miakelekia

Nej, inte recept... Inte heller är det dagdrömmar detta inlägg kommer att handla om utan en väldigt, väldigt speciell dröm som jag drömde i går natt. En som väckte känslor. Saknad, sorg, kärlek och ett stort, tungt vemod... och samtidigt någon märklig form av lugn och tillfredsställelse. Ni, mina älskade familjemedlemmar som är här och läser, väljer själva om ni vill fortsätta men jag misstänker att det kan vara på plats med en varning. Det handlar om Sven och det är starkt.

Inte många av er som läser den här bloggen har missat att jag förlorade en bror i en fruktansvärt tragisk olycka, idag för över tio år sedan. Hans namn var Sven och han var en ung man fylld av livsglädje som han gärna förmedlade till alla omkring sig. Han hade alltid fullt upp men ändå hade han tid att se efter sin familj. Sonen och sambon betydde otroligt mycket för honom, även det lilla liv som växte i sambons mage de sex sista månaderna i Svens liv. Han hade börjat förbereda sig och sitt företag för att kunna vara hemma mer med dem... men så blev det aldrig. Och livet har gått vidare utan honom, hur hemskt det än må tyckas. Hans söner fick en plastpappa som tog dem helt under sina vingar, de har fått två småsyskon och de har det bra allihop.
Alla vi andra har också fortsatt våra liv, och frågan om livets rättvisa har försvunnit i dimman av gårdagen, liksom den omedelbara och grymma sorgen som bedövade allt omkring oss den där första hemska tiden. Den gör sig påmind ibland, i form av saknad och kärlek och fina minnen. Någon gång per dag dyker en tanke upp som påminner mig om honom, hans skratt och hans enorma värme. Det är skönt.
Men för att återknyta till drömmen så händer det ibland att broren gör sig påmind på andra, mer smärtsamma sätt, och det är då han kommer till mig i drömmarna. (Om det är han eller jag som framanar honom har ingen betydelse alls i sammanhanget.)

Han kom till mig i går natt och var orolig och fylld av saknad. Jag pratade med honom och försökte lugna honom men han var oresonlig. Han behövde komma till jordelivet. Han behövde få prata med sina söner och jag var tvungen att hjälpa honom. Han fladdrade omkring mig som en ljus massa, en solkatt med konturer. Han behövde min hjälp, och jag ville ge honom den. Vi rådfrågade en shaman som plötsligt satt i rummet. Han förklarade att det enda sättet för anden att nå jordelivet var genom telepati eller genom att låna en värdkropp. Om en ande lånade en värdkropp så var den tvungen att lämna den efter femton minuter. Detta blev vårt val. Jag lånade ut min kropp och Sven fyllde den samtidigt som jag lämnade den... jag kände hans puls öka i styrka medan min försvann. Sedan seglade jag ut i rummet och följde Sven. Vi blev sända till hans söner och han pratade med dem, genom mig. Hans äldste son såg rakt igenom min kropp och kände igen sin pappa, men hans yngre son var svår att övertyga.
Sven berättade för dem att han aldrig menat att lämna dem, att han borde varit rädd om sig. Att han aldrig älskat så högt som han älskade dem och att han ville att de skulle minnas honom som en varm känsla djupt inne i sig.
Han förde händerna över deras ansikten, drog en hand genom deras hår, och tog tag om deras axlar medan han pratade med dem en och en... och sedan var vi tillbaka i rummet med schamanen. Jag drogs in i kroppen och han drogs ur för att försvinna. Sedan fortsatte drömmen på ett mer vanligt sätt med kaoset som uppstod efter "mitt" märkliga beteende och så ebbade den ut då jag förmodligen gick ner i djupsömn igen.

Vad tror ni läsare om detta? Jag vill gärna läsa era tankar, oavsett vad ni tror på. Och om ni inte vill skriva så ring.

