästa filmen jag sett på länge, och barnen uppskattade den lika mycket.
Hela storyn påminde mig om en gammal låt jag brukade sjunga på i tonåren; "Vi vaknar, vi vaknar upp, på jorden på en sopstation. Beskådar mänskans skit. Vi vaknar upp, vi vaknar upp på jorden å vi saknar luft till en förklaring varför, till en förklaring varför, till en förklaring varför vi smet från vår joooooord."
Efter filmen gick barnen, och jag, och härmade huvudkaraktärerna Wall-E och Eva då de lärde sig säga varandras namn, hela vägen hem.

Jag har blivit så in i hell arg och ledsen och irriterad. Jag är pigge piggsvin... ett vresigt pigge piggsvin. Massa vassa taggar på min rygg. Jag är inte i balans, just nu. När jag finner balans på ett ställe så gungar det på ett annat. Det jag är obalanserad i just nu är dock de mest grundläggande behoven ett djur har. Jag har brusitit i att ta hand om mig själv. Så, nu säger jag halt. "HALT för HELVETE" som en vän sa.
H
A
L
T
Jag ska inte vara hungrig, inte arg, inte ledsen eller ensam och inte trött. Och det är precis vad jag har varit på sistone. Trött så in i bängen, och ledsen... jag sörjer en massa... Ensam är jag också, trots att jag är sambo. Trist läge, verkligen. Så vidare värst arg är jag egentligen inte, men det är lätt att hamna i harm när jag är trött, ledsen eller hungrig. Och hungrig, ja, det har jag tillåtit mig att vara, för jag har i min trötthet inte haft kraft. Nu får det vara slut på det. Nu gör jag halt, ett tag, och tar hand om mig själv och min kropp.

Därför mina goda vänner, tar jag en paus över helgen. Barnen är här, hos mig, och jag njuter av att krama på dem och prata med dem. Och så klart lukta på dem! De är mina.... det är de verkligen. Vi ska leka. Jag ska baskimej också leka.
Vi ska äta god mat och lördagsgodis och vara ute i parken och fota i höstlöven. Så, ha en finfin helg. Åter på måndag med mer musik från mitt liv och uppdatering i övrigt.

Kram!

Idag har liten valp sprungit omkring och kräkits, i omgångar, hela dagen. Har hon ätit något så har det kommit upp igen. Med en slutkläm på dörrmattan deklarerade hon att hennes inre är fullt av spolmask. Hur får de plats i en så liten kropp? Jag har sett skräckexempel på denna mask i kanin och hästtarmar och det är nog det vidrigaste som finns. Nåväl, Tia verkar inte specielt berörd av de vita långa parasiterna så det räcker väl med en avmaskning där för att hon ska bli bra.
Matte såg måttligt road ut när jag visade henne hur de ser ut och påtalade avmaskning hos valpar. Nu ska här avmaskas. Hunden har inte blivit det på länge och katten var ca ett år sedan. Det är dags, helt enkelt.

Ja så tog jag mod till mig och ringde city akuten, men de har bara specialister för att skriva ut lite medicin och skicka hem sina patienter. De gör alltså inga utredningar. Så modernt, tänkte jag. Jag blir mao tvungen att vända mig till vårdcentralen iaf... och åter igen dra min historia för en allmänpraktiserande läkare. Kan det vara tillfälle för mig att få lite belöning för att jag bor i city?  Vården sägs vara lite bättre här där det bor folk som inte nöjer sig med en axelryckning... Vem vet, kanske det stämmer. Jag hoppas det. Hälsoundersökningen jag tänkte göra kostade 2000 spänn. Vad ska jag med den till om de ändå inte gör någon utredning på plats?
Hopp... det blir väl att ringa till vårdcentralen nu då och förklara läget... efter att jag lugnat mina nerver lite. Fattar inte att det här ska vara förknippat med så mycket rädsla... Urk.
Jo, jag förstår mig själv lite... Jag har inga roliga erfarenheter av läkare. Och jag hade hoppats på att jag skulle kunna ignorera värken, så som jag gjort under en tid nu innan den blev såhär outhärdlig, men det går alltså inte. Hade jag haft ett arbete så hade jag inte kunnat gå dit vissa dagar under den här sensommaren/hösten. Jag hade intalat mig själv att jag skulle kunna ta vilket arbete som helst utan att låta värken påverka mig, till och med tunga arbeten (som det t ex kan vara att jobba i en djuraffär). Jag är besviken på min kropp. Det gör mig ledsen att vara svag. Och det äter upp alla mina ambitioner. Vilket iofs är bra, för då får jag en möjlighet att sänka hastigheten, tillika garden och böja nacken åter igen. Ske Din vilja, inte min. Jag är hotad i min trygghet. Allt det här slår ner på min självkänsla. Känslan av att vara ett vrak som är redo för tippen återkommer allt som oftast, och jag vet att det inte är sant men jag känner det ändå.
Så försöker jag tänka om då, tänka positivt. Vad vill jag göra och hur skulle jag vilja att mitt liv såg ut, om jag fick välja helt och hållet?

