At this point in my life...
Done so many things wrong I don't know if I can do right
Oh i, oh ive
Done so many things wrong I don't know if I can do right
At this point in my life
Ive done so many things wrong I don't know if I can do right
If you put your trust in me I hope I wont let you down
If you give me a chance I'll try
You see it's been a hard road the road Im traveling on
And if I take your hand I might lead you down the path to ruin
Ive had a hard life Im just saying it so you'll understand
That right now, right now, Im doing the best I can
At this point in my life
At this point in my life
Although Ive mostly walked in the shadows
Im still searching for the light
Wont you put your faith in me
We both know that's what matters
If you give me a chance I'll try
You see Ive been climbing stairs but mostly stumbling down
Ive been reaching high always losing ground
You see Ive been reaching high but always losing ground
You see Ive conquered hills but I still have mountains to climb
And right now right now Im doing the best I can
At this point in my life
Before we take a step
Before we walk down that path
Before I make any promises
Before you have regrets
Before we talk commitment
Let me tell you of my past
All Ive seen and all Ive done
The things I'd like to forget
At this point in my life
At this point in my life
Id like to live as if only love mattered
As if redemption was in sight
As if the search to live honestly
Is all that anyone needs
No matter if you find it
You see when Ive touched the sky
The earths gravity has pulled me down
But now Ive reconciled that in this world
Birds and angels get the wings to fly
If you can believe in this heart of mine
If you can give it a try
Then I'll reach inside and find and give you
All the sweetness that I have
At this point in my life
At this point in my life
Ibland finns orden hos någon annan, och då får man låna dem...
Denna gång av Tracy Chapman.
Det förbannade vaccinet...
Det sägs att man har ett val. Att man själv får bestämma huruvida man vill att ens barn ska få vaccinet och om man själv vill ta det. Skit samma var jag står i frågan, ärligt talat. Men den som sticker ut huvudet och ifrågasätter vaccinet kan vänta sig en lynchmobb. Det går från att vara ett smittoskydd till ett globalt ansvar. Barnmorskor har rätt att säga till föräldrar till kommande nyfödda att de inte bör vara i närheten av sitt eget barn om de inte tagit vaccinet. Vad handlar det om?
Nej, hela den här jävla hysterin har tagit sig galet stora proportioner, säger jag. Jag känner inte att jag har ett val. Inte när det gäller mina barn, och ett väldigt litet val när det gäller mig själv.
För den som inte tar vaccinet bör väl inte vistas bland folk på en sisådär tio år eller så. Eller?
Fuck it.
Ett litet inlägg om glädje...
Ja, alltså... Det finns glädje, och så finns det lycka. Min erfarenhet är att de enda gångerna jag varit helt och hållet lycklig i livet är då jag har kunnat ge av mig själv helt utan att själv räkna med att få någonting tillbaka. När ändamålet inte varit att vinna någonting ut av mina handlingar för egen del utan enbart ge för att jag vill göra det.
Jag gav i princip aldrig utan baktanke förut. Om jag gjorde någonting bra så var det för att personer i min omgivning skulle ge någonting tillbaka, om så bara bekräftelse. Idag kan jag ärligt säga att det inte är lika mycket av den varan.
En klok kvinna sa en gång att hon inte gick in i förhållandet med hennes man för att se vad det kunde ge henne, utan för att se vad hon kunde tillföra honom. Och det är så jäkla fint och rätt. Det är en slags devis för mig att leva efter i mitt nuvarande förhållande. Och vilket förhållande det är!
I dagarna har jag hittat på lite olika osjälviska handlingar. Det handlar om att göra människor tjänster utan att de vet om det. Spännande, och ganska svårt, men riktigt gott för själen. Jag behövde det för min egen skull, så det kanske var lite egoistiskt på så vis, men vad det är jag gjort får ingen någonsin veta, och på så vis handlar det inte om att få någonting tillbaka. Och jag skriver inte detta för att få någon form av bekräftelse heller, utan för att uppmärksamma vikten av osjälvisk generositet. Jag kan lova att livet blir tiotusen gånger lättare när du lever efter det, och slutar haka upp ditt liv på att andra ska göra saker för att du själv ska kunna vara lycklig.