Ingredienser

2 liter nyplockade späda nässlor. Det är viktigt att de är späda.
1 liter vatten
1 klick margarin
3 msk vetemjöl eller potatismjöl för den glutenintolerante
2 grönsaksbuljongtärningar
1 dl grädde eller soyamjölk för den laktosintolerante
Salt

Skölj nässlorna noga och ta bort rötter och andra grova delar.
Koka upp hälften av vattnet och salta efter behag. Lägg i nässlorna och koka i fem minuter. Ta av och sila, spar spadet. Hacka nässlorna fint.
Fräs margarinet ihop med mjölet och blanda i spadet. Smula ner buljongtärningarna och häll i resten av vattnet.
Koka ett par minuter innan du häller i nässlorna och grädden. Smaka av och tillsätt eventuellt salt.

Servera soppan i en skål tillsammans med en ägghalva. Som garnering kan det vara gott med lite gräslök.








Huvudrätt: Revbenspjäll

Ingredienser

Revbenspjäll
En flaska hickory eller annan marinad
Olja

Lägg revbenen på en långpanna som du förberett med olja och marinad
Häll över resten av marinaden och ställ in i ugnen på 125 grader. Låt stå i tre timmar och höj sedan temperaturen till 175 grader. Det går fint att vända spjällen någon gång under tiden men är inte nödvändigt. Låt stå i 175 grader i ca en timma. 
Servera tillsammans med valfritt tilltugg. Jag rekommenderar en rejäl sallad, gärna med fetaost och rödlök.







Efterrätt: Ananaspaj

Ingredienser

200 g smör
1 dl socker
3 dl mjöl
1 tsk bakpulver

Blanda dessa ingredienser och tryck ut degen i en pajform

2 äggvitor
½ dl socker
2 tsk vaniljsocker
2 ½ dl grädde
1 burk ananas 227 g

Vispa äggvitorna tillsammans med sockret och vaniljsockret till ett hårt skum. Vispa grädden separat så att den inte lossnar från bunken om du vänder den upp och ner. Blanda de två smeterna varsamt.
Ta ur ananasen ur spadet och hacka den i bitar. (Drick upp spadet! Det är både nyttigt och gott!)
Blanda i ananasbitarna i smeten och häll i pajskalet.
Ställ in i ugn på 200 grader i ca 20-25 minuter.

Servera tillsammans med gammaldags vanilj gräddglass och avnjut till kaffet.

Smaklig måltid!

Från den vida Vildmarken kom det en förfrågan om jag ville ha en award, och det är klart att jag vill! Men jag blev lite förvånad och började fundera över vad detta kan ha varit för en award. Möjligen "sveriges sämst uppdaterade blogg 2009-2010"? *fniss*
Men icke! Det var en sunshine-award... och det är fina grejer det.

Och nu funkar det givetvis inte att ladda upp bilden till denna ljuvliga award... så jag får försöka igen om ett tag.

Kram! Och tack fina A-K!