Jag skulle vilja ha ett arbete som jag trivs med och tycker är roligt och inspirerande. Jag skulle vilja möta människor i mitt yrke, gärna olika människor från olika situationer i livet. (Det gjorde jag i butiken och tyckte det  var jättekul.) Jag vill ge dem service av något slag. Gärna hjälpa dem få bort spänningar och värk. Bemöta dem med förståelse och acceptans.
Vad passar in här? Massage känns som ett naturligt val, men där är jag tyvärr förhindrad av min värk. Jag skulle förmodligen inte klara av att stå och knåda människor dagligen. Så vad är jag inte förhindrad att göra, som ändå går inom samma genre? Akupunktur. Jag tog upp det som förslag i natt när jag samtalade med DGM och han tyckte jag skulle börja leta kurser på stört. Sen skulle jag kunna starta eget, menar han, och bara jobba på.
Det kan ju inte vara påfrestande för muskler och leder iaf? Eller?
Sen finns det ju en hel uppsjö av olika sorters naturmedicin och sånt som kan vara nog så bra, men akupunktur känns mer allmänt godkänt. Det används ju inom vår vanliga sjukvård, t ex på förlossningen (med god effekt kan jag lova), och verkar vara högt uppskattat bland personer med olika spänningar och värker.
Jag får väl söka runt lite på nätet och se vad som erbjuds helt enkelt... sen får det kalkyleras om det finns en ekonomissk möjlighet att gå igenom en kurs, men det är en annan historia. Jag tänker inte ens gå in på ekonomi just nu... då kommer jag inte komma utanför dörren mer idag utan gräva ner mig i soffan igen i ångest för framtiden. En annan dag...
Fler tips på yrkesval välkomnas. Någon därute som vill ha en lärling? Jag finns här! Så länge jobbet inte är för tungt och passar inom mina intresseområden; Djur, människor (förutom pers ass, vårdarbeten och dyl) eller skrift. Jag lär mig snabbt och har en glupande aptit på kunskap. Så länge det kan leda till att jag någon gång får en fast inkomst. Någon? Anyone?

---

Efter att ha kikat lite på akupunktur-utbildningar så förstår jag ju hur banalt det var av mig att tro att det går att utbilda sig till det, bara sådär. Den treåriga utbildning som krävs för att kunna utöva yrket i samklang med SAFTKM måste föregås av tre års gymnasie eller fem års arbetande. Och så ska man vara sjuksköterska, eller likvärdigt...
Ja  ja, jag vet att jag borde prata med en studievägledare....... jag vet.........

---

Nu ska jag belöna mig med korv stroganoff. Enligt vissa gör jag den godaste korv stroganoffen i världen, och det tycker jag är väldigt roligt. Någonting kan jag iaf... *ler snett* (nej, jag vet att jag inte är värdelös och jag självömkar inte mer from nu!)

Må väl!

1. Pratar du mycket i telefon?

Nej inte nu längre.

 

2. Vem använder telefonen mest i din familj?

Jag, helt klart.

 

3. Har du lätt att lära dig telefonnummer utantill?

Ja, om de uttalas melodiskt. Jag lyssnar in siffror som jag lyssnar in toner.

 

 

 

Året är 1984,mina syskon är 2x12, 14 och 17 år gamla, och nu börjar det hända saker i det stora huset i den lilla byn. Systrarna har diskon i fritidslokalen och det spelas hitmusik för fulla muggar. Min första kärlek dök upp den här sommaren. Han hette Patrik och var arton år... jag kunde inte vara i samma rum som honom utan att rodna. Haha.
Jag minns att jag då verkligen inte tänkte vara någon hårdrockare, hur mycket mina systrar än tjatade på mig. Hårdrock var fult! Svart och mörkt och konstigt. Äldsta syrran var lite så. Men min andra syster, hon var så vacker tyckte jag. Det var rosa rouge och ljusblå ögonskugga och limegrön kajal. Och vingarna, dessa extrema vingar som hon stod och kämpade med för att få till. Hårfön, hårspray och tuperingskam... Kamma rakt ut, blås och sen bakåt.
Som lillasyster till fyra, i en tid som denna, så kunde man ju inte låta bli att bli influerad?
De bänkade sig framför bergsprängarna och spelade in tracks-listan för att vara med på det senaste och jag blev matad med Alphaville, Magnus Uggla, Motörhead, Kiss och den här gruppen:

