alster

-   Det var inte mycket till liv i den hålan.

Hon tittade upp ur sitt tillstånd av halvdvala och blinkade mot mannen vid hennes sida. Vad hade han sagt?

-   Mm, svarade hon och satte sig tillrätta i sätet.

Hon tyckte om den här bilen. Sätena var som riktiga tv-fåtöljer och det mjuka lädret knarrade behagligt när hon ändrade ställning. Det var tillräckligt brett för att hon skulle kunna krypa upp med benen intill sig och riktigt kura. Där trivdes hon med att låta tankarna fara som de behagade medan motorn mullrade dovt under huven.

Milen tickade på och några gånger hade de stannat och ätit på vägen. De skulle åka långt, långt för att göra ett nytt försök. Komma närmre. Hitta tillbaka till det de haft en gång. Det var vad de sagt, men hon kände att ingenting de haft var någonting hon ville tillbaka till. Hon var osäker på om den här resan skulle göra någon skillnad, men hon hade gått med på den. Det hade varit hennes förslag att ge det en sista chans. Att kämpa för det lilla de ännu hade, även om glöden i princip falnat och sotet spreds för vinden likt sandkorn i en ökenstorm. Som förtrollad aska sökte den sig nya vägar, nya platser, som för att hitta hem och återuppbyggas där och då men utan den värmande och kvävande eld som förtärde all levande lust och vilja... den eld som fick symbolisera honom, och hans kärlek. Hon hade inte mer bränsle att ge honom, hon var uttömd, endast en droppe liv levde kvar och den darrade nu av förskräckelse inför hennes val att låta den utkämpa det sista slaget. Hon hoppades att det skulle finnas nytt virke för dem längs vägen, men hon var svag i tron. Hur skulle de någonsin kunna överbrygga alla hinder?

-   Mm? Var är du i dina tankar? Han tittade på henne men hon fortsatte att stirra ut på vägen.

-   Jag tänkte på att hunden behöver komma ut och springa av sig snart, ljög hon, hon har inte varit ute på hela resan förutom vid den där macken och här finns gott om fält som hon kan få löpa fritt på. Jag vill också sträcka på benen.

-   Ska jag stanna då? Frågade han.

-   Ja. Gör det.

Hon irriterade sig på såna frågor. Det fanns väl egentligen inga rimliga tvivel på att hon ville att han skulle stanna någonstans? Varför frågade han det? Och vad skulle han i hennes tankar att rota över huvud taget. Hon gillade inte att hon hade varit oärlig mot honom. När han frågade vad hon tänkte på så ville hon inte säga att hon satt och tänkte på alltings meningslöshet. Hon ville ju trots allt ge det en chans, det var ju trots allt hennes förslag. Hon hade lämnat, men ångrat sig. Då ville hon inte sitta och säga vad hon tänkte på. Det var i och för sig sant att hunden behövde komma ut. Hon hade legat i bagaget länge nu med benen hopvikta under sig, ihop med all packning de fått in där bak. Men det var inte vad hon hade tänkt på, inte alls, inte ens i närheten.

Någon gång tidigt i deras förhållande hade någon av dem, kanske hon, första gången ställt frågan "Vad tänker du på?" och efter det hade de fortsatt. Så snart det blev tyst för länge så kom den lika säkert som amen i kyrkan. Hon var trött på det, hon avskydde det, hon ville ha sina tankar ifred. Det kunde hon inte heller säga. Det var mycket som aldrig blev sagt. Det skulle bli en diskussion och det kändes bara onödig och jobbigt. En genomgång och ett förhör av invecklade och ingående frågor, bara för att hon tröttnat på fyra små ord. Hon orkade inte med det. Det var en annan sak som hon funnit inspirerande från början med honom, hans genuina intresse för hennes tankar och åsikter, upplevelser och känslor. Nu var det mest dissekerande, hon kände sig som granskad under lupp, oförmögen att ha någonting för sig själv. Det var barnsligt av henne, det insåg hon, men hon kunde inte hejda sig. Hon blev grinig och svår av alla tankar och hon var glad över att hon inte fräst åt honom vid första avbrottet då han stört henne enbart genom att prata. Hon var långt borta i sin egen värld av dagdrömmar och luftslott och hon blev arg för att han kom in där och trängde sig på.

