Nu tar jag och mina grabbar stigen ut mot mörka skogen för några dagars gosande med mormor och morfar. Fisket väntar, och ryggsäckar med varm choklad och kaffe. Åter igen på söndag, och då kanske jag faktiskt har ork och tid att skriva lite. Kram på er och ha en underbar höstvecka!
Jag har inte tid! (Inte tid, inte tid, inte tiiiiid... ekar det i lägenheten.) Snart slänger jag mig på tåget till Sthlm sådär i sista minuten. I morgon är det konvent som gäller och så åker jag hem på söndag och kanske hinner hämta upp killarna på vägen. Vore ju toppengrejt! Sen är det en vecka med dem och vi ska hinna med att fiska. Sexåringen fick ett kastspö i present i somras och än är det bara testat en gång. Det har inte hunnits på de korta helgerna. Jag ska dra iväg dem en sväng till sjöfartsmuseet också tänkte jag, och kanske låna en kompis grabb också så att mina killar får ytterligare en stooor kille att se upp till. *skrattar* Men men... en enkät iaf...
Senaste impulsköp: benvärmare och handledsvärmare, för några veckor sen... Bästa promenad:Den här Favoritdryck: kaffe Favoritgata: Hemmegatan... ;o) Bästa förfestmusiken: Bakgrundsmusik... Förr i tiden var det Skunk Anansie och Prodigy... m fl... Hårt och underbart. Reser helst till: Kalifornien Bästa mikromaten: Karins Lasagne från D'af'gårds... En bra gå bort-present: Någonting egensnickrat, eller en liten krukväxt som är svår att ta död på. Senaste upptäckt i Stockholm: De förbannade trafiktaxorna... Vi råkade åka in och ut ur stan ett antal gånger då vi kom fel och nog fick vi betala för varje inresa, även om det var tio minuter emellan. Hade det inte räckt med en dagstaxa? Tidning jag gillar: Nemi!
Favvosajt: www.fx2.se (DGMs företag) Här bjuder jag mamma på middag: Hemma i hennes kök. Favoritförort: Lövgärdet, Angered... Naturnära och otroligt vackert runt sjön och bergen... Fikar gärna på: Små, personliga kondis Favoritbutik: Johanssons Bästa lunchställe: La Vacca Favoritgrönsak: copycaten svarar; tomat! Favoritfärg: Jag har inte fått nån sen häromdan... Favoritmärke: Hilfiger Favoritdjur: Lejon Bil: Våran Jeep Grand Cherokee är helt gudomlig! Världens bästa nu levande regissör: Tim Burton, så klart.
Stjärna jag vill träffa: Jonny Depp med fru... De verkar så down to earth, skulle vara kul att se om de är det. Favvoskor: My black high Underground boots... Klädkonto per månad: 25 kr...? Modeförebild: Nope... Motionerar: Ja gärna? Det blir med hundarna... men jag vill mer... Mest överskattade affär: Netto... om de nu ens har något rykte? Mode jag aldrig vill se igen: En hel del från sent åtti och början av nitti... urkans! Favoritprodukt på Systembolaget: Hehehe... don't even go there....
Bästa fyllekäket: or there.... Dansar helst till: Breath med Progidy Senast gnolade: Life for rent, Dido. Bästa romanen: Vad exakt är en roman? Bästa diktsamlingen: AK Granbergs ;o) Dan Andersson är annars min favoritpoet genom tiderna. Hans naturskildringar och väsenbeskrivningar får mig att rysa. Hans berättelsesamling "Kolarhistorier" är en bok som jag rekommenderar alla med kärlek till Sveriges natur och historik att läsa. Favoritprodukt på apoteket: hmm... brukar inte handla där... Beställer i baren: Alkoholfritt. Användbar pryl: Ipod touch... som jag borde ladda på med filmer och böcker inför tågresan...
Jag skriver så fingrarna blöder just nu, men på annat håll än i bloggen. Plötsligt har den ordtorka jag suttit på för mer ... vad ska man kalla det?... mer professionellt skrivande? släppt taget och istället väller orden ut. Jag håller tillsammans med en nyfunnen vän på att formulera en sorts skrift för personer i behov av just den specifika texten och hoppas på att den så småningom ska nå ut till dem på olika platser i vårt avlånga land. Jag kommer inte lägga ut någon information om den här men ni som är intresserade och inte ingår i den närmaste familjen eller vänkretsen kan höra av sig till mig så berättar jag mer. Jag har också skrivit en ansökan om bidrag hos ett förbund som kanke kan vara mig behjälpliga i att bli kvitt några av mina skulder. Det vore så skönt om det gick vägen. Jag hoppas på att kunna posta det i morgon. Det är terapeutiskt skrivande jag ägnat mig åt, i största grad, men det är med distans och självkännedom jag skriver idag, jämfört med förut. Därför, finaste bloggarkompisar och ni andra kåmpisar därute, så är det lite öken i bloggen just nu. Men jag kommer igen. En vacker dag tar jag igen för varenda dag jag har missat och då kommer en uppdatering på "Mitt liv i musik" "Shoe of the week" och en massa bilder och trevliga berättelser om allt och ingenting. Kram allihop! Hoppas att ni har en kanonfin tid och att livet är snällt mot er!