Givetvis handlar inte detta om att du helt ska köra över dig själv. Du är en minst lika viktig person i hela alltet och om du inte är nöjd så kan du inte ge någonting alls. Så börja med att göra någonting riktigt, riktigt bra för dig själv. Och det utan att räkna in en enda av dina närstående människor i processen.
Det är trots allt endast för din skull du lever, i långa loppet. Du är, faktiskt, den enda person som du måste kunna stå ut med i resten av ditt liv.
Jag lever för att vara lycklig!
Kram!
Lite trött på bloggen...
Jag får väl erkänna att jag har ledsnat lite på att blogga. Därav de ytterst få producerade inläggen på sistone. Jag kan inte säga att inte tiden finns, för det gör den. Jag har all tid i världen för tillfället och mycket av den spenderas vid datorn. Däremot saknas lusten. Kanske den kommer tillbaka framöver, kanske inte. Tills dess så får bloggen vila.
Jag har en ganska så händelserik vecka framför mig. Grabbarna kommer i morgon och stannar till på torsdag. Det var tur att jag fick tillgång till Egons veckobrev i lördags, för annars hade jag inte vetat om något lov...
På fredagen tar jag morgontåget uppåt landet för en övernattning på Grinda värdshus i Stockholms skärgård tillsammans med finvännen Anna-Karin. Det ska bli riktigt mys. Dessutom kommer mina älskade föräldrar på middag nu på söndag.
Så jag har mycket att se fram emot. Och det är tur, för annars hade nog tristessen kommit dragandes. Och det vet ju alla hur otroligt grå den kan vara.
På sysselsättningsfronten intet nytt... Jag söker jobb som personlig assistent och butiksbiträde, och om ingen nappar på det inom en vecka så ska jag vända mig till arbetsförmedlingen och be om stöd för praktik. Det är segt att inte göra något alls och jag ser fram emot januari månad med fortsatta studier.
I övrigt är livet otroligt fint. Jag har alla basbehov tillfredsställda och jag är älskad och älskar. Vad mer kan man begära av livet, egentligen?
Tills vidare... Soolong.
Saknar... längtar...
I alla fall så gick jag raka vägen till grabbarnas fritids när jag var färdig på skolan. Och det var två förvånade killar jag mötte. Och väldigt glada. Jag frågade vad de ville hitta på och de sa med en mun att de ville åka hem. Hem till Jönköping och Conny. Jag fick förklara att vi bara skulle hänga ihop i några timmar eftersom det var skoldag i morgon igen, så vi fick hitta på nåt i Falköping. "Men" sa Olle "Då får vi ju bara vara med dig en liten stund, idag, ju." Ja, jo, men bättre kanske än att inte träffas alls? Och det var vi alla överrens om. Så vi busade bort till kompisen Kalle och levde rövare där ett tag. Läste läxan med Egon och guidade honom genom "ng"-ljudet. Satt nära, nära i Kalles soffa och luktade på varandra. Jag luktade illa i munnen, kaffe. Men gott på halsen. Egon gav mig massage som han fått lära sig i skolan. Det var rörelser som hjärtat och björnen. Sen var det min tur att göra på honom, men jag kunde visst inte alls. *s*
Så småningom fick vi dra oss vidare hem till pappa för kvällsmat, bolibompa och läggdags för killarna... Jag själv gick nytankad av kärlek mot stationen, tog en korv och dricka och for småningom hemåt. Till finaste sambon och en lugn kväll fylld av värme och soffgos.
Det kommer dröja till den 17e innan jag kan hålla om dem igen. Då ska vi på öppet hus på deras skola. Mysigt! Sen ska de följa med hem och stanna till måndag kväll för att komma igen på fredagen.
Pappa har fått två helger på raken för att kunna ta med killarna på något kul till helgen. De ska till Göteborg och titta på dinosaurier! Spännande! Tyvärr innebär det för mig och killarna att det går extra långt mellan våra träffar... och det är långt nog ändå att inte ses på 12 dagar som det är i vanliga fall. Hade jag inte varit där igår så hade det hunnit rinna iväg 20 dagar.