En godare morgon än på mycket länge. Gudars så gytt att vakna då det är så. Det ringde på som vanligt här för en stund sedan och jag fumlade mig upp ur soffan, där jag spenderat natten, och gick för att öppna. På vägen till hallen greppade jag mina pyjamasbyxor och försökte tända lyset. Problemet var att armarna inte ville lyssna, för de hade minsann inte tänkt vakna än. Inte heller benen hade tänkt sig att vakna riktigt så punktligt. Det blev med andra ord en mycket vinglig färd till dörren och jag hade tur som inte ramlade över min stora morgonpigga spanjorska. Fast hon hade iofs kunnat dämpa fallet lite? Nåväl, ben och armar hann vakna innan valphusse hunnit kliva ur hissen till vår våning så jag kunde ta emot valp och valpfoder utan att varken tappa något eller se konstig ut. Hoppas jag.
Så snart valpen är innanför dörren så börjar buset, med en underton från den stora att det fortfarande är hon som bestämmer, och sen håller det på i någon timma innan lugnet lägrar sig. Just denna dag så kröp jag tillbaka ner i soffan för att vakna till men då kom det en donna och "oupsade" sig upp bredvid mig. Bara för att gooooosa... Jag blir lika förvånad varje gång hon bara gör något sånt som hon vet väldigt väl att hon inte får. Som om jag skulle glömma det en stund bara för att hon är så söt. Och tja... just idag så glömde jag det en liten stund extra. Det var mysigt att få krama lite på henne. Om det inte hade varit för att valp hittade ett snorpapper så hade vi kanske legat kvar där än. Hihi.
Så jag klev upp på nytt för att plocka ihop tussarna som redan hunnit sprida sig över golvet och för att slänga in storvovvas dyna i tvättmaskinen. (Den gick in! Hurra!) Sedan serverade jag de fyrbenta torrfoder. Pasha äter sju dl om dagen. Valp får också några skulor av sitt godisfoder för att kunna sällskapa med Pasha då. Och katten får av sitt foder vid sin tron. När Pasha ätit färdigt agerar valp aktivitetskula. Hon tar några skulor i munnen och så jagar Pasha henne tills hon tappar dem på golvet varpå Pasha plockar upp dem. Detta fortgår så länge det finns något kvar i valpens skål.
Efter det så är det dags för dagens första "skälla på katt"-runda. Då springer valp, med en mycket bekymrad storPasha efter sig (över sig, framför sig), och jagar Frasse med en svans som går som en visp och den gällaste lilla stämma hon kan uppbringa. Tills antingen jag eller Pasha säger ifrån... för Frasse gör det inte förrän hon kommer upp i ansiktet på honom, konstigt nog.
Efter detta lägger sig stordonnan på golvet och låtsasbrottas med valpen tills valpen blir trött och somnar. Jag har världens bästa valpvakt. *s* Utan Pasha hade jobbet blivit dubbelt. Nu är det strax dags för första promenaden. Efter den blir det frukost även för de tvåbenta.

Jag tycker om att döpa mina hem. Hittills har jag bott i bl a Gökboet, Tassbo och Varglyan... den senast nämnda var inte mitt hem, men jag bodde där ändå. Det kändes rätt så hemma. Vad sjutton jag ska kalla det här stället för har jag dock ingen aning om. Jag känner ingen mysfaktor kring den här lägenheten. Den känns verkligen inte som hemma och jag märker att jag fortfarande har svårt att benämna den så.

1982, vilket år... Jag var fortfarande inte mer än en liten blöjrockare, men jag KAN INTE ha stått stilla när denna låt spelades på radion där hemma:

Jag har tre gaddar, varav jag är nöjd med två. De står för saker jag tycker hör till mig. Ett är ett kinesiskt tecken.... Jopp. Klassiskt. Det var den första jag gjorde när jag var arton år och äntligen kunde gå och göra en utan att ha mina föräldrars tillstånd. Jag gjorde den hos Gurka på Hihi tattoo i Falköping. Han är bra... Mia rekommenderar!
Det var så klart inga bekymmer för honom att slänga upp en kina-gadd så det var snabbt över och efteråt gick jag ut, riktigt nöjd med min kroppskonst. "Vilt djur" betyder tecknet enligt Cecilia Lindqvist i boken Tecknens Rike som jag hittade på skolbiblioteket. Och jag hoppas att det stämmer. **s** Jag fattade tycke för tecknet för att jag är född fri, och det kommer jag alltid sträva efter att få fortsätta vara.  Så här ser den ut tillsammans med ett par snygga skor och under svarta nylons...