Hittade en enkät hos Dysnomias, så här är mina svar... Den som vill får sno och spara. 1. Vem är du?Jag är Mia... 2. Attityd: Ödmjuk, rolig och social. 3. Ålder: 28 4. Jobb: Nej... 5. Hemsida: Nope... 6. Du kommer från: Herrljunga 7. Du bor: I Göteborg 8. Mentalitet: vacklande? 9. Civilstatus: Sambo 10. Stjärntecken: Fisk 11. Mac eller PC?: Mac, fast jag har en pc... 12. Din bästa egenskap: Humor 13. Din sämsta egenskap: kontrollbehovet 14. Husdjur: En och en halv hund, en katt och två råttor 15. Familj: Två barn 16. Kroppsdel du har mest nytta av: Benen 17. Kroppsdel du tycker bäst om: Huvudet 18. Jag sover: I mitt och barnens rum, för tillfället. 19. Djur jag är lik: Hund, men även katt 20. Tror du på något? Ja 21. Frisyr: Axellångt, rufsigt. 22. Hårfärg: Brunt 23. Ögonfärg: Grön 24. Skostorlek: 37-38 25. Gillar: Generositet 26. Ogillar: ogenerositet? 27. Favoritmat: Husmanskost 28. Favoritglass: Magnum 29. Favoritdessert: Äter inte dessert... men om det nån gång skulle hända så ... brownie då... 30. Favoritdryck: Kaffe 31. Gillar du godis?: Njae, det ger plitor på tungan... 32. Isåfall vilken sort? Filidutter... är favoriten... 33. Favoritdrink: Alkoholfri drink... 34. Favoritfilm: Jag vet inte... 35. Favoritdag: lördag 36. Favoritklädesplagg: mjuka kläder 37. Favoritbok: Jag vet inte... 38. Musiksmak: Det mesta! 39. Favoritdoft: Man? 40. Senast film på bio: Wall-E, och den var underbar! 41. Älsklingsfärg: Nej 42. Skulle aldrig ta på dig: Hov-skor 43. Vad ville du bli när du var liten?: Veterinär 44. Blev du det?: Nej.. 45. Sportbil eller familjebil?: Familjebil 46. Katt eller hund?: Katt och hund... finns inget val... Jo, måste jag välja så blir det katt. 47. Fobier?: Jag har en minifobi och det är spindlar, men den verkar vara på väg bort. 48. Deppig eller glad?: Mycket depp har det varit, men nu är jag glad. 49. Politiskt insatt?: Jadå, men jag håller mina åsikter för mig själv. 50. Värdesätter du ärlighet?: Verkligen! 51. Brukar du dra “vita lögner”?: Nej 52. Har du pojkvän/flickvän?: Ja, kanske... 53. Är du kär?: Nej, inte det minsta för tillfället. 54. Vem/vilka vet mest om dig?: Caroline. 55. Vad har du på dig just nu?: Linnebyxor och sportlinne 56. Märkeskläder eller secondhand?: Märkeskläder 57. Hur många par skor har du?: Femton? 58. Är du sexuellt frustrerad?: Nepp. :) 59. Dominat eller undergiven: switcH, i den exakta termen.... 60. Vad gör dig tänd: Dunno... 61. Du blir glad av: Trevligheter... 62. Du blir förbannad av: Ignorans... 63. När ingen ser dig: Så är jag naken och sjunger högt 64. Du kommer till himlen / helvetet: Jag har upplevt helvetet så jag kommer till himlen? 65. Konstigaste platsen du har haft sex på: Jag minns inte... Vad är konstigt, liksom? 66. Favoritställning: Någon där det är bekvämt för båda att fortsätta ett tag så att det inte blir en massa joxande och omkringflyttande. Missionären duger fint. 67. Har du använt sexleksaker: Jupp 68. Har du varit otrogen: Ja. Dock inte i de sista två förhållandena.
Bild från Slottskogen och årets sista? nyckelpiga...
När barna är här är det irl som gäller. Jag kommer kolla mailen varje dag, men någon vidare tid att skriva kommer inte finnas. I morgon kommer jag äntligen få träffa finaste Mickan igen också. Vi har saknat henne så vi storknat jag och killarna och det ska bli så gott att se henne så jag nästan lipar här och nu bara av tanken. 10:45 står jag och två längtiga killar på stationen och ser henne kliva av tåget. Sen ska vi festa med pannkakstårta tror jag. Eller med äppelkaka och vaniljsås, beroende på om jag får några äpplen av mamsen.
Idag har jag hunnit ordna till det på björnbrödernas rum så att de har plats att leka här inne. De har fått en dvd inkopplad till sin tv, som än så länge inte har en antenn. Råttorna har fått en ny möbel att stå på för mer avlastningsyta till killarna. Och jag har fått ett skrivbord så att jag kan sitta och skriva lite bekvämare än i soffan. Där har jag nu kopplat in dator med exern hårdisk, tangentbord och mus. Jag får väl erkänna att det är rätt bekvämt att ha mus och tangentbord separat trots allt... speciellt som det finns en s-tangent på det. Nu är det dags för frukost, hundutfodring och promenix. Ska gå med panten till affären. Sen ska jag ta en tupplur.... men allra först... det förskräckliga samtalet till vårdcentralen. ;o)
Jag fann ett test inne hos Den moderna munken där det går ut på att svara på frågor för att se vilken religion man ligger närmast i sin tro. Så här blev mitt resultat;
Your Results:
The top score on the list below represents the faith that Belief-O-Matic, in its less than infinite wisdom, thinks most closely matches your beliefs. However, even a score of 100% does not mean that your views are all shared by this faith, or vice versa.
Belief-O-Matic then lists another 26 faiths in order of how much they have in common with your professed beliefs. The higher a faith appears on this list, the more closely it aligns with your thinking.
När jag var liten så tyckte jag att mitt förnamn var så in i bängen tråkigt att skriva. Jag ville ha ett långt namn som var roligt att skriva och som lät symfoniskt. Jag var galen i text redan då och att bara heta Mia var ju dödtråkigt när de andra skrev Carolina och Johanna... Så, jag slängde in ett bindestreck mellan mina båda förnamn och fick Mia-Terese. Nu kunde jag också sitta och träna på att skriva snygga autografer. Länge funderade jag på att byta efternamn också eftersom jag har ett sånt där son-namn som är väldigt vanligt. Jag tänkte mig Bergsprängardottir eller Snickaresyster, för att visa far eller bror hur mycket de betyder för mig. Eller Lindmark, som är mammas namn som ogift. Spindel är ett namn som finns långt bak i släkten också, men det va en tant som inte gärna ville veta av oss, och dessutom har jag varit fobiskt rädd för spindlar så det vore väl kanske inte så bra... Jag gifte mig och fick ett mera udda efternamn utav barnens far, vars far är lik kungen och vars far i sin tur var adopterad från ett barnhem som blivit köpta till tystnad. Tänk om mina söner i hemlighet är släkt med kungen..? Spännande tanke. Exet kan nog ha en del blått blod flytande genom ådrorna. Efternamnet bytte jag tillbaka för nåt år sedan. Inte för att vi skilt oss, jag gillade efternamnet, utan för att jag inte hade bytt pass under de år vi varit gifta, så det var lättare att byta tillbaka efternamnet än att skaffa nytt pass... Fråga mig inte hur jag tänkte... Nu är jag iaf tillbaka till mitt son-namn och känner att det funkar fint. Jag behöver inte vara så himskans speciell.
