miakelekia

Ja, alltså... Det finns glädje, och så finns det lycka. Min erfarenhet är att de enda gångerna jag varit helt och hållet lycklig i livet är då jag har kunnat ge av mig själv helt utan att själv räkna med att få någonting tillbaka. När ändamålet inte varit att vinna någonting ut av mina handlingar för egen del utan enbart ge för att jag vill göra det.

Jag gav i princip aldrig utan baktanke förut. Om jag gjorde någonting bra så var det för att personer i min omgivning skulle ge någonting tillbaka, om så bara bekräftelse. Idag kan jag ärligt säga att det inte är lika mycket av den varan.
En klok kvinna sa en gång att hon inte gick in i förhållandet med hennes man för att se vad det kunde ge henne, utan för att se vad hon kunde tillföra honom. Och det är så jäkla fint och rätt. Det är en slags devis för mig att leva efter i mitt nuvarande förhållande. Och vilket förhållande det är!
I dagarna har jag hittat på lite olika osjälviska handlingar. Det handlar om att göra människor tjänster utan att de vet om det. Spännande, och ganska svårt, men riktigt gott för själen. Jag behövde det för min egen skull, så det kanske var lite egoistiskt på så vis, men vad det är jag gjort får ingen någonsin veta, och på så vis handlar det inte om att få någonting tillbaka. Och jag skriver inte detta för att få någon form av bekräftelse heller, utan för att uppmärksamma vikten av osjälvisk generositet. Jag kan lova att livet blir tiotusen gånger lättare när du lever efter det, och slutar haka upp ditt liv på att andra ska göra saker för att du själv ska kunna vara lycklig.

Givetvis handlar inte detta om att du helt ska köra över dig själv. Du är en minst lika viktig person i hela alltet och om du inte är nöjd så kan du inte ge någonting alls. Så börja med att göra någonting riktigt, riktigt bra för dig själv. Och det utan att räkna in en enda av dina närstående människor i processen.

Det är trots allt endast för din skull du lever, i långa loppet. Du är, faktiskt, den enda person som du måste kunna stå ut med i resten av ditt liv.

Jag lever för att vara lycklig!

Kram! 

Jag får väl erkänna att jag har ledsnat lite på att blogga. Därav de ytterst få producerade inläggen på sistone. Jag kan inte säga att inte tiden finns, för det gör den. Jag har all tid i världen för tillfället och mycket av den spenderas vid datorn. Däremot saknas lusten. Kanske den kommer tillbaka framöver, kanske inte. Tills dess så får bloggen vila.

Jag har en ganska så händelserik vecka framför mig. Grabbarna kommer i morgon och stannar till på torsdag. Det var tur att jag fick tillgång till Egons veckobrev i lördags, för annars hade jag inte vetat om något lov...
På fredagen tar jag morgontåget uppåt landet för en övernattning på Grinda värdshus i Stockholms skärgård tillsammans med finvännen Anna-Karin. Det ska bli riktigt mys. Dessutom kommer mina älskade föräldrar på middag nu på söndag.
Så jag har mycket att se fram emot. Och det är tur, för annars hade nog tristessen kommit dragandes. Och det vet ju alla hur otroligt grå den kan vara.

På sysselsättningsfronten intet nytt... Jag söker jobb som personlig assistent och butiksbiträde, och om ingen nappar på det inom en vecka så ska jag vända mig till arbetsförmedlingen och be om stöd för praktik. Det är segt att inte göra något alls och jag ser fram emot januari månad med fortsatta studier.
I övrigt är livet otroligt fint. Jag har alla basbehov tillfredsställda och jag är älskad och älskar. Vad mer kan man begära av livet, egentligen?

Tills vidare... Soolong.

Igår var jag i Falköping och gjorde slutprov i företagsekonomin, och försökte göra ett prov i administration. Det senare fick jag skjuta upp för att skolan inte hade rätt programversion. Väldigt synd. Jag får ta en heldag till Lidköping istället. Så kan det gå.
I alla fall så gick jag raka vägen till grabbarnas fritids när jag var färdig på skolan. Och det var två förvånade killar jag mötte. Och väldigt glada. Jag frågade vad de ville hitta på och de sa med en mun att de ville åka hem. Hem till Jönköping och Conny. Jag fick förklara att vi bara skulle hänga ihop i några timmar eftersom det var skoldag i morgon igen, så vi fick hitta på nåt i Falköping. "Men" sa Olle "Då får vi ju bara vara med dig en liten stund, idag, ju." Ja, jo, men bättre kanske än att inte träffas alls? Och det var vi alla överrens om. Så vi busade bort till kompisen Kalle och levde rövare där ett tag. Läste läxan med Egon och guidade honom genom "ng"-ljudet. Satt nära, nära i Kalles soffa och luktade på varandra. Jag luktade illa i munnen, kaffe. Men gott på halsen. Egon gav mig massage som han fått lära sig i skolan. Det var rörelser som hjärtat och björnen. Sen var det min tur att göra på honom, men jag kunde visst inte alls. *s*
Så småningom fick vi dra oss vidare hem till pappa för kvällsmat, bolibompa och läggdags för killarna... Jag själv gick nytankad av kärlek mot stationen, tog en korv och dricka och for småningom hemåt. Till finaste sambon och en lugn kväll fylld av värme och soffgos.

Det kommer dröja till den 17e innan jag kan hålla om dem igen. Då ska vi på öppet hus på deras skola. Mysigt! Sen ska de följa med hem och stanna till måndag kväll för att komma igen på fredagen.
Pappa har fått två helger på raken för att kunna ta med killarna på något kul till helgen. De ska till Göteborg och titta på dinosaurier! Spännande! Tyvärr innebär det för mig och killarna att det går extra långt mellan våra träffar... och det är långt nog ändå att inte ses på 12 dagar som det är i vanliga fall. Hade jag inte varit där igår så hade det hunnit rinna iväg 20 dagar.
Och givetvis är det mig det hela hänger på. Att jag inte bor där, där dom bor. Jag har valt att bosätta mig längre bort. Jag kan knappast säga att det var ett misstag. Men det är verkligen inte ultimat heller. Om jag hade bott i Falköping så hade jag haft mer tid med dem. Varit mer delaktig i deras vardag.
Frågan är hur bra det hade blivit, att bo där jag vet att jag inte trivs. Ensam igen. Utan vuxet samboende. Pendlande fram och tillbaka... Jag vet hur själviskt det låter. Jag borde bo där barnen bor, men jag väljer faktiskt att bo där jag mår bra istället. Så att den tid jag har med mina barn blir riktigt, rysligt bra. Det är den nu.
Och någon gång i framtiden, förhoppningsvis inte oskådlig framtid, så kommer jag finnas närmare grabbarna igen. Kanske inte i Falköpings kommun, helst inte, men närmare åtminstone. Nära nog för skolbussar/tåg... vore det bästa.

Tills dess får jag hålla på och sakna och längta. Och ha underbara, fantastiskt roliga helger och stunder med grabbarna när vi kan träffas!