På min vänstra höft har jag benämningen Mrs Agony, som följt mig genom livet. Mycket mörkt, kan tyckas, men en stor del av mitt liv har varit mörkt och skuggat av tunga tankar. Den har töjts och skrumpnat fram och tillbaka under åren och är inte vad den en gång varit, men det gör mig inget. Den är fin ändå. Den är väl min, helt enkelt. Mrs Agony, eller agony, är vad jag hetat på många communitys genom åren. Tiden på communityn är nu förbi. Tills vidare åtminstone, så namnet har antingen försvunnit eller tagits över av andra där ute i cybern. Endast på ett ställe finns jag kvar nu mera, och det är enbart för att kunna anmäla mig till eventuella fester framöver.

Min tredje gadd sitter på höger överarm... Den är jag inte nöjd med, än... Det är en orm som en kille skissade upp och sedan tatuerade in i sin lägenhet för 400 spänn en gång för längesen då pengar var viktigare än resultatet... Den här snäken kommer ordnas till, så småningom.. Hur vet jag inte, men min dröm är att kunna gå in till Kat på LA Ink och ge henne i uppdrag att fixa till den. Fria händer, helt enkelt. Det vore roligt... men tveksamt är väl om hon går med på att ändra en redan befintlig tatuering? Tills vidare så får den vara som den är.


Igår var jag och två av mina goa vänner ute och spelade biljard. Jag hade riktigt kul faktiskt, även om det kanske inte var helt genomtänkt att vara ute sent när jag inte blivit frisk än... Idag vaknade jag helt igentäppt av snor. Men vet ni vad? Det var det värt. Jag går ut så sällan och har kul numera så det var värt det. Och det är helt okej att vakna sjuk av en förkylning så länga jag slipper vakna och vara bakfull. =0)
Så här såg vi ut, mitt lilla fejs och jag, nattsuddiga:

                 

1981 bildades Metallica i ett garage någonstans i världen, men det skulle ta en stund till innan de kom ut i världen, annars är de ett band jag lyssnat mycket på, redan innan jag hade ett val. (Jag är sladdbarn och äldsta syrran är 13 år äldre än jag.)
Hon var alltså fjorton det här året och jag kan tänka mig att jag lyssnade på vad hon lyssnade på. Mer om det längre ner...
Men nu ska jag bjuda på några egna favoritlåtar från det året. Mitt första minne är att mina systrar och det sommarbarn som bodde hos oss den här tiden satt och sjöng för mig i skrubben under trappan i vårt gamla hus. Vi flyttade därifrån strax därefter... Så here goes:


Jag lyssnade så klart på barnvisor när jag var ett år, men ett annat band kom ut med en låt som jag har lyssnat mig sjuk på under tonårens sommardagar... Jag, och en sådär fem miljoner andra svenskar...

Jag är född den 17e mars 1980. Just den dagen kom Noice med den här låten.

Vem försöker jag lura? Mig själv? Här röjs inte. Inte idag iaf. Mat blev varma koppen och polly. =oP Mycket god kombination.
Gardinerna kan gott hänga i några dagar till och karrén som ligger i kylen går lika bra att steka till kvällen. Barnens rum är okej, jag kan plocka lite där sedan, när valpen blivit hämtad, vilket hon borde bli snart? Hon ska bli hämtad runt fyra...
Att försöka lura i mig själv att jag har en massa måsten att ta tag i bara för att få känna mig lite viktig, är inte det ganska dumt? Speciellt med tanke på att jag faktiskt inte är helt kry och på att jag har tid att göra allt det där sen, senare, när jag har mer ork.

Jag har en hund som fäller mer än vad som någonsin kan kallas normalt. Hon fäller alltid, och mycket. När de stora fälltiderna kommer så kan man inte längre kalla det hon gör för att fälla, utan snarare överproducerar hon hår. Hon kastar det omkring sig. Jag dammsög allting i förrgår. Dammsög, skakade, tvättade och borstade tills alla gemensamma ytor var helt hårfria. I går låg det redan drivor! av hundlurv på golvet. Nästa hund jag skaffar ska inte fälla, så det blir nog ingen beauceron... trots allt. Jag vill ju verkligen ha en irländsk varghund, men de är ju lite stora dårå... Nåväl, det blir en senare fråga. Kanske bor jag på landet när det är dags att börja tänka på en hund igen, och då skulle det ju kunna gå med en stor best. Det ligger förhoppningsvis många år framåt i tiden. Jag ska testa en sån där antifällbehandling på hundspa... Nån gång när jag har pengar. Får väl göra en antifällbehandling här hemma i badkaret tills vidare. Gnugga, kamma, rycka och skrubba.... sen köra med gummiskrapa några gånger om dagen.