Jag borde givetvis ha uppdaterat bloggen för länge sen, men den har liksom fallit i glömska på nåt vis. I alla fall så ska jag givetvis tala om hur det har gått med älskade Pash!
När jag skrev sist hade vi just varit inne på en andra operation, då kanter ur såret avlägsnades för att kunna sy igen det igen. Dessa sårkanter skickades in på analys och svaret på dem var att där fanns varken infektion eller tumörrester utan det var helt enkelt blodansamlingar och störningar i såret som gjort att det öppnat sig. Skönt!
Men! Innan vi fick detta svar så gick såret upp en gång till. En del av stygnen släppte/gick rakt igenom huden och såret öppnade sig åter igen med vätska och tillhörande klafs och krafs. Det såg ut som om antibiotikan inte hade hjälpt eller att det var tumörrester i såret... varken vi eller veterinären hade ännu fått ta del av provsvaren.
Vi åkte in igen, förkrossade över faktum att vi inte skulle kunna fortsätta behandlingen om vi inte fick en säker garanti på att såret skulle läka ihop. Vi var alltså inte säkra på om vi skulle komma hem med Pasha eller utan. Gissa om stämningen var tung?
Väl på djursjukhuset tittade en första veterinär på såret och sa att det nog var tumörrester och att ytterligare en operation förmodligen skulle vara av nöden, hon visste dock inte om det var möjligt eftersom Pashas hud snart inte räckte till att täcka över såret. Jag förklarade faktum, att eftersom försäkringen inte tar detta så kan vi inte göra en operation till utan att med säkerhet veta att det kommer hjälpa. En mycket förstående veterinär sprang och hämtade chefskirurgen och bad henne titta på det. Och hon sa...
"Det här låter vi läka ihop från insidan. Det kommer ta längre tid, men jag ser inte att en tredje operation är möjlig och det ser ju faktiskt ut som om det läker underifrån. Så vi låter det vara. Ni får med kompresser och sårgel hem och så tar vi bort de stygn som har skurit igenom och irriterar. But kompress två ggr dagligen och när det slutar vätska så gå över till en gång om dagen. Kom tillbaka om en vecka eller om ni tycker att det blir värre."
När vi en vecka senare kom tillbaka så var det med lycka. Såret läkte fint underifrån och nu skulle vi fortsätta en vecka till utan gel och byte av kompress en gång om dagen. En vecka åter senare och såret var läkt och de sista stygnen kunde tas. Det gick SÅ mycket fortare än vi trott och nu är Pasha åter lös i snön.

Några pengar kan vi inte räkna med att få från försäkringsbolaget, men vi klarade ekonomin tack vare julklappspengar och lån. Nu räknar vi med att slippa ifrån djursjukhuset på ett bra tag!

Jag har börjat skolan igen. Känns riktigt bra. Läser Engelska A, Spanska steg 1, Religion A samt Företagsekonomi B. Idag har jag första lektionen i företagsekonomi. Ska bli intressant. Nu ska jag sätta mig och läsa igenom dagens kapitel, så jag kommer förberedd.

Puss och kram på er!

Den fjärde december åkte vi in akut med Pasha till djursjukhuset då hennes öga var rött och inflammerat. Det visade sig vara ett sår på hornhinnan och hon fick antibiotika och ögondroppar som skulle hjälpa läkningen. På återbesöket den tionde december var såret helt läkt och vi passade på att ta ett prov på en knöl som Pasha hade på bröstet och som växt en del den sista veckan.
Knölen visade sig vara en cancersvulst och behövde opereras bort för att skickas till analys, där de skulle kunna avgöra om det var en elakartad eller godartad sort. Den 21e december åkte hon in på operation och knölen avlägsnades, såret vätskades i några dagar innan det såg ut att läka ihop fint. I går gick vi ut på morgonpromenaden och då rann det åter igen vätska från såret, det visade sig att stygnen hade gått upp i mitten och blottade ett stort vätskefyllt hål. Vi fick åter igen åka in och efter en snabb bedömning så togs hon åter in på operationsbordet. Tumören var potentiellt elakartad och kan tydligen orsaka komplikationer vid läkning, i de fall det finns rester kvar efter ingreppet. Nu sade både analysen och veterinären att tumören hade fria kanter, men detta är alltså fortfarande oklart. I annat fall är det en enkel infektion. Vilket som så fick de igår ta ytterligare lite mer i kanterna och skicka in ännu ett par prover till analys för att se om det är cancerceller eller infektion som ställer till det. När hon skickades hem efter första operationen så fick Pasha endast smärtstillande och antiinflamatoriskt, ingen antibiotika då de sa att detta inte var rutin vid ett såpass enkelt ingrepp. Den här gången fick hon gå hem med både antibiotika och fortsatt antiinflamatoriskt och smärtlindrande. Det är ingen katig hund jag har just nu. Hon ligger vid mina fötter med en ramoneströja på sig (för att inte kunna komma åt att slicka och för att slippa den hemska tratten) och muttrar då och då åt världen för att tala om att det vore skönt med tystnad och lugn och ro.