Jag har just ätit upp den sista äppelkrämen och är behagligt mätt. På teven brottar "doktorn som kan komma" ner en galen man och avgör att han behöver lugnande vid en första anblick. Han är cool den där. Jag ska hoppa in i duschen och sen titta på brillor ihop med en nära vän. Jag är lite osams med valpen, som alldeles efter promenaden nyss satte sig och pinkade på Pashas kudde, med blicken fästad rakt in i min... Jag avbröt henne, kan man väl säga... Vad ville hon säga med det? Nepp... In i duschen var det.
Nu börjar gamlingarna springa ikapp mig i den här utmaningen så det är dags att sätta fart innan de (läs hon) snor alla bra låtar från de här årtalen. =oP 1995 var ett år fullsmockat med musik för mig. På röjarskivan finns en låt som heter Våren, med Järnmännen, som gick i ett i ett. Och jag söp, som en galning, i kärt samförstånd med dessa Göteborgare.
Dia Psalma med Hundra Kilo Kärlek
Cranberries med Ode to my family
No Zukkazmed 1, 2, 3, 4, all the ladies on the floor..
Shaggy med Boombastic
Tja, det var väl en jädrans massa mer musik än så det året. Det går ju knappt att urskilja alla riktigt bra. De jag valt ut är alla sådana som jag verkligen lyssnade på då och som har någon betydelse för mig när jag tänker på det här året. Inget jag lyssnar på idag, men det är nostalgi på hög nivå när jag slänger på det idag.
Jag kan inte lägga upp några bilder och det gör mig lite sne. Varför går det inte? Den konnektar inte med servern säger den... Står och tuggar en stund och sen börjar den om... utan att lägga upp någon bild. Rötet ägg, luktar det om det tycker jag...
Det är en av anledningarna till min bloggtorka. Men som ni alla vet, som bloggar, så kommer lusten och går. Jag har en hel del doningar irl just nu, inget besvärligt, bara jättehärligt. Jag mår fint. Balansen håller i sig. I går kokade jag äpplekräm på äpplen jag tagit av mamma. Det var gudomligt gott så nu ska jag iväg efter mer äpplen. Jag ser fram emot helgen. Finaste, fin-Mickan kommer hit och kramas med mig och killarna. Vi ska, om vädret tillåter, vara ute i parken och ta höstbilder... som jag antagligen inte kommer kunna lägga upp här.
Nu är det dags att hoppa i duschen... eller nåt... och göra mig i ordning för utgång. Kramakrämakram på er!
Fast det är måndag nu. Fotona är söndagstagna... Tagna som i producerade... eller... fotograferade... fast jag har ju inte fotograferat fotona... utan liksom klickat med kameran. Tagna som i att ha klickat med kameran... på en söndag. De är inte medtagna... eller jo... det är dom... i bloggen om en stund är de medtagna... men inte medtagna som i den mentala medtagenheten... Och kameran klickade inte, den fungerade alldeles utmärkt, men den lät klick när den tog fotografierna... som den inte tog... fast tog och behöll... fast de släppte ut dem sen och så blev allting svart och alla skrek på hjälp... Men det var en annan historia. Nu till fotona, söndagsfotona.
Ser ni vad jag inte ser..? För det gör inte jag. Fytteförbenat också, så sur jag blir. Men skam den som ger sig. Fotona ska upp, eller ner, eller in... eller ut... Kram så länge.
Det här ärmin kusins band. Det är så kul! när det går bra för människor i min omgivning. Grattis Mattias! Ni är sjukt bra... Me Like. Här är The Nightshift på myspace, hoppa in och lyssna vet jag. Spring sen och köp en skiva.
Skor är kul! De förgyller vardagen. Idag blev t ex vår dammsugare extra "chic" då den pryddes av en välskodd fot.
Undrar vem som kom på att döpa den till chic...
Ja... jag vet... Det är verkligen på dagset att använda den där dammsugaren mer i praktiken. Men ni ser väl att den saknar ett hjul? Det gör att den behöver vila då och då... Hihi. Skorna gör det iaf roligare för mig att städa. Det blir lite vardagsglamour att trippa omkring i klackar och göra markservice. ;o) Den här speciella skon, av Charles Albert, hittade jag på en utförsäljning på Sahara Hotel i Las Vegas. Runt 70 kr paret... gissa om vi shoppade?!
Jag är en icke särdeles sexuell kvinna. Jag tänder inte jättelätt och ytterst sällan genom att fantisera, titta på någon eller ens få närhet av någon. Närhet, för mig, är trygghet. Sex är inte tryggt. Sex är inte alltid vackert, heligt och fantastiskt. Sex är oftast rått, vått och äckelsvettigt. Men det kan vara roligt, inspirerande, boostande och väldigt skönt... Helt kvaddad är jag inte.
Länge tyckte jag att sex var en drift för fortplantning och ingenting annat. Länge trodde jag att om jag inte ställde upp och hade sex så skulle människorna vända och gå. Länge behövde jag ha sex för att veta att jag kunde, trots allt. Jag bevisade för mig själv, gång på gång, fylla efter fylla och i förhållande efter förhållande att jag kunde njuta, jag som alla andra. Det var en sjuklig jakt på bekräftelse. Låg jag inte med dem så skulle de gå sin väg, och vem skulle då hålla om mig och ta hand om mig? Hur skulle jag då någonsin bli normal? Jag utnyttjade män, medvetet. Det handlade om att konsumera innan jag blev konsumerad... Som jag föraktade dem, och mig själv. Och så totalt själsdödande det var.
Jag har fått ändra på det där beteendet. Det var ganska tungt att vända den båten. Jag kände mig smutsig (och det hade ingenting med världen runt omkring och dess värderingar att göra), jag kände mig dum och min självkänsla var totalt körd i bott när jag förstod att jag bara hade fortsatt att förnedra mig själv. Jag kunde inte alls njuta av sex. Jag hade ett tvångsmässigt och extremt ångestladdat förhållande till sex. Ett som byggde på försök att självläka och inte på att få njuta av någon annans totala närhet, av det vi blivit benådade att kunna känna som himlastormande och speciellt, två människor emellan... (eller fler för den som nu föredrar det...) Men emellanåt har jag upplevt det, några fåtal gånger, det där magiska som fyller en från topp till tå med gnistrande stjärnor och färgsprakande fyrverkerier tillsammans med öronbedövande basstämmor i manskörer... Som det känns när kärleken tillåts komma in och sätta allt som är fult och orent och tvångsmässigt åt sidan och bara tillåter ömsesidig underkastelse för de vackra känslorna, det totala begäret efter den jag ville dela hela min dag med och hela min natt. Och visst har jag önskat att det aldrig tog slut. Men det till trots så reser jag fortfarande ragg åt ordet älska. För fortfarande kan jag inte i mina okänslosamma stunder koppla ihop ordet sex med kärlek. Skillnaden är att idag har jag förståelse för min skruvade sexualitet. Jag är okej med att jag fungerar som jag gör. Jag knullar inte längre för husfriden utan för att jag vill det, för att jag är kåt, och för att jag då och då behöver närhet och bekräftelse, och för att jag då och då blir sentimental och vill visa min man hur mycket jag håller av honom. Det kan ju inte manifesteras på ett mer direkt sätt, det vet jag ju. MEN om jag blev dömd till att aldrig mer få ha sex, aldrig mer fick ligga i efterdyningarna och andas tungt och le, aldrig mer finge förenas med någon i den totala euforin... så skulle jag faktiskt inte gråta floder. Jag skulle sakna det ibland, men jag skulle nog mest känna mig lättad över att en så ångestfylld del av mitt tidiga liv lyftes bort från min värld.