Han var en idiot. Hon likaså. 
Så snart han lämnat motorvägen och tagit in på en mindre väg blev hon irriterad över att han inte bara stannade vid första bästa fält. Hon visste att han snart skulle fråga henne om ett godkännande och det störde henne redan i förväg att han var så kuvad. Kunde han inte ta egna initiativ? Måste hon tänka åt honom? Hon suckade demonstrativt tungt, utan att egentligen tänka på att hon gjorde det. Hade hon gjort honom till en toffel? Var det hennes eget fel att han var sådan? Förmodligen.

Ändå visste hon att hon ensam knappast kunde lastas för det. Han har alltid haft ett val.

En liten skogsväg dök upp på höger sida och han saktade in, frågade om det var ett bra ställe och väntade tålmodigt på svar. Ett svar som var totalt förintande och känslokallt. Han förstod det inte. Varför var hon alltid så arg? Han försökte prata med henne, tog sig tid till henne, gjorde allt hon bad om men ingenting räckte. Ingenting var tillräckligt längre. Känslokallt förresten var helt fel ord. Hela hon verkade som besatt av hat och avsky och den riktades mot honom i all sin kraft. Han visste inte hur länge han skulle stå ut med det, eller om han någon gång skulle falla för impulsen att be henne fara åt helvete. Istället stannade han, klev ur bilen och kopplade loss hunden.
Hon satt kvar, skulle hon inte sträcka på benen? Han ryckte på axlarna i en upgiven gest och gick en sväng inåt skogen. Naturen sköljde över honom med frisk mylla och grandoft och längre fram mellan träden skymtade ett vattendrag. Han började gå däråt uppmuntrad av tanken att få vara ifred från hennes dömande blick och hänsynslösa kommentarer. Han hörde henne slå igen bildörren men vände sig inte om utan skyndade istället på stegen för att öka på avståndet mellan dem.
Hunden släpade och drog i kopplet, exalterad av vetskapen att hon snart skulle få löpa fritt. Han lät henne dra. Han visste att det inte var accepterat av matte och kanske var det just därför han den här gången bestämde sig för att strunta i det. Han skulle snart släppa henne och det utan att hon gjorde ett uns för att visa på underkastelse eller förighet. Han krävde inte sånt av hunden, han var ingen man som ställde krav, kanske var det fel men han led inte av det. Kraven fick stå för matte, det var hon som tyckte att allting måste vara på ett visst sätt.

När han gått en bit mot vattnet fann han att det var en liten tjärn, möjligen en igenväxt gammal damm. Han böjde sig ner över hunden som flämtade av andnöd vid det här laget. Det förbryllade honom att hon självmant valde att bli strypt hellre än att gå med lös lina, hon borde förstå bättre. Han löste upp kopplet och så snart han släppt henne stack hon iväg som skjuten ur en kanon. Hon sprang rakt ner mot vattnet och plumsade ner i vassen som närapå slukade henne helt. Han log när han såg henne, så fri och lycklig. Nyss instängd och ihoptryckt i en trång bagage och nu, bara ett ögonblick senare, salig av kraft och styrka. Utsträckt i sin fulla längd, mätande sina krafter i häftiga språngmarcher varvat med en och annan avsvalkande plasktur i strandkanten.
Det var i såna här stunder han längtade efter en cigarett. Han hade slutat strax efter att hon slutade, för att inte fresta på hennes beslut. Han var nöjd med att ha lagt ner men saknade fortfarande att känna den tunga röken pressa sig ner i lungorna, han saknade att suga filtret varmt mellan sina fingrar och han saknade att smätta iväg fimpen med pekfingret när där inte fanns ett korn tobak kvar.

Allt detta hade hon berättat för honom var konstigt. Hon kunde inte förstå hur han kunde tycka att det var gott med varmrökt cigarett lika lite som hon kunde ha förståelse för att han ännu tyckte att cigaretter var gott när han slutade och att han fortfarande lockas av röklukten då någon annan röker i närheten. Hon hade sagt det med en förminskande och irriterad ton, och han hade undrat hur hon kunde ta en sådan sak och göra den personlig. Som om han inte hade slutat på riktigt, bara för att han inte tyckte likadant eller gjorde på samma sätt som henne.