Nu blev valp hämtad, ungefär en timma senare än överrenskommet. Inte helt bra. Bra att jag inte hade något annat för mig idag. Och nu är Kalle på väg också... dags att kliva ur soffan på allvar nu då.

Ha en underbar helg!

Tiden går fort när man har roligt. Fast hur roligt har jag då? Ligger i soffan och surfar runt på nyheter medan hundarna sover i ombytta bäddar. Pasha har snott valpens säng, så klart, så valpen ligger på Pashas stora kudde. Katten ligger på stolen strax ovanför deras huvud. Det ska bli väldigt intressant att se om jag kan få in hela Pashas stora dyna (den som förut låg i buren) i tvättmaskinen... Valpusling på pencilin har kissat på den nämligen. Hon är som en dyngsur badsvamp och gör fläckar efter sig var hon går. Inte så farligt idag som tidigare i veckan dock. Snart är hon färdigmedicinerad och då blir det lättare igen.

Jag ska nu pallra mig upp och börja dona med mat. Eventuellt ska jag också tvätta lite gardiner. Det där jag inte hann göra igår... Sovit har jag inte gjort nåt än, men det hinns med innan Kalle kommer. Så, nu iväg.
Ajöken ajö!

Din personlighetstyp:

Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, studievägledare, journalister, religionslärare.

41 frågor, gör testet här

1. När fyller du år?

 

Den 17e mars

2. Känner du till någon “kändis” som fyller år på samma dag som du?

 

Hmm... låt se... Jo... Nat King Cole... Inte helt illa. *s* Honom kan man väl kalla känd med gott samvete?

3. Vad gjorde du på din senaste födelsedag?

 

Minns faktiskt inte... Ingenting tror jag...

 

Jo, jag tycker det är märkvärdigt när jag går och köper tre filmer utan att riktigt bry mig om att kolla exakt vad de handlar om och sedan märker att de berör aids och tbc i afrika, droger och illegal vapenhandel i mellanöstern och så politiskt korrumption och maktspel i sydstaterna... Vad är det jag ska lära mig nu tro? Är det dags att gå vidare och läsa andra boken i "Samtal med Gud"?

I dag har jag städat. Jag har plockat ihop den stora hemska buren som tog upp all plats i vardagsrummet och som inte används, använt kudden som låg i den till större bädd för hundarna som oftast väljer att ligga tillsammans och tvättat både stor och liten hunds egna kuddar... den senare blev kissad på av sin ägare, som har urinvägsinfektion och inte kan hålla alla skvättar som kommer hipp som happ. Tyvärr regnar det ute, annars hade det passat mycket bra att vara utomhus med liten hund idag, ja. Blir lite mer spring på det här viset.
För att återgå till städningen så har jag gjort en egen liten tron till katten. Hans matplats försvann iom att jag tog bort buren (han åt på några plankor uppe på den) så nu har han fått ett helt eget litet soff-mat-bord, en egen filt och en egen kudde i en helt egen fåtölj. Hihi. Jaa, mina djur är kungligheter och det är inte för inte jag kallar honom Frassis Onassis. Jag har dammsugit också, helt hysteriskt mycket... gudars vad HÅR!!! Jag ska definitivt testa antifällbehandling på både hund och katt när jag får pengar en dag.
Så snart valp har åkt hem idag så ska jag torka golven, mycket omsorgsfullt. Dvs om inte fin-Caroline kommer innan, för då ska vi dricka kaffe och mötesmanualflooooowa. Ja, och jag ska få ett studievägledaresamtal. Perfekt, nu när jag står i dilemmat inför eventuella kurssökerier, jag ska ställa kluriga frågor och vara besvärlig och svår. På band. *flinar elakt*  Nej då, jag ska vara snäll. Det är till hennes skolarbete så... De kluriga frågorna väntar jag med ett år eller så.
Men annars ska jag skura golv. Och i morgon ska jag ta ner och tvätta gardinerna, för de luktar fortfarande rök sedan den tid vi rökte inomhus. På fredag ska jag ta hand om toaletten och barnens rum. Där står grejer som ska packas ner och saker som ska packas upp... och sorteras och sånt. Det kommer bli fint det här. *ler*


Sänder tankar till en vän på avstånd och till hennes familj.