Och givetvis är det mig det hela hänger på. Att jag inte bor där, där dom bor. Jag har valt att bosätta mig längre bort. Jag kan knappast säga att det var ett misstag. Men det är verkligen inte ultimat heller. Om jag hade bott i Falköping så hade jag haft mer tid med dem. Varit mer delaktig i deras vardag.
Frågan är hur bra det hade blivit, att bo där jag vet att jag inte trivs. Ensam igen. Utan vuxet samboende. Pendlande fram och tillbaka... Jag vet hur själviskt det låter. Jag borde bo där barnen bor, men jag väljer faktiskt att bo där jag mår bra istället. Så att den tid jag har med mina barn blir riktigt, rysligt bra. Det är den nu.
Och någon gång i framtiden, förhoppningsvis inte oskådlig framtid, så kommer jag finnas närmare grabbarna igen. Kanske inte i Falköpings kommun, helst inte, men närmare åtminstone. Nära nog för skolbussar/tåg... vore det bästa.
Tills dess får jag hålla på och sakna och längta. Och ha underbara, fantastiskt roliga helger och stunder med grabbarna när vi kan träffas!
Gjort...
Snart kommer Angelica. Jag ska möta henne vid stationen, sen drar vi till A6 och IKEA. Efter det ska vi hem och laga käk och tjöta bort några timmar. Eventuellt blir det möte i kväll, men det beror på.
Ha en underbar dag!
Tics.... Äckelvarning...
Det är så att när Pasha får en möjlighet att själv komma åt de små krypen så gnager hon av dem på eget maner och tuggar på dem. Förmodligen för att det är gott med blod? Sedan tar det en timma eller så och så kräks hon upp fästing och blod i en enda slemmig blafsa. När jag torkar upp dessa blafsor kräks jag nästan, för just spyor och slem är de kroppsvätskor som jag har svårast för att ta. Varje gång jag tar en fästing från Pasha så jagar hon min hand med en blick som liknar en besatts, ni vet sådär med rullande ögonvitor, och vill hemskt gärna att jag ska släppa den lilla äckliga tingesten i hennes mun. Vilket jag givetvis aldrig kommer gå med på. De blir kremerade och sedan slänger jag dem.
I alla fall... dessa blodblafsor som Pasha har spytt upp till följd av fästingar fick idag min elaka lilla hjärna att ge mig bilder av hur jag själv stoppade fästingen i munnen, tuggade och svalde. Brrrrr.... Varför får man såna vidriga bilder för? Det är väl inte riktigt klokt va?
Nåväl... ingen fara skedd. Nu är fästingen borta och försvunnen och ingen har stoppat den i munnen. Så än är jag inte komplett galen i alla fall. Bara lite sjuk i hjärnan.
Och det där med vakna nätter...
Jag har varit en nattuggla sedan jag kom in i puberteten. Då började jag vaka. Jag satt uppe i mitt fönster och tittade ut på omgivningen, skogen och vägen, och drömde mig bort. Ofta skrev jag, och tog hand om mig själv och min själ. Jag fick veta att det inte var bra. Att jag måste sova på nätterna. Och givetvis gav det till resultat att jag var väldigt trött på morgonen och dagen, då jag skulle gå i skolan och sköta vissa sysslor, men det var värt det. Det måste det ha varit eftersom jag fortsatte att nattuggla långt upp i mitt vuxna liv.
Nu vet jag att jag behöver komma i säng om kvällen för att jag ska orka med alla dagliga aktiviteter, dvs när jag har några som kräver såpass mycket skärpa och energi av mig att jag behöver vara utvilad. Så förnuftsmässigt sett så vet jag att det inte är så dumt att trilla i säng tidigt och sova under mörkertimmarna. Jag vet också alltför väl hur mycket vi människor behöver ljuset om dagen och allt det där. Ändå kan jag inte komma till ro och sova vissa nätter. Ändå sitter jag vaken och känner mig rastlös sena kvällar och förstår inte varför jag inte kan komma till ro. Och det är meditation och (återigen fackspråk) elfte till trots.
Så tänker jag så här...