Försäkring... Det riktigt beska i den här mardrömmen är att vår nytecknade försäkring inte täcker kostnaderna för dessa ingrepp. Jag tecknade försäkringen den tjugoandre oktober och fick då en karenstid på 30 dagar vari om något uppstod ingen ersättning skulle utbetalas. Detta pga att jag inte hade en försäkring sedan tidigare, vilket i sin tur är pga att ekonomin inte tillät det. Hon har varit försäkrad men jag blev av med min inkomst och försäkringen förföll.
Anyhow... Den tjugoandre november var karenstiden över, och därmed skulle Pasha vara helförsäkrad. Idag fick jag besked från försäkringsbolaget.

" Besked i skadeärende

Vi har mottagit din skadeanmälan. Någon ersättning kan inte betalas ut. Den veterinärmedicinska bedömningen visar att skadan ( hudbesvär ) som Pasha lidit av har sin begynnelse under karenstiden.

Pasha är införsäkrad 2009-10-22. Vid undersökning 2009-12-10 är anemnesen "knöl på bringa för ett par veckor sedan."

Eftersom besvären har sin begynnelse under karenstiden får du en reservation på försäkringen avseende nybildningar och komplikationer.

Med vänlig hälsning
Folksam Djurförsäkring"

Om ni räknar tillbaka fjorton dagar from den 10e december. Vad får ni för datum då? Jag är iaf ganska säker på att det ligger efter att karenstiden gått ut. Men så anser inte folksam, och därmed måste vi nu fatta det fruktansvärt tunga beslutet att om det blir någon mer komplikation så måste vi välja att ta bort vår Pasha.

Done so many things wrong I don't know if I can do right
Oh i, oh ive
Done so many things wrong I don't know if I can do right

At this point in my life
Ive done so many things wrong I don't know if I can do right
If you put your trust in me I hope I wont let you down
If you give me a chance I'll try
You see it's been a hard road the road Im traveling on
And if I take your hand I might lead you down the path to ruin
Ive had a hard life Im just saying it so you'll understand
That right now, right now, Im doing the best I can

At this point in my life
At this point in my life
Although Ive mostly walked in the shadows
Im still searching for the light
Wont you put your faith in me
We both know that's what matters
If you give me a chance I'll try
You see Ive been climbing stairs but mostly stumbling down
Ive been reaching high always losing ground
You see Ive been reaching high but always losing ground
You see Ive conquered hills but I still have mountains to climb
And right now right now Im doing the best I can
At this point in my life

Before we take a step
Before we walk down that path
Before I make any promises
Before you have regrets
Before we talk commitment
Let me tell you of my past
All Ive seen and all Ive done
The things I'd like to forget

At this point in my life
At this point in my life
Id like to live as if only love mattered
As if redemption was in sight
As if the search to live honestly
Is all that anyone needs
No matter if you find it

You see when Ive touched the sky
The earths gravity has pulled me down
But now Ive reconciled that in this world
Birds and angels get the wings to fly
If you can believe in this heart of mine
If you can give it a try
Then I'll reach inside and find and give you
All the sweetness that I have
At this point in my life
At this point in my life

Ibland finns orden hos någon annan, och då får man låna dem...
Denna gång av Tracy Chapman.

Det sägs att man har ett val. Att man själv får bestämma huruvida man vill att ens barn ska få vaccinet och om man själv vill ta det. Skit samma var jag står i frågan, ärligt talat. Men den som sticker ut huvudet och ifrågasätter vaccinet kan vänta sig en lynchmobb. Det går från att vara ett smittoskydd till ett globalt ansvar. Barnmorskor har rätt att säga till föräldrar till kommande nyfödda att de inte bör vara i närheten av sitt eget barn om de inte tagit vaccinet. Vad handlar det om?