Och den gången var sandad? Nej då... jag ska utveckla min "det var en gång"-tanke... Det var en gång en tjej som satt i en lägenhet och mådde ganska pyrt. Hon ville inte öppna dörren när det kom vänner, trots att hon hade bestämt att träffa dem bara några timmar tidigare, för att hon i ett plötsligt infall av social fobi inte ville ha med någon annan människa att göra. Hon gick inte gärna till ICA och handlade eftersom hon där kunde möta människor hon kände och det var ungefär det värsta tänkbara scenariot i hennes världsbild just då. Hon vadade i disk och sopor och rökte inomhus när hennes barn inte var närvarande, och hon duschade kanske en gång i veckan bara för att ge ett gott intryck då hon skulle gå på något av de möten som hon var tvungen att gå på för att få pengar. Omkring sig byggde den här tjejen en mur som var skyhög och såpass kraftig att ingen kunde nå in ens om de skrek för full hals.
Det var en gång, och det är inte att förglömma...
Att en gång ha suttit där i isoleringen borde skapa kärleksfull förståelse för andra som hamnar där av olika anledningar.
Någonting att tänka på när egot börjar pumpa en full med självhävdelse och högmod. Mig, ska jag skriva, för det är mig det handlar om. Jag är inte där längre, och det har varit en ganska lång väg ut ur det tillståndet. Jag är tacksam som sjutton för att jag inte är kvar där, det har jag skrivit förut här i bloggen. Det finns en väg ut. Oavsett hur illa det kan se ut för var och en därute, av helt olika anledningar, så finns det en väg ut ur det. Det finns hopp.
Ändå kan jag sitta här och döma... och irritera mig... och bortse från nuet och önska mig bort, långt bort.
Men jag vet en sak, och det är att jag har kraft. Jag har en sådan styrka inom mig så jag vet inte vad som kan mäta sig med den styrkan. Jag har också en yttre kraft som aldrig sviker såvida jag inte vänder ryggen åt den. Och om det finns EN person som jag kan hjälpa, på det vis som så många hjälpte mig när jag var där jag var, så borde jag omfamna den personen. OM viljan finns hos den personen så finns även jag.

Karma... Jag tänker på karma...

Dagens ord är tacksamhet. Tack för att jag får vara en del av någonting större. Någonting så stort så att det inte går att förklara. Tack, tack, tack!

Är det någon som vill sponsra mig med ett hus? En liten stuga  på landet i trakterna runt Falköping eller Herrljunga? Eller varför inte en liten fiskarstuga någonstans i kanterna av Göteborg. Jag skulle inte ha någonting emot om det fanns en trädgård som går att näta in och ha ett gäng lånade hundar springande i, och med en hel massa fruktträd och bär som jag kan sylta, safta och mosa och ställa i skafferiet eller ge bort i små presenter till den som vill ha.
Är det sedan någon som kan tänka sig att skaffa mig en liten moped också som jag kunde ta in till bygden när jag behöver fylla på mina skafferier eller behöver åka in på möte då och då...
Inte det? Nehe.. ne...

Idag ska jag ringa cityakuten... jag har lovat mig själv det. Varför har jag inte gjort det än? Jo, jag är rädd för läkare. Jag tycker inte om dem. Men det här är ju privat och en helt annan historia än de allmänpraktiserande jag träffat på hittills. Det här är experter är det. De om någon ska kunna hjälpa mig. Förhoppningsvis tar de också itu med en annan person i min närhet. Ja ja... jag ringer väl då. Inget svar.

Jag ska städa. Det är dagens uppgift. Tvätta och städa. För här luktade f*n när jag kom hem igår. Aja... bott med mig...

Valphusse hämtar valp tidigare så att jag utan problem hinner med tåget vid fyra.

Jag är gråtig idag. Känslorna åker bergodalbana och jag hänger med. Många tårar blir det. Jo, jag behöver söka hjälp. För min pms-problematik. Det hopar sig. Var finns den doktor som tar tag i samtliga mina fysiska och psykiska besvar? På city-akuten! Javisst!

*ger mig själv ett löfte om att ringa nästa vecka*

Nu på riktigt... Hej svejs! Soolong! Ses på måndag!

Bara ett tillägg... Fick en kommentar i en annan blogg om att tänka på hur mycket media kan lägga till och dra ifrån.
Jag förstår kommentaren och jag kan lova att jag är väl medveten om det. Här är en notis om min brors bortgång som är rent för jävla fel. Inte mycket i den artikeln är rätt kan jag lova. Var var t ex den krishantering som sägs ha funnits till hand för min brors sambo? Det var inte mycket av den varan. På plats fick hon t ex vänta i en halvtimme på att någon skulle lyssna på henne och förstå att min bror faktiskt varit på olycksplatsen. Ingen sökte honom under den tiden. Där var väldigt mycket som gick fel... Jag vet att de som var på plats gjorde så gott de kunde, och att det var ett virrvarr av chockade människor, och jag var inte där så jag kan inte med säkerhet veta någonting. Det min fd svägerska har berättat är ändå fruktansvärt kränkande och grymt. Brorsan hade inte kunnat räddas oavsett om de letat eller inte. Men han var ung och stark och kanske hade kunnat fungera som donator?
Nåväl... Det var då och nu är nu. Och jo, jag vet att media vrider till saker ibland. (ofta)