Jag klarar mig. Jag är inte dum i huvet. Jag är ingen parasit. Jag är en smart, vuxen och stark kvinna. Jag är älskvärd. Jag är värdig. Jag är en fin människa. Jag har stort tålamod. Jag är inte dum i huvet. Jag klarar mig. Jag skrev det där i förtvivlan för en liten stund sedan. Fråga mig inte varför för jag kommer ändå inte berätta. Sen kom jag på det där med negationer och hur man ska använda sig av dem... Typ... Jag skriver att jag inte är dum i huvet, men mitt dumma huvud uppfattar bara "jag är dum i huvet" och därmed försvinner intet ut i tomma intet. Så egentligen borde det stå: Jag klarar mig. Jag är klok i huvet. Jag försörjer mig själv. Jag är en smart, vuxen och stark kvinna. Jag är älskvärd. Jag är en fin människa. Jag har stort tålamod. Jag är klok i huvet. Jag klarar mig. Men frasen klok i huvet kan ju låta lite lätt galen... kloktok i kolan typ. Och att jag försörjer mig själv är en ren och skär lögn, för jag o-arbetar. ( Anstränger mig för att låta bli ordet "inte"... Hör huvudet o- som negation? För det är ju en negation, även om det är ett o-ord, som o-finns, förutom för vissa previligierade ord som till exempel osäker och olustig, och det är ju negationer bara det... ) Heter det negation förresten? Jo, det gör det väl? Och jag ska ju säga att jag försörjer mig själv, för om jag säger att jag vill göra det så blir det en avsaknad av det och då tycker huvudet och universum och allting att ja, då kan jag ju inte göra det... om jag ska gå omkring och sakna att försörja mig själv alltså. Så, jag försörjer mig själv. Jupp... Näpp...
Nu ska jag ut och sparka sönder ett höstrött löv. Hej då.
Jag läste detta och nu undrar jag vad i hela friden jag gör i Göteborg?! Men det är bara en period... någon mening har det. Håll till godo!
Saturday, July 29, 2006
En promenad i dimmornas svala landskap..
Jag tog en promenad häromnatten.Till en god vän som bor i, vad jag skulle kalla, obygden, men det är bara för att jag är bortskämd med närheten till allting som finns här i stan. Trevligt, tänker ni, en nattvandring på landet. Och jag säger att det inte räcker att beskriva den upplevelse jag fick där jag traskade fram på landsvägen mellan kossornas siluetter på åkrarna och hörde enstaka nattfåglars kvitter.
Jag gick där vägen fram, till en början följd av vägbelysningen från byn. Nattluften kom som en välsignelse efter den kvava, syrefattiga och oändligt långa dagen. Temperaturen hade varit runt 30 grader i flera dagar, och nu nattetid hade den bara gått ner till runt 17 så jag kunde krypa i mina jeans och min tjocka stickade "skogsmulletröja" för att inte bli nedkyld. Där det fanns gatubelysning så hade ögonen svårt att anpassa sig efter dunklet utanför ljuscirklarna, så jag tyckte snart att det sken som brukar skydda mig från mörkrets gastar och demoner mest var i vägen. Jag skyndade på stegen för att komma bort från det.
I början hade jag Sofia Karlsson i örat, hon sjöng vackert och vemodigt kolarens visor. Sjöng om glädje och sorg, om naturens tröstande famn och om arbetet och längtan efter kärleken. Jag gnolade med, men kände så snart jag kommit utanför den upplysta bygden att jag inte kunde fånga hela upplevelsen om jag inte spände alla sinnen, så jag stängde av henne. Sedan lyssnade jag. Såg upp mot den mörka evigheten ovanför och fäste olika konstellationer av stjärnorna som vackert rörde sig i sina banor. Och jag drog in nattens underbara, friska dofter. Mogen råg, slaget gräs och fukten från de mytomspunna dimmorna på ängar och väg, fyllde mina lungor. Över trädtopparna i öster började solen lysa upp den duvblå himmelen och blanda upp den med en rosa-lila färg som bara solen kan åstadkomma om morgonen, eller sent på natten i djupet av sommaren. Här och var prasslade det till i diket eller ute på åkrarna. Inte en suck från en annan människa trängde ut i lugnet där jag gick. Jag blev ett med landskapet, en luffare utan mål, och jag drog ut på stegen för att få vara kvar i det starka nuet så länge som möjligt. För första gången på flera månader, på flera år, kände jag mig äntligen hemma på allvar. Och så skeptisk som man som människa har fått lära sig, den hårda vägen, att bli så började jag genast ifrågasätta om det inte var endast på sommaren jag kunde känna så här. Jag såg framför mig hur allting runt omkring blev vitt och gnistrande kallt. Hur det knarrade under skorna där jag gick och hur mina kinder var röda och stela. Hur stubben på åkrarna trängde upp ur det hårda vita täcket av snö och is och att det låg uppskottade drivor i diket så att vägen hade krymt, utan vägren. Jag tänkte att då skulle jag nog inte känna så här, då skulle jag nog inte vara lika avslappnad. Men faktiskt så fick det mig bara att känna mig ännu mer hemma, ännu mer som en inventarie i det rum som jag befann mig i. Tidens rum, som flöt genom årstider och barndomsår, framtid och dåtid. Det blev ett, och jag var ett med det. Jag gick igenom höstens färgprakt, prasslandet av torra löv och svampdoften ifrån skogsdungarna. Och jag var fortfarande hemma. Vårens musöron kom till mig i mitt inre, uppbrottet och pånyttfödelsen. De kom till mig alla årstiderna, och precis som livets olika stadier visade de mig vårens tid som årets barndom, sommaren som det aktiva livet då man förbereder för ålderdomen som hösten kommer med, och sedan vintern, då allting omkring en dör, och man går in i den långa (dock inte eviga) vilan. Det är sommar, jag befinner mig i symboliken i livets sommar, någonstans på försommaren. Det är nu jag borde njuta som mest, det är nu det är dags att hitta hem. Dags att samla ihop pusselbitarna, de små stunderna som gör mig lugn och lycklig, och lägga dem som grund för resten av mitt liv. Promenaden mitt i natten blev en sådan pusselbit. Den tänker jag vårda ömt, och lägga in där just den biten passar som bäst för att bära upp min egen trygghets stuga.