Nej, hela den här jävla hysterin har tagit sig galet stora proportioner, säger jag. Jag känner inte att jag har ett val. Inte när det gäller mina barn, och ett väldigt litet val när det gäller mig själv.

För den som inte tar vaccinet bör väl inte vistas bland folk på en sisådär tio år eller så. Eller?

Fuck it.

Ja, alltså... Det finns glädje, och så finns det lycka. Min erfarenhet är att de enda gångerna jag varit helt och hållet lycklig i livet är då jag har kunnat ge av mig själv helt utan att själv räkna med att få någonting tillbaka. När ändamålet inte varit att vinna någonting ut av mina handlingar för egen del utan enbart ge för att jag vill göra det.

Jag gav i princip aldrig utan baktanke förut. Om jag gjorde någonting bra så var det för att personer i min omgivning skulle ge någonting tillbaka, om så bara bekräftelse. Idag kan jag ärligt säga att det inte är lika mycket av den varan.
En klok kvinna sa en gång att hon inte gick in i förhållandet med hennes man för att se vad det kunde ge henne, utan för att se vad hon kunde tillföra honom. Och det är så jäkla fint och rätt. Det är en slags devis för mig att leva efter i mitt nuvarande förhållande. Och vilket förhållande det är!
I dagarna har jag hittat på lite olika osjälviska handlingar. Det handlar om att göra människor tjänster utan att de vet om det. Spännande, och ganska svårt, men riktigt gott för själen. Jag behövde det för min egen skull, så det kanske var lite egoistiskt på så vis, men vad det är jag gjort får ingen någonsin veta, och på så vis handlar det inte om att få någonting tillbaka. Och jag skriver inte detta för att få någon form av bekräftelse heller, utan för att uppmärksamma vikten av osjälvisk generositet. Jag kan lova att livet blir tiotusen gånger lättare när du lever efter det, och slutar haka upp ditt liv på att andra ska göra saker för att du själv ska kunna vara lycklig.

Givetvis handlar inte detta om att du helt ska köra över dig själv. Du är en minst lika viktig person i hela alltet och om du inte är nöjd så kan du inte ge någonting alls. Så börja med att göra någonting riktigt, riktigt bra för dig själv. Och det utan att räkna in en enda av dina närstående människor i processen.

Det är trots allt endast för din skull du lever, i långa loppet. Du är, faktiskt, den enda person som du måste kunna stå ut med i resten av ditt liv.

Jag lever för att vara lycklig!

Kram! 

Jag får väl erkänna att jag har ledsnat lite på att blogga. Därav de ytterst få producerade inläggen på sistone. Jag kan inte säga att inte tiden finns, för det gör den. Jag har all tid i världen för tillfället och mycket av den spenderas vid datorn. Däremot saknas lusten. Kanske den kommer tillbaka framöver, kanske inte. Tills dess så får bloggen vila.

Jag har en ganska så händelserik vecka framför mig. Grabbarna kommer i morgon och stannar till på torsdag. Det var tur att jag fick tillgång till Egons veckobrev i lördags, för annars hade jag inte vetat om något lov...
På fredagen tar jag morgontåget uppåt landet för en övernattning på Grinda värdshus i Stockholms skärgård tillsammans med finvännen Anna-Karin. Det ska bli riktigt mys. Dessutom kommer mina älskade föräldrar på middag nu på söndag.
Så jag har mycket att se fram emot. Och det är tur, för annars hade nog tristessen kommit dragandes. Och det vet ju alla hur otroligt grå den kan vara.

På sysselsättningsfronten intet nytt... Jag söker jobb som personlig assistent och butiksbiträde, och om ingen nappar på det inom en vecka så ska jag vända mig till arbetsförmedlingen och be om stöd för praktik. Det är segt att inte göra något alls och jag ser fram emot januari månad med fortsatta studier.
I övrigt är livet otroligt fint. Jag har alla basbehov tillfredsställda och jag är älskad och älskar. Vad mer kan man begära av livet, egentligen?