Hunden kom studsande bredvid och tittade upp med ena ögonbrynet lätt höjt och med tungan hängande ut i mungipan. Han skrattade till. Han fick mer kärlek av hunden än av henne, och så hade det alltid varit. Hunden fick mer kärlek av honom än hon fick av matte också. När blev hon så kall?

Han hörde bildörren igen och visste att det var en gest som talade om att det var dags att åka. Han ropade in hunden och gick långsamt tillbaka upp mot bilen. Han skulle få höra att det var idiotiskt att låta hunden bada när det var så kallt, och att de nu skulle behöva stå ut med lukten av henne i bilen, men han orkade inte bry sig. Han skulle svara med samma kalla och intetsägande mm som hon själv brukade använda för att göra en konversation så kort som möjligt.

Han hade en tråkig känsla i magen och visste inom sig att ingenting någonsin skulle bli sig likt igen efter den här resan. Ingenting skulle bli bra, åtminstone inte mellan dem två.

Han öppnade bagaget, lät hunden hoppa in och kopplade på henne selen. Han tog god tid på sig som för att visa att han inte var påverkad, även om han var det. Istället för att visa vad han kände så kopplade på sig sin mask av tålamod, acceptans och oförstånd. Den som han hade lärt sig bära efter alltför många hårda ord i diskussioner om saker som i det stora hela aldrig skulle ha någon betydelse. Han ville inte visa henne att hon kom åt honom. Han ville inte ge henne den tillfredsställelsen. Han skulle bibehålla sitt lugn och vara den bättre hälft han en gång lovat sig själv, och henne, att han skulle vara. Tills döden skiljde dem åt.
     Magkänslan gick över i en varm klump av ilande nervositet. Han visste nu, det hade kommit smygande på honom redan då han lämnade bilen, att de inte skulle fortsätta.

När han startade bilen undvek han att se på henne. Han orkade inte med att se tomheten i hennes blick, ville inte se henne titta bort med en min som påminde om den en ökänd mördare möjligen kunde förtjäna. Han hade ofta undrat vad han gjort för att förtjäna hennes vrede, men kunde inte komma på någonting. Bara att han kanske kunde bli bättre, snällare, mer tålmodig. Det hade naturligtvis aldrig hjälpt, bara blivit sämre.
För första gången under deras två år tillsammans visste han nu att han aldrig skulle räcka till. Att det aldrig skulle spela någon roll vad han gjorde. Att hon aldrig skulle se på honom med kärlek och ömhet i blicken igen på det fasta och trygga sätt som hon gjort i början. Det smärtade, men var samtidigt befriande. Han kunde inte göra henne hel. Kvinnan som satt vid hans sida i bilen skulle aldrig älska honom för den han var, och han skulle aldrig kunna lära sig älska den hon hade kommit att bli. Det var dags för en förändring.

Han väntade på frågan om var han var på väg nu, men det var en fråga som aldrig kom, och som var det enda svaret han egentligen velat ha. Det var ett godkännande och ett erkännande, för första gången på väldigt länge.

Hon hade inte förväntat sig att han skulle vända tillbaka hemåt. Till en början tänkte hon en försiktig tanke om att han kanske, kanske hade fått nog äntligen. Att det var hem han skulle, för att få ett värdigt och ordentligt slut. Hon hoppades på det och höll till och med ena tummen så den krampade för att det inte skulle vara någonting annat på gång, eller ett misstag. Han hade kört till motorvägen och sedan svängt av tillbaka mot söder. Skulle han ta sig till en bensinmack han hade sett tidigare eller fått en idé om att gå på någon lokal turistattraktion?

Hon ville hem. Hon ville med hela sitt väsen hem och bort från honom och allt som de blivit. Medan milen tickade på så lägrade sig lugnet över henne. Hon började andas, vågade hoppas. Lekte med tanken om att åter igen vara fri, sin egen, slippa ilskan och rädslan och hela ansvaret för allting i relationen. Om det var hem de var på väg så visste hon att det verkligen var över. Hon skulle kunna packa ihop sitt och bryta upp. Vandra vidare.

Ju längre söderut de kom desto mer lättade stämningen omkring dem. De sa ingenting, men båda förstod och orden var överflödiga. De hade båda gett upp tanken om ett fortsatt gemensamt liv.

Hon satte på radion, och såg ett léende sprida sig över hans läppar. De gjorde det, där och då.
Tillsammans gav de varandra fria.