Så kom jag ändå fram till sist. Smög mig in genom den upplåsta dörren och gick för att väcka den väntande vännen. Som blev förvånad över att jag verkligen dök upp. Klockan hade hunnit bli tre, och vid den tiden kanske man inte direkt räknar med besökare, men jag blev varmt välkomnad ändå, fick en dusch och sedan en säng och ett mysigt täcke att vila huvudet mot. Jag somnade till ljudet av kossor som idisslade precis utanför det öppna sovrumsfönstret, och drömde lugna och harmoniska drömmar hela natten. Så fick den perfekta natten sitt slut, och dagen kom som en tornado, snabbt och hänsynslöst. Men den fick en perfekt början, och ett perfekt slut då ett oväder slog ut elen i hela stan och mullrade så att rutorna skallrade här hemma i Tassbo. Och då levde jag igen!
Där i har jag några gamla godbitar som jag funderar på att flytta över hit lite pö om pö för att så småningom kunna avveckla den gamla bloggen. Här har ni ett som är skrivet denna dag år 2006, då jag delade all min tid med mina underbara killar:
Monday, October 09, 2006
Goa ungar och underbar logik...
Följande utspelade sig i köket förut med mamma på örons avstånd.
Barnen håller på och dukar och plockar fram bestick tillsammans. Egon, 4 år, försöker få Olle, 3 år, att säga efter honom;
Egon: "Säg så här Olle; Snälla Egon" Olle: "Snälla Egon" Egon: "Kan jag få en gaffel" Olle: "Ja, det kan du, varsågod." Egon: "Nej nej nej!!! Jag menar inte så! Säg så här: Snälla Egon, kan jag få en gaffel?" Olle: "Snälla Egon, det har jag redan en."
Sedan jag flyttade in här i juni har jag fortfarande inte någon riktig plats åt mina kläder. Jag har en halvgarderob inne på toaletten där klädena samsas med smink och annat toalett-vänligt trams. En gång, långt innan jag flyttade hit, rev jag ur klädkammaren i hopp om att få lite plats till mina klänningar och sånt som är hängbart, men jag tror inte vi fick ihop en icakasse av DGMs kläder den gången... Han vill inte skiljas ifrån dem. Han ville inte skiljas ifrån sina prylar heller förut... men någonting har hänt på sistone och plötsligt slänger han mer än han sparar. Och efter att ha fått ordning på sin del av lägenheten så återstår det nu att få ordning på vår del, så att jag äntligen kan få känna att det här är mitt hem, också. Jag har idag börjat riva ur klädkammaren, igen, och den här gången är det ingen pardon.
Förlåt älskling... men hur tänkte du?!
En av garderoberna i klädkammaren ska nu bli min och åtminstone en halv sida att hänga grejer på. Jag har inte mycket kläder, och mindre kommer det bli nu när jag rensar ur ifrån det lilla jag har, men jag har ändå så att det fyller en garderob och lite till... och jag vill ju så klart kunna köpa nytt också. Alla DGMs kläder, förutom några av hans trettio jackor, ligger nu i en stor hög i tvåsitssoffan. Det är en stapel som nästan når upp till taket... jag skojar inte. Han har mer kläder och skor än systrarna Olsen har tillsammans. Mycket av det är oanvänt och/eller flera storlekar för stort, eftersom han gått ner i vikt en del sedan ett par år tillbaka... men det rör inte honom. Vet inte om han tror att det blir mer hiphopish eller nåt, själv tycker jag inte att det är speciellt smickrande med kläder som hänger som påsar men det är väl upp till honom... I guess. Var är Fab Five när jag behöver dem? Nåväl, det är väl roligt att han är klädintresserad, men nu ska jag få plats är tanken, och det får jag inte om han inte gör sig av med något i sin samling. The time has come, darling! Nu gick han och la sig, men när han kommer upp igen så väntar BERGET. Hihi.
Här har berget rasat...
Under tiden han sover ska jag flytta ut alla linnen till garderoben på toaletten och tömma min garderob. Rensa upp bland mina kläder och lägga dem där de ska vara. Ordning och reda pengar på freda.
I mitt röjande idag fann jag att jag inte är den enda kvinna som fått parfymen Pure Poison av DGM i present. Gamla presentkartonger avslöjar en hel del... Trosor, stay ups och en brudklänning är annat som dyker upp när man röjer i det här hemmet, och allt har det tillhört gamla ex. Bröllopsfoton i köksskåpet, gamla kärleksbrev och vykort från "bäbisen" är sådant som dykt upp och kastats pö om pö här sedan jag kom hit. Men det har också funnits saker jag fått nytta av, som t ex en jacka, ett par träningsbyxor, en bikini, ett par linnen och ett par skor. Bröllopsklänningen sitter rätt så fint även på mig, men det skulle ju kännas lite knepigt att gå i kyrkan med en blåsa som tillhört ett gammalt urblåst ex. Ja, ursäkta, men vem fan går och gifter sig som en kul grej? Nej, jag får försöka sälja den. Kanske kan vi ta lite roliga bilder i den först. Det kunde göra den lättare att sälja också, om den var snyggt plåtad.