Tills vidare... Soolong.

Innan den 30e sept ska jag ha varit i Lidköping och gjort tre prov. Ett i företagsekonomi och två i administrativ data. Det kommer nog gå vägen. Företagsekonomin är rätt enkel. Administrativa datan också, om jag bara kan få in i skallen när det ska krediteras och när det ska debiteras. Men det börjar lossna rätt bra, så jag är inte så orolig. Efter det är jag arbetssökande. Vilket fortfarande känns rätt surt, men jag hoppas på att universum ska guida mig rätt, som så många gånger förr de senaste åren.

På hundfronten går det bättre och bättre nu. Pashas tokutbrott i somras får nog räknas som en reaktion på stress efter ett par veckors runtflackande. Hon är inte så bra på att ta förändringar, vilket inte är så knepigt med tanke på hennes bakgrund. Jag glömmer ibland hur fruktansvärt stirrig hon var när hon kom till mig och hur otroligt långt vi har kommit ihop. Hon gör fortfarande utfall mot vissa hundar, och det gäller framför allt när jag blir spänd och irriterad över hennes fixeringar. Jag lyckas inte bryta dem i tid alltid. Igår skulle hon ha ihjäl en liten labrador och hängde sig i kopplet. Det tog längre tid än normalt innan hon lugnade sig, trots att jag handlade lugnt och samlat... När hon kommit ner på jorden igen fick hon gå på replängds avstånd bakom. Och det gick utan några som helst besvär. Ibland förbryllar hon mig. Hon traskade på väldigt fint, utan att komma för nära fram och utan att bli disträ och börja nosa runt. Tvärtom verkade hon koncentrera sig hårt på att gå rätt. Både på kvällspromenaden igår och lunchpromenixen nyss gjorde vi om övningen och Pasha rättar in sig i ledet utan att tveka. Hon är en mycket lyhörd och arbetsvillig dam... när hon vill vara det. Antar att jag behöver ge henne mer mentala övningar, så hon får använda hjärnan och inte bli uttråkad.
Vi har cyklat ihop, och det går bra. Pasha blir trött. Riktigt trött. Både mentalt och fysiskt eftersom det är ett sjå att hålla koll på cykeln och samtidigt möta människor och hundar och annat som hon inte hinner fixera på eller utforska närmare. Det är skitbra... men jag får nog skaffa en cykelpinne om vi ska fortsätta. Och en egen cykel. Pappa vill ha tillbaka sin. =)
Hon har också fått en kompis vid namn Xerxes. En rottis-schäfer-karst= (jugoslavisk herdehund)... sista rasen där är jag osäker på, men jag tror det var karst. Han är en 45-kilos unghund med mycket vakt i sig. Detta märker man inte mycket av när de båda rusar omkring i skogen. Det är Pasha som bestämmer och Xerxes låter sig glatt föras. Skitkul för Pasha att få kommunicera med en hund på hundars sätt. Och dessutom kunna bröta runt utan att behöva ta hänsyn till att den andra hunden är mindre. Härligt!

Idag ska vi hämta killarna i Falköping och ta vägen förbi godisfabriken i Mullsjö. Kanske tittar in på en kaffe hos ett par kompisar och sticker och köper en film innan vi landar här hemma. Om vädret håller så blir det stadsparken i morgon. Perfekt social träning för Pasha, där är hundar överallt, och värsta största lekplatsen för grabbarna. På söndag blir det Herrljunga för att fira mamma direkt när vi ätit frukost och sedan simskola med Egon på eftermiddan. Späckad helg, som vanligt.
Hoppas ni har det riktigt fint överallt där ni är utspridda över världen, kära läsare. Jag önskar att ni får en riktigt härlig helg!

Kram!

Olle-tok leker med mobilkameran.