Aftonbladets artikel

Sticker ut på landet över helgen. Ska vara med mina grabbar, äntligen, och med mamma och pappa. Det blir en datorfri helg. Den extremt korta tid jag har med killarna ska ägnas åt dem. Vi ska vara i skogen och förhoppningsvis hitta lite kantareller, och så ska vi läsa sagor... och ligga bredvid varandra och bara vara.
Fan vad ont det gör att inte vara hos dem alltid... men det är en period... bara en period i livet.
Ska packa nu och göra mig i ordning. Hoppas på att hinna med fyra-tåget... Vi får se, helt enkelt. Annars får jag ta fem-tåget. Inte hela världen. Hur jag ska betala biljetten har jag inte en aning om ännu heller, men det är sånt som får lösa sig. I värsta fall får jag dra den på kortet så den betalas när det finns pengar på kontot igen.

Det är skönt att inte behöva jobba, men jävligt tråkigt att inte ha några egna pengar. Sånt är livet. Antingen eller, sällan mitt i mellan. Or something... Ah well.

Ha en fin helg!

Sagan om den gamla själen

 Det var en gång en gammal, gammal själ som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också. Ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten. För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste männsikolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade redan gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, förundran och tankar av alla de slag.

- Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.

- Men din tid till sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.

- Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.

 - Så låt det bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.

Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge som strödde glädje över den från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.

 - Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lille pojken.

- Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.

 Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men gossen växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat. Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sign till ceremonin, och måste lyda. För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg var oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.

Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.

Ur boken  "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Peter Pohl & Kinna Gieth och är en ungdomsbok om sorg, men jag anser att alla bör läsa den, oavsett ålder.

 

 

 

 

Jag brukade vilja kalla mig poetissa när jag var yngre. Jag hade gott självförtroende på den tiden när det gällde att framföra mina dikter. Det var tonårsdikter och vissa av dem var puburtala, det ser jag idag, men vissa var fantastiska.
Numera skriver jag sällan på det viset. När det kommer en dikt så kommer den trillande över mina fingrar som om de hade ett eget liv och tanken var bortkopplad. Ofta ser jag först efter en tid betydelsen i dem.
De kommer när de kommer, helt enkelt. Jag skulle inte kunna sätta mig ner och spotta ut en dikt just nu. Den skulle bli helt utan känsla och rytm. Precis som den bok jag håller på att skriva, försöker plita ner, antar jag? Jag har satt mig några gånger och försökt skriva för skrivandets skull, men det tar stopp redan vid första meningen.

Funderade på att lägga ut ett av de episoder i min bok som jag faktiskt har skrivit, men kom fram till att det är för personligt. Det är ingenting jag vill att min familj ska läsa, inte för att jag skäms över det utan för att de ska slippa känslan helt enkelt.
Alltså kommer jag, om det någonsin blir en bok av allt material jag har, få ge ut boken under pseudonym.
Boken handlar inte om mig, men jag har upplevt mycket av det den kommer att beröra.

Vad jag kan göra är att bjuda er på en kort dikt, skriven mitt i den värsta tiden... Så skönt det är att inte vara kvar där.

Den här natten ska jag förhoppningsvis kunna sova gott. Värken är där, den tänker inte ge upp i första taget. Jag hoppas på att slippa bli sängliggande. Än är jag inte där, så jag ber på det.
Det är svettigt i mitt hem. Jag tog ett varmt bad förut, med olja i. Väldoftande ligger jag på soffan i vardagsrummet där jag byggt bo.

Så godnatt!

Det tar på krafterna att inte sova på en hel natt, men jag kan inte säga att jag mår dåligt direkt. Natten var givande.
Här sover alla utan jag och det är nu dags att springa ut med hundar och sedan sätta igång med maten. Ingenting besvärligt, bara pyttipanna i dag. Väldigt skönt. Sen ska jag nog lägga mig och sova i ett par timmar, innan valp åker hem och jag ska laga middag... karré med klyftpotatis och nån god sås. Det blir bra, det blir det.
Förhoppningsvis blir jag trött igen till kvällen så att jag jag kan få en hel natts sömn och vakna utvilad klockan sju i morgon igen. Äsch, jag bara blajar...

Tjing!

Jag är vaken för att lyssna på regnet i natt. Var varm och öm och lite ledsen när jag skulle sova. Kvällens inventering blev vacker och orden som surrar i mitt huvud nu är "What goes around comes around." Nyttig lärdom, om än inte så lustig.
Med kärlek är allting möjligt, och tills vidare släpper jag allt annat än det. Jag är precis där jag ska vara.