Det finns de som säger att jag har ett enormt stort tålamod med min man. Jag tror inte DGM skulle hålla med mig, men det är kanske så. Det är dock ömsesidigt. Vi har tålamod med varandra vi. Ingen av oss är väl riktigt som vi ska. "Dä ä tur att en ä söm än ä, när en 'nte ble söm en sulle." Jag har tålamod med DGM för att han är den snällaste och mest trofasta man jag någonsin mött. Han behandlar mig som en prinsessa, trots att jag är tjurig och grinig och rent för j**lig att ha med att göra under perioder. Jag är tacksamt medveten om att inte många andra män skulle hänga kvar lika stadigt i samma situation som han. Därför anser jag att det inte är mer än rätt att jag ger honom samma chans. Och jag har fått rätt så nog av att byta män... jag känner mig färdig med det. Att inte ha varit singel i mer än fyra månaders tid under en hel livstid kan verka som ett privilegie... men jag lovar, det är det inte. Det är vardagslunket som är lyx, det där tillsammans med någon som känner en utan och innan. Att bygga upp det förtroendet gång på gång med nya män gör livet väldigt komplicerat och tar mycket tid och energi. När det sedan visar sig att det är fel man, eller fel tidpunkt, eller fel whatever det än kan va så blir livet mer tungrott än det behöver vara. OM jag skulle få för mig att det här förhållandet inte är något att ha, om tålamodet verkligen på allvar skulle ta slut och om jag en dag känner att det inte är värt omaket jag kanske måste ta mig igenom för att få det att fungera ytterligare en gång till... OM den dagen skulle komma så hoppas jag att jag minns hur mycket jag verkligen behöver min egen tid i mitt eget liv och att jag inte går och blir tillsammans med någon annan igen förrän jag är förbannat säker på att jag verkligen vill vara det.
Oj då, vad privat det här blev. Men jag publicerar det ändå och hoppas på att kanske inte så många orkar läsa så mycket text. Hehe. Nu ska jag fortsätta med min garderobsrensning, och samtidigt fixa lite käk. Gudars så bra det är att vara kvinna. ;o)
Jag blev ju lite hungrig då när jag satt och svarade på tre i veckan... Vad ska jag äta idag? Fisk, har jag lovat mig själv. Jag har Polock-filéer i frysen som jag ska laga till. Men hur? Kanske kokt.... och så med äggsås till. Potatismos får det bli till. Jupp... dags att laga mat. Medan alla andra sover.
Jag har också tagit tag i att höra av mig till vårdcentralen, och ordnat med ett nytt lösenord så att jag kan få tag i mina journaler. Jodå, jag börjar så smått att ta tag i allt. Det känns bra. Det känns... balanserat. *ler* Det är den ultimata känslan för mig. Balans. Och just nu lever jag i den.
Tre i veckan... som jag totalt glömt bort i flera veckor...
1. Vad är din favoritmat? (Mexicanskt, Italienskt, etc.)?
Svensk husmanskost... alla tider.
2. Ha du någon specialrätt som du ofta blir bedd att göra?
Ja, korv stroganoff. Tydligen är den exeptionellt god. *ler stolt* Chili con Carnen har även den varit högt uppskattad den senaste tiden. DGM frågade mig vad det var för kryddmix jag hade köpt. Haha. Den ville han att vi skulle köpa mer av. Så mycket trodde han tydligen om mig och min matlagning.
3. Vad är det mest kreativa du har satt ihop o matväg eller ätit?
Det mest kreativa jag själv satt ihop skulle väl vara paprikagrytan då? Den är gudomlig. Färgstark och med hög smaklighet. För den som gillar paprika, vill säga, för det är det ju tyvärr inte alla som gör. DGM är en av dem... =o(
Det mest kreativa jag har ätit är DGMs mammas gryta. Hon gick bort när han var sju år men innan dess hann hon komponera ihop en grymt god gryta med ananas i som hon till och med vann pris för i någon mattävling. Marie-Louise gryta kallar han den, och den får klassas som DGMs paradrätt.
Rivstartar året med underbara Green Day och deras megahit "Basket Case". Megadeth kom med en ny skiva, som jag lyssnade på för att impa på en kille i klassen till en början men sedan lärde mig trivas med. Under en tid detta år varvade jag den med Metallicas Black Album. Även det en skiva jag fortfarande lyssnar mycket på. Punken trädde in i mitt liv på allvar under den här perioden också med Ebba Grön, Asta Kask, Charta 77, Attentat, NOFX, Sex Pistols, Dia Psalma, Strebers... ja men hur många band som helst... Här kommer en av de låtar jag lyssnade allra mest på. De Lyckliga Kompisarna med Hockeyfrilla. ( Långt ifrån den bästa de gjort, men den enda jag fann en video på. )
Det här var en av de bästa, och värsta somrarna i mitt liv. Första kärleken drabbade mig med full styrka och nattsvart sorg kastade mig mellan ilska och förtvivlan då min morfar tog sitt liv. Den här låten är svensk sommarmusik när den är som allra bäst. Tack Nordman!
Det här året firade vi min kompis som fyllde år i samma veva som melodifestivalen. Vi festade loss med pyjamasparty hemma hos henne och blev tagna med storm av Arvingarna med Eloise. Hennes föräldrar hade bänkat sig framför TVn i deras sovrum ihop med lillebror för att vi skulle få vara nyblivna tonåringar alldeles ifred nere i gillestugan. Eloise, låt nummer tio? vann till slut och vi var överlyckliga. Jag har för mig att föräldrarna höll på We are all the winners, vilket inte vi gjorde för det var inte svenskt att sjunga på engelska. Och jag var lite kär i Kim, för han var så himla söt. Haha.
Mja... jag är inte lika imponerad längre. Det var då... ett litet svart hål i min musikbana, och eftersom det var väldigt mycket kompisar, av olika slag, så blev det en hel del av vad de lyssnade på. T ex:
Aahhahaha.. jag fattar inte att jag visar er det här, men jorå... så var det. Kennet and the Knutters-skivan gick varm. Erkänn att de är lite kul? Jo, lite? Den här låten gör fortfarande succé på uteställena i Falköping, Sveriges ko-tätaste kommun. Hihihi. Den där killen på dacken hade garanterat tagit mig med storm när jag var tretton år. Ohja. Jag lyssnade även på den här godingen, om och om igen. Hur?! kunde jag tycka att han var snygg?
Det fanns ju såklart en del bra musik det här året också. Tyvärr vete sjutton om jag hängde med så mycket dock. Jag köpte min första egna skiva... för egna pengar alltså... Och det var... Håll i er...