Nattvakter. De måste ju alltid ha funnits, eller hur? Redan i människans begynnelse när vi inte var någonting annat än apor som börjat sträcka på oss och använda redskap så var förmodligen några tvungna att sitta vakt om nätterna mot rovdjur och andra människoapor. Eftersom mycket av det de gjorde på den tiden var präglat av instinkter så bör detta ha gjorts av de personer i flocken som var bäst lämpade till det.
Så, min slutsats är att jag är vaken vissa nätter inte bara för att jag behöver släppa loss allt jag samlat på mig i form av skapande som inte fått komma ut, utan också av ren instinkt, dvs att vakta och skydda min sovande flock. Idag är det en ganska överflödig talang, men ändå... En fin tanke.
Min pappa har en teori om varför människor snarkar, med ungefär samma bakomliggande tanke. När människorna bodde i grottor så låg de där inne och snarkade om nätterna och då studsade ekot omkring och förstorade ljuden till långa hemska morrningar. Rovdjur trodde därmed att det låg en hemsk massa farliga monster därinne som de aldrig skulle rå på och undvek därför grottan. Det är en fin teori tycker jag, men det får bli i kombination med nattvakterna. =o)
Det finns en vilja...
Visst gäller inte Feng Shui bara bostaden? Vad säger ni?
Jaha!!?
Men idag så vaknade jag av någonting rysligt otäckt som fick mig att gå upp och grymta irriterat för att åter dunsa i säng och få morgonen vänd till någonting underbart. Otäckt är det att vakna och inte få luft i en hostattack, vilket är det enda som återstår av den svininfluensa som härjat min kropp under veckan som gått. Nej, jag har inte laboratoriska bevis på att det är det jag har, men symptomen stämmer rätt bra, i en mycket mild version. Nu återstår i alla fall endast hostan. Breathtaking, I tell you. Under tiden jag hostade lungorna ur led så stod min älskling i duschen och vaknade till inför dagens arbete i det lilla kontoret i den stora fabriken. Och när jag damp ner i sängen igen så kom han ut alldeles ren, doftande härlig varm tvål och mjuk hud... sådär som bara han doftar, och kröp ner hos mig och ville kramas. Och då kände jag, just där och då, att jag är lyckligast i världen just här och just nu.
Den känslan dröjer sig kvar i mig. Jag ska hålla fast den så att den inte försvinner på hela dagen.
I natt var jag vaken. Jag kunde inte sova för jag hade så mycket i mitt huvud som ville ut och sättas på pränt. I sådana lägen förbannar jag den lilla lägenheten vi bor i, för även om jag kan gå in i ett annat rum och skriva med penna och papper så vet jag att det aldrig är lika effektivt som det är att skriva på datorn, nu när jag äntligen lärt mig att göra det. Och att det som blir skrivet på papper aldrig blir överfört till datorn eftersom motivationen saknas i det ögonblick det kommit på pränt. Vi har kontoret i sovrummet, så att starta datorn mitt i natten under sambons skönhetssömn verkade lite brutalt.
Men det var faktiskt bra, för det fick mig att ta itu med någonting som jag borde ha gjort för flera veckor sedan. Jag inventerade mitt inre. Ett fullbordat fjärde på någon som gått mig på nerverna ett tag. (Fackspråk, sorry.)
Jag satte mig och tittade på det, kände efter, rasade, bad på det, såg min del... och OJ... Ja, jag har aldrig sett min rädsla klarare. Där satt den. Huvudet på spiken. Irritationen var som bortblåst och istället fann jag mig förvissad om att nu blir allting till det bättre. Nu ska jag ta den här informationen och dela den med en vän, och sedan ska jag handla. Efter tanke kommer handling, eller hur var det? Istället för att handla på känslan så väljer jag att handla på tanken och får av det en god känsla. Någon som minns triangeln?
Så, just i natt var det väldigt bra att jag inte kunde sätta igång datorn och börja skriva, för de här inventeringarna sker bäst med penna och papper i en dagbok som ingen obehörig någonsin får ta del av.
Detta om detta.
Det går framåt...