Nu ligger jag med balkongdörren på vid gavel och lyssnar på det ihärdiga regnet där ute. Illustrerar gator som rinner bort och ger plats för grönska. Regnet som piskar, vinden som ruskar om och jorden som vrider sig under asfalt och gatsten. Ropar efter befrielse, efter näring och tillväxt.


Nog är det höst, och mig gör det inget. Gatubelysta parkpromenader med prasslande kulörer runt tassar och skor. Skrattande barn i lövregn och doft av mull som inte ens avgaserna i en svensk storstad kan pressa undan.
Sol, men inte kvävande, och luft som bäst liknas med isvatten, så svalkande. Höstregn och stormvindar. Jag välkomnar dem. Jag fasar dem. Jag beundrar och respekterar dem.
Snart plockar jag upp min första kastanj och lägger den i min rock, för att ha den där som en lugnande lyckoklump då jag behöver en påminnelse om livets vackra. Jag såg dem redan igår men väntar en stund till. Snart kan jag välja och vraka.

Det värker mer i natt än på länge. Jag har smörjt kroppen innanpå och utanpå samt lindat mina ömma, men ingenting hjälper. I natt ska det värka. I natt ska jag inte sova utan lyssna på regnet och staden utanför balkongen. Inte känna mer, inte tänka, bara lyssna. Andas och lyssna. Inåt och utåt.

När jag var i Englandet på språkresa, jag var 16 år och mer världsvan då än nu, så bodde jag hos en jättego familj och fick vara med i deras vardagsliv. Jag minns en del kul därifrån, som t ex när mannen i familjen frågade mig om jag drack mycket alkohol hemma i Sverige och jag svarade ja, det gjorde jag ju. Då gick han vidare med att fråga om vad mina föräldrar tyckte om det och sen vad min favoritdryck var... Jag kunde inte svara honom eftersom jag redan då anade att jag drack på ett osunt sätt och det där med favoritdryck? Wtf? Man drack väl bara det som hamnade framför en liksom?
Jag minns att jag rodnade, sådär panikångest-liknande, och skruvade på mig i stolen där vi satt och han fattade ingenting.
Kvinnan i familjen gick emellan och pratade bort hela situationen. Tack Bisi!

En kväll var vi hemma hos min familj och ett par nära vänner kom över, de hade en son som var lika gammal som min familjs dotter. Jag tror de var nio. De lekte uppe på mitt rum, fast de inte fick, och jag hade överseende med det. Dagen efter mådde dottern i min familj dåligt och jag fann att förutom att mitt godis som jag haft på mitt rum var borta så saknades också alla piller i en av mina p-pillerkartor. Det blev till att åka till doktorn med tösen. Hon tog inget mer av mitt godis efter det.
Den andra familjen hade också en språkelev hemma, en från Spanien. Han kunde nästan ingen engelska alls men försökte kommunicera efter den lilla skrangliga engelskan han hade. "Are you and your friends walking?"
Vad svarar man på det? "Sorry?"  *s* Vi försökte väl ha en liten konversation, men den rann snart ut i sanden. Istället tittade vi på mtv och jag gjorde allt i min makt för att låtsas att de låtar han gillade var bra. Det var en tapper ung man... han rodnade så fort jag tittade på honom men försökte ändå prata med mig.


När kvinnan i spaniorens familj kom över en kväll för att färga mitt hår, så fick vi oss ett redigt skratt på den stackars pojkens bekostnad. Hon berättade att hennes man kommit ut till henne, högröd i ansiktet, och undrat vad sjutton han skulle tro om pojken egentligen. De hade suttit och spisat skivor, tydligen gillade de samma sorts musik och det hade funkat som en isbrytare med den blyga pojken från spain. Kvällen hade gått mot sitt slut och grabben tog ett par av skivorna, gäspade och sa "I'm going to bed now. Is it okej if I play with myself?"

En annan smårolig sak som hände på den där resan var den exploderande blonderingflaskan i två andra grabbars rum... vita fläckar på blå tapeter, sängkläder, golv.
En tråkig sak var att jag blev rånad sista natten, fick en sönderslagen flaska mot halsen och blev muddrad av en drogpåverkad man på avtändning. Men det var inte värst för mig, jag kom undan med en märre chock. Värst var för en annan tjej i gänget som på fyllan hade kaxat sig mot ett gäng engelska kickers.... Smart drag... NOT. Hon var totalt sönderslagen och kräktes hela vägen hem till Sverige. Det fanns nog en anledning till att vi inte skulle vara ute efter klockan elva på kvällarna.

Nu är det dags för käk... en timma för sent men vafan... Hemmagjorda köttbullar bliré, med potatismos, lingon och brunsås. Ajöken ajö!