Japp! Ronny och Ragge! Underbara. Klart underbara. Vilka minnen. Vi åkte upp till Stockholm på klassresa med vår lilla klass. Vi var två tjejer och tio killar. Så sjukt kul hade vi. Hela vägen upp i bussen ville vi som bestämde i klassen lyssna på R o R, men det ville inte föräldrarna som var med, och inte några av de stackarna som inte var med oss där längst bak i bussen. Så vi synkade våra freestylar och sjöng istället. Får trettonåringar hålla allsång så blir det på det viset. Hahaha. Jag lyssnade även detta året mycket på Roxette. Mr Music lånade jag av kompisar och Absolute Lovesongs snurrade väldigt mycket. Så det var inte bara bondrock, även om det är den jag minns eftersom det var den jag hade som roligast till det här året. Let's PÖÖÖÖÖÖK!
Jag fick granskog och stjärnor, vila och förtroliga samtal. Jag fick också en liten halvintervju med faren, men jag skriver inte om det än. Vissa saker ska förhoppningsvis anmälas och tas om hand innan jag vill berätta den historien. För nu säger jag bara Bells Pares... Och låter det stanna vid det. Bells Pares.
Mina små människor har den här helgen roat sin mammas familj kungligt och på bästa sätt. Spontaniteter har de spottat ur sig så att inte ett öga varit torrt på Berga, för vi har fått skratta, massor. Värst är lillebror stjärnöga som gärna skojar lite med alla som tar sig tid att lyssna på honom. Min far satt på sofflocket och spelade munspel medan killarna lekte med lego på golvet nedanför. När far spelat färdigt så frågade han lillebror om han visste vad det var för en bit, varpå lillebror med en suck deklarerade att det var - Legobiten... I lördags låg vi på soffan framför tv'n och jag slumrade till. När jag vaknade sov lillebror tätt intill. Jag gick upp och lyfte in honom i sängen då han vaknade och utbrast; - Mamma! - Jaa! svarade jag något överraskad... - Nu blev det fart på dig! Vad han fått det ifrån vete gudarna, men han har nog väntat för att kunna passa in det i ett sammanhang... och när kunde det passat bättre än på en mamma som just vaknat och bestämt sig för att barn sover bäst i sängen. Hahaha... Ja, då blev det fart på mig. Vi tog enskogspromenad och åt äpplen från en numera vildvuxen apel, gudars så gott det är med äpplen direkt från trät, men storebror visste inte om han fick äta det med en gång... - Är det tvättat då? Jag sa nåt om att regnet nog hade tvättat det så det var ingen fara att äta det på direkten. Ujuj... stadsbarn. Vår vandring gick sedan via en grannes gård där vi en gång blev attackerade av hans mycket vaktiga gråhund. Vi hade Pasha med oss den gången och hon högg ifrån i attacken så att gårdshunden började blöda... Lite tråkigt, men helt rätt... Pasha betedde sig exemplariskt efter det internationella hundspråket och försvarade sig först när den andra hunden högg. Oprovocerat förutom att vi entrat dens mark. Pasha ställde sig sedan bakom mig, på mitt kommando, och lät mig fösa bort hunden från barn och chockad mormor. Ett litet tag senare gick mormor förbi där igen (det är den enda vägen in till hennes ägor och hon måste så klart kunna gå igenom där) då hunden högg sig fast i hennes arm och vägrade släppa tills husse kom ut och sa åt den. Lite otrevligt otäckt det där. Mamma utstrålade väl med all säkerhet en hel del rädsla då hunden kom och skällde... synd. Samma hund har åkt på stryk av min gamle katt, då hon ville utöka sina ägor till att innefatta även mors och fars gård. Hon visade sig inte på deras tomt igen efter det. När vi nu gick förbi den här gången sa jag åt barnen att ifall hunden var ute så skulle de gå på min andra sida, dvs motsatt sida från hunden sett. Men det var ingen hund ute. Däremot var husse ute. En mycket trevlig äldre man. Vi pratade med honom en stund och barnen frågade, sådär barnsligt spontant, var han hade sin ilskna hund. *s* Den var numera i husarrest. Det var väl säkrast så, sa han.
I fredags var vi på kalas hos min bortgångne brors äldste son. Han fyllde tio. Det var ett lagomt litet kalas med bara vår sida av familjen. De bor långt ute på landet... så mycket i ingenstans man kan komma i Sveriges sydligare delar. Under flera år har de hållt på och rustat upp ett gammalt hus och nu är de i princip färdiga. Det är så fint så det är svårt att beskriva. Allting är byggt i gammal stil, och det är så snyggt! Den som ändå...
I lördags firade jag två månaders rökfrihet med att äta en påse djungelvrål. Jag försökte ju även sluta med mjölken här för någon vecka sedan, men gav sjutton i det då jag blev totalabstinent... Rökfri först, mjölkfri sedan, blev beslutet och nu vräker jag i mig mjölkprodukter i ren frenesi. Ska ta och gå över på laktosfritt, för det är inte lika förbenat besvärligt. Egentligen är det inga problem att undvika mjölk, men när jag plötsligt blev groteskt sugen på ostmackor bara för att jag inte kunde äta dem och bara för att jag inte kunde ta en cigg så... ja så. Idag är jag nio veckor gammal ickerökare, efter att ha varit rökare i ca 13 år. Coolt. Det fattas mig inte ett jota. Mestadels av tiden har jag inte en tanke på cigg. Riktigt gött!
I går var min gudson och hans lillebror hos oss en stund och alla fyra lekte. Gudsonens lillebror, ett och ett halvt år, är galen i fotboll. Han sparkade en lång stund med sin plötsligt jättevuxne sexårige kusin. Så mysigt det var att få krama på dem igen... ser inte till gudsonen så ofta som jag borde. Det är helt klart det. På kvällen åkte mina grabbar med mormor till deras storekusins (elva år) träning i studsmatta. Han hoppade högt och gjorde volter och det var hur häftigt som helst att titta på. Kusinen är deras stora idol och båda killarna satt som små ljus, vilket imponerade på mammas väninna som var med ner. Hihi. De är fina mina killar, det är de allt. Klart att de satt stilla och tittade andaktigt då deras kusin gjorde såna häftiga konster på studsmattan? Det hade varit något för storebror... men det blir för långt att åka för pappa, tyvärr.
Nu är det dags för mig att börja dagen... eller också att gå ut med vovvarna och sedan slumra en liten stund till. Jag har tandköttsinflammation mellan varendaste tand i munnen och det ömmar tråkigt mycket. Bara att bota med ibumetin... det kommer och går nämligen det här och tandläkaren kan ingenting göra. Borsta, tandtråda, tandpetepeta och knapra antiinflammatoriskt, så går det över. Det hänger ihop... allting. Den här veckan har jag lovat mig själv ett läkarbesök. I morgon ska jag ringa. Idag ska jag rå om mig själv. Bara.