Innan den 30e sept ska jag ha varit i Lidköping och gjort tre prov. Ett i företagsekonomi och två i administrativ data. Det kommer nog gå vägen. Företagsekonomin är rätt enkel. Administrativa datan också, om jag bara kan få in i skallen när det ska krediteras och när det ska debiteras. Men det börjar lossna rätt bra, så jag är inte så orolig. Efter det är jag arbetssökande. Vilket fortfarande känns rätt surt, men jag hoppas på att universum ska guida mig rätt, som så många gånger förr de senaste åren.
På hundfronten går det bättre och bättre nu. Pashas tokutbrott i somras får nog räknas som en reaktion på stress efter ett par veckors runtflackande. Hon är inte så bra på att ta förändringar, vilket inte är så knepigt med tanke på hennes bakgrund. Jag glömmer ibland hur fruktansvärt stirrig hon var när hon kom till mig och hur otroligt långt vi har kommit ihop. Hon gör fortfarande utfall mot vissa hundar, och det gäller framför allt när jag blir spänd och irriterad över hennes fixeringar. Jag lyckas inte bryta dem i tid alltid. Igår skulle hon ha ihjäl en liten labrador och hängde sig i kopplet. Det tog längre tid än normalt innan hon lugnade sig, trots att jag handlade lugnt och samlat... När hon kommit ner på jorden igen fick hon gå på replängds avstånd bakom. Och det gick utan några som helst besvär. Ibland förbryllar hon mig. Hon traskade på väldigt fint, utan att komma för nära fram och utan att bli disträ och börja nosa runt. Tvärtom verkade hon koncentrera sig hårt på att gå rätt. Både på kvällspromenaden igår och lunchpromenixen nyss gjorde vi om övningen och Pasha rättar in sig i ledet utan att tveka. Hon är en mycket lyhörd och arbetsvillig dam... när hon vill vara det. Antar att jag behöver ge henne mer mentala övningar, så hon får använda hjärnan och inte bli uttråkad.
Vi har cyklat ihop, och det går bra. Pasha blir trött. Riktigt trött. Både mentalt och fysiskt eftersom det är ett sjå att hålla koll på cykeln och samtidigt möta människor och hundar och annat som hon inte hinner fixera på eller utforska närmare. Det är skitbra... men jag får nog skaffa en cykelpinne om vi ska fortsätta. Och en egen cykel. Pappa vill ha tillbaka sin. =)
Hon har också fått en kompis vid namn Xerxes. En rottis-schäfer-karst= (jugoslavisk herdehund)... sista rasen där är jag osäker på, men jag tror det var karst. Han är en 45-kilos unghund med mycket vakt i sig. Detta märker man inte mycket av när de båda rusar omkring i skogen. Det är Pasha som bestämmer och Xerxes låter sig glatt föras. Skitkul för Pasha att få kommunicera med en hund på hundars sätt. Och dessutom kunna bröta runt utan att behöva ta hänsyn till att den andra hunden är mindre. Härligt!
Idag ska vi hämta killarna i Falköping och ta vägen förbi godisfabriken i Mullsjö. Kanske tittar in på en kaffe hos ett par kompisar och sticker och köper en film innan vi landar här hemma. Om vädret håller så blir det stadsparken i morgon. Perfekt social träning för Pasha, där är hundar överallt, och värsta största lekplatsen för grabbarna. På söndag blir det Herrljunga för att fira mamma direkt när vi ätit frukost och sedan simskola med Egon på eftermiddan. Späckad helg, som vanligt.
Hoppas ni har det riktigt fint överallt där ni är utspridda över världen, kära läsare. Jag önskar att ni får en riktigt härlig helg!
Kram!
Olle-tok leker med mobilkameran.
Och ibland blir nätterna långa...
Och jag vet att det beror på min gamla dumma rädsla för att misslyckas, för att stå och bli till åtlöje, för att få bevisat för mig att jag inte räcker till... och för att jag kommer få se besvikelsen i ögonen igen på dem jag älskar, när jag inte står upp för den jag är. Den de vet att jag är, som jag har så svårt att se.