Det hjälpte inte ett jota att somna om. Jag blev bara ännu grinigare. Och det är en sån där dag... en sån där då det inte finns en chans i h****tet att få kranvattnet till rätt temperatur eller kaffet att smaka bättre än okej. Det är okej att ha såna dagar. Det är okej att känna sig som en utsketen lingonbuske i granskog där varenda barr sticker in och skaver och hela världen är taggig och hård. Så länge det inte fortsätter in i ett värdelöstänk som tar upp varenda litet mg av syre jag får i mig.
Fast jag tycker om granskog. Jag tycker om barrbäddarna. De är mjuka under fötterna och blir varma och välkomnande av solglimtar som tar sig ner här och var genom de täta grenarna... Jag vill ta mig ut i granskogen i helgen. Det ska jag göra. Det mörknar fort om kvällarna. Jag tycker om det. Här i stan blir det förstås aldrig mörkt... himlen är alltid upplyst av alla lampor, men på landet blir det mörkt. Där mina föräldrar bor är det inga lampor på kilometers avstånd. När det är stjärnklart brukar jag gå ut och bli ett med världsalltet på deras gårdsplan. Hoppas jag kan få lite stjärnhimmel i kväll.
Jag behöver sätta igång med någonting. Funderar på att ta tag i gymnasiet så jag kan få behörighet att läsa vidare någon gång. Jag skulle vilja läsa på distans, och jag skulle vilja läsa någonting jag verkligen tycker är roligt... på gymnasienivå. Det är bara det att jag har mindre lätt för att se vad som skulle kunna vara roligt att läsa just nu. Kan det verkligen vara roligt att plugga? Jag förenar det med stark ångest, social fobi och panik... Men jag kanske inte behöver läsa på heltid. Deltid kanske räcker... Så länge iaf, för att komma igång. Nu vill jag packa en väska och dra. Iväg till mina barn. De har slutat skolan nu. Får väl ta och äta nåt, skälla lite på Gud och göra mig i ordning. Tåget går fyra, så det blir bra att börja nu...
För mig var det kvinnor som gällde det här året. Medan mina vänner hade Tom Cruise, Bryan Adams, The Hoff, NKOTB, Kevin Costner och andra snygga pojkar på undersidan av sina bänklock så hade jag den här kvinnan...
Halle Berrys figur av karaktären blev blek efter Michelle Pfeiffers exellenta rolltolkning! Catwoman rules! Jag har kvar planchen. Den är numera inramad och prydde mitt sovrum i Tassbo. Med Catwomans vakande öga kunde jag sova tryggt. *skrattar* Nu står den i källarförrådet... den passar inte in i den här lägenheten... men så snart jag får ett eget rum där borta i framtiden så ska den upp igen.
Jag älskade filmen Bodyguard, och skönsjungande Whitney Houston får mig fortfarande att rysa när hon sjunger "I will always love you". Jag är en stor Dolly Parton-beundrare och jag gillar den här sången även med henne, men tja... Whitney gör den starkare... det bara är så.
En annan artist jag såg upp till på den tiden, och som jag fortfarande känner varmt för, är Izabella Scorupco. Här med "Shame, shame, shame".
Jag lyssnade på massor av musik det här året. Såpass mycket att jag äntligen kunde få en egen cd-spelare i julklapp. Det var en sån där bärbar som gick att mata med batterier och ta med ut. Jag var otacksamt besviken över att det inte var en "riktig" med högtalare som kunde spränga hela huset men jag hoppas att jag inte visade det. Skivor fick jag med. Peter Le Marcs album "Det finns inget bättre" som jag efter mycket lyssnande lärde mig att älska, och vackraste Cinead O'Connors "Am I Not Your Girl?" På den skivan fanns hennes tolkning av "Don't cry for me Argentina" från musikalen Evita, och det är en av de absolut vackraste tolkningarna jag någonsin hört av den. Madonna gjorde den okej i jämförelse... bara okej...
Och jag grät bittra tårar av den här scenen, om och om igen efter att ha spelat in den på video... Jag kunde inte fatta att människor kunde vara så grymma. Så lite jag förstod om världen... Cinead O Connor på Bob Dylan Tribute. "War!"
Usch... ja, jag blir fortfarande tagen av den... Jag låter det vara den avslutande videon i 1992 års musiken i mitt liv. Det fanns så mycket bra det året så det är helt galet. Jag var också extremt mottaglig för musik då jag hade ett stort behov av att vara för mig själv under den här perioden. Musiken blev ett sätt för mig att fly vardagen. Annat jag lyssnade på var Svenne Rubins, Mr Big, Lisa Nilsson, Atomic Swing, Dr Alban, Tracy Chapman, The Pogues m fl...
Min nya serie "Veckans sko" kommer att visa skor, stövlar, fotbeklädnad som jag tycker om. Först ut är dessa underbara gamla kängor. De har faktiskt hängt med sedan -98. Som ni kan se på hättan så har de blivit använda en del sedan dess, men de är fortfarande fräscha nog att använda de punkinspirerade höstdagarna. De är sköna att gå i, perfekta för sena kvällspromenader, (Jo, det är en del kraft i en 20-hålskänga ifall jag skulle bli tvungen att försvara mig. Vilket är en risk jag inte kan bortse ifrån vid sena promenader mitt i stan.) och de är varma om fot och smalben vilket underlättar kalla vinterdagar. Här är;
Äntligen! Eller nej... ÄNTLIGEN!!!! Nu börjar min serie igen. Serien som jag inte kan missa, serien som jag otåligt suttit och skruvat mig i väntan på. Serien som jag funderat på att plocka hem från internätet men hållt mig borta ifrån för att återigen kunna inta soffan på onsdagkvällarna med snacks och god dricka. Det är lite lustigt. Jag tror inte att jag någonsin varit någon riktig serieslav tidigare. Jag har haft arbetslösa perioder då jag tristessglott på tröstlöst ändlösa Våra bästa år och andra mindre intressanta såpor, och jag satt framför Big Brother förr om dagarna och garvade mig halvt fördärvad åt deras fylleslag, liksom så många andra ungdomar runt omkring i världen... Men tja.. I alla fall... Greys Anatomy är någonting väldigt speciellt, och ja, jag kan bli stortokig på att Meredith och McDreamy håller på och fjantar fram och tillbaka, men tja... ni vet... NU BÖRJAR DET!!!!