Jag kom inte in på skolan, och jag hade ingen plan B. Som vanligt. För jag var så säker på att jag skulle komma in, att det var plugga jag skulle göra den här terminen, liksom nästkommande två för att bli färdig med det någon gång.
Åter igen står jag i beroende till människor omkring mig. Det avskyr jag.
Jag har fått höra ganska många hårda ord, faktiskt, om hur jag har levt mitt liv och om hur jag lever det. Ord som etsat sig fast och gömts undan, för att bara komma fram när jag känner mig dålig och otillräcklig. För att liksom skrubba mitt skinn glödgande rött om nätter då självömkan rider mig genom mörkret.
Och ingenting gott kommer därur, det vet jag nog. Så jag skulle önska att människor slutade tycka så förbannat mycket och helt enkelt håller sina goda intentioner och hårda ord för sig själva i fortsättningen. För mig hjälper de inte. Snarare lägger det sig som snaror kring fötterna och stjälper. Jag är självkritisk nog så det räcker. Jag lovar.
Jag känner mig ensam här i smålandet. Jag vet att jag inte är det, men jag är det på sätt och vis ändå. Jag saknar att umgås med människor, speciellt med sådana av samma kön. Jag saknar klädråd och shoppingsällskap, snackisar och tjejkvällar. Jag hade hoppats på att komma igång med sällskapandet i skolan under hösten. Men nu blir det inte så. Istället får jag söka jobb, och hoppas på att jag träffar människor där som jag fungerar ihop med.
Och det är nu jag blir rädd... söka jobb... Jag vill inte ha de jobb som jag vet att jag kan få, men har jag inget val får jag ju ta det. Jag tror mig inte räcka till för de jobb jag vill ha, så jag vågar inte söka dem. Korkat, jag vet. Men jag är så rädd för att misslyckas att jag inte ens vågar försöka.
Det är en gammal ovana för mig det där... som jag har tagit mig över och bort från många gånger förut. Nu är det dags igen. Jag har gått för långt för att låta mig skrämmas av skuggor om natten. Jag är för stark för att misslyckas med någonting jag företar mig sålänge hjärtat är på rätt ställe. Jag ska klättra upp ur det här lilla hålet en gång till och se till att någonting händer i mitt liv. I morgon.
Förresten drömde jag att jag fiskade upp en brax i natt. Kroken satt i stjärtfenan, och fisken var så liten att jag släppte i den igen direkt. Jag stod ute på en brygga och vattnet var alldeles svart. En kvinna var med mig, hon heter Mia. Hon skrattade med mig åt den lilla lilla braxen. Sedan vaknade jag av larmet och i telefonen stod det "Försök med att gå upp."
Gnatt!
Ibland saknar man...
Tyvärr är det så att de flesta finns på avstånd, så jag träffar dem inte så ofta som jag skulle vilja. Min Maja till exempelt, som är där nere i Skåne och jobbar på att bli hälsocoach. Vi kan ju ses när vi vill egentligen, men det är klart att sträckan blir lite avgörande.
Kalle är en annan av de riktigt nära. Honom träffar jag oftare än någon annan av vännerna eftersom han bor nära och dessutom räknas till en av sambons absolut närmaste vänner. Han är här titt som tätt och det tycker jag är bra, för bättre människa att prata med när det är nåt som svider... tja, de är sällsynta helt enkelt.
Carro, finaste Carro, sitter i Göteborg och är inte så alldeles svår att få se då och då heller egentligen, men det blir ju inte direkt någon spontan fika på stan just pga avståndet. Däremot blir det nån timme här och var i telefonen, men det är ju inte riktigt samma sak... det är det inte.
Sen har vi Mickan, som är längst bort av dem allihop... Mickan som bara genom att stiga innanför ens dörr lyser upp hela lägenheten. Kloka, fina Mickan. Det damp ner ett brev från henne för säkert en månad sedan, och det fick mina ögon att tåras bara av vetskapen att hon suttit där i sitt faraway land och skrivit bara till mig. Om jag kunde så skulle jag lifta dit på direkten, just nu, för att få henne att må lite bättre... för just nu skulle hon behöva det. Lite Björnbröder-kramar, en kopp te och en massa goa skratt.
Kraaaaam!
Stiltje...
Jag mår lite småpyrt fysiskt. Spänningsvärk och feber... Så jag orkar inte ta mig för några överväldigande projekt.
Vill ut i skogen och plocka godsaker att fylla skafferiet med, men får väl vänta på att orken ska komma tillbaka.
Livet är lite allmänt händelselöst, för tillfället. Snart är det väl i full gång igen kan jag tänka mig... Hoppas att det blir en lång sensommar med härliga soliga dagar.
Sommarlov...
Grabbarna åker hem i morgon. Ska bli både skönt och väldigt tråkigt. De är ganska mycket nu... högljudda och helt urflippade ungefär 70% av tiden. Bråkar, sparkas och river varandra. Slåss. Syskonkärlek på hög nivå, om man säger så. Resterande 30% sitter de och leker ihop och är väldigt mysiga med varandra. Vi ska iväg till stadsparken om en stund. Jag tar med en bok och bigaråer, och kanske en filt att slänga på gräset. Sen får de rasa omkring bäst de vill. Vi tar med mackor och äter där. Det blir långt att gå... funderar på att ta bussen. Får se hur det blir.
Conny är iväg... känns förbannat tomt. Han kommer hem igen i morgon... ska bli skönt. Nästa gång han tar bilen uppåt landet får jag se till att inte ha några knattar här, så jag kan lifta med upp och hälsa på i den lilla stugan i skogsbrynet? Om du vill ha mig på besök A-K? :o)
Annars då... tja... jag vet inte riktigt. Jag mår bra. Har så mycket att vara tacksam över. Ändå känns det som om någonting saknas. Det blir nog bra när/om jag kommer in på komvux här i stan. Kanske jag kan träffa lite nytt folk som jag vill umgås med. Jag saknar mina vänner... saknar det där med att ta en latte på stan. Jag får nog träna upp mina social skills, helt enkelt.
Sen har jag väl blivit lite försoffad igen det sista. Orkar inte ta mig för saker. Fast iofs så har ju sommaren gått i ett i ett... så jag kanske helt enkelt bara behöver vara ifred med mig själv och sköta mitt. Ladda batterierna.
Hundproblem... har vi fått. Pasha har blivit helt bäng i huvet mot andra hundar. Vi var på hundbadet nere i Skåne och Pasha flög på en gammal tik och ville inte ge sig förrän hon fick ner tiken i liggande. Den gamla blev rädd och försökte mest ta sig därifrån. Pasha lyckades hugga ett jack i hennes öra... Hennes matte var urförbannad. Jag kopplade naturligtvis Pasha och släppte henne inte mer... kommer inte släppa henne mer på liknande platser. Sen när vi kom hem till Maja så var det Totte som åkte på däng. Alltså. Det är väl okej att markera, men hon går för långt. Hon vill inte ge sig förrän den andra hunden ligger. Om inte någon av oss kommer emellan... då skäms hon. Totte blev jätterädd för Pasha och vill nu inte vara kompis med henne längre. Vilket jag kan förstå. Han är rätt liten, och brukar vara respektfull mot henne. Dessutom så har hon börjat gå fram på tok för hårt med grabbarna. Gjorde till och med ett lätt utfall mot Egon när han och Conny busade häromdagen, och Egon har sagt att Pasha har huggt efter honom. Fast på lek. Men jag vet inte om det är på lek.
Så... nu är det koppeltvång, överallt. Vi har snackat om hundklubb. Gå och lära henne socialisera igen. Lära henne att vi har koll. Jag tror att hon behöver mer motion och ska börja cykla med henne så snart jag har en cykel. Men hon behöver så klart mer än så... frågan är om jag kan ge henne det. Hon är 6 år. Samtidigt som hon har veknat i kopplet och blivit en ängel här hemma i lägenheten, så har hon blivit skarpare mot andra hundar och mot grabbarna när vi är ute. Vad göra? Tips?
Tja... det var väl ungefär det jag kunde säga om livet just nu. Ska packa ryggan nu och ge mig iväg med grabbarna Björnbröder, innan regnet kommer.
Kram på er!
