Ännu ett från gamla bloggen...
Jag läste detta och nu undrar jag vad i hela friden jag gör i Göteborg?! Men det är bara en period... någon mening har det.
Håll till godo!
Trevligt, tänker ni, en nattvandring på landet. Och jag säger att det inte räcker att beskriva den upplevelse jag fick där jag traskade fram på landsvägen mellan kossornas siluetter på åkrarna och hörde enstaka nattfåglars kvitter.
Jag gick där vägen fram, till en början följd av vägbelysningen från byn. Nattluften kom som en välsignelse efter den kvava, syrefattiga och oändligt långa dagen. Temperaturen hade varit runt 30 grader i flera dagar, och nu nattetid hade den bara gått ner till runt 17 så jag kunde krypa i mina jeans och min tjocka stickade "skogsmulletröja" för att inte bli nedkyld.
Där det fanns gatubelysning så hade ögonen svårt att anpassa sig efter dunklet utanför ljuscirklarna, så jag tyckte snart att det sken som brukar skydda mig från mörkrets gastar och demoner mest var i vägen. Jag skyndade på stegen för att komma bort från det.
I början hade jag Sofia Karlsson i örat, hon sjöng vackert och vemodigt kolarens visor. Sjöng om glädje och sorg, om naturens tröstande famn och om arbetet och längtan efter kärleken.
Jag gnolade med, men kände så snart jag kommit utanför den upplysta bygden att jag inte kunde fånga hela upplevelsen om jag inte spände alla sinnen, så jag stängde av henne.
Sedan lyssnade jag. Såg upp mot den mörka evigheten ovanför och fäste olika konstellationer av stjärnorna som vackert rörde sig i sina banor. Och jag drog in nattens underbara, friska dofter. Mogen råg, slaget gräs och fukten från de mytomspunna dimmorna på ängar och väg, fyllde mina lungor. Över trädtopparna i öster började solen lysa upp den duvblå himmelen och blanda upp den med en rosa-lila färg som bara solen kan åstadkomma om morgonen, eller sent på natten i djupet av sommaren.
Här och var prasslade det till i diket eller ute på åkrarna. Inte en suck från en annan människa trängde ut i lugnet där jag gick. Jag blev ett med landskapet, en luffare utan mål, och jag drog ut på stegen för att få vara kvar i det starka nuet så länge som möjligt.
För första gången på flera månader, på flera år, kände jag mig äntligen hemma på allvar. Och så skeptisk som man som människa har fått lära sig, den hårda vägen, att bli så började jag genast ifrågasätta om det inte var endast på sommaren jag kunde känna så här. Jag såg framför mig hur allting runt omkring blev vitt och gnistrande kallt. Hur det knarrade under skorna där jag gick och hur mina kinder var röda och stela. Hur stubben på åkrarna trängde upp ur det hårda vita täcket av snö och is och att det låg uppskottade drivor i diket så att vägen hade krymt, utan vägren. Jag tänkte att då skulle jag nog inte känna så här, då skulle jag nog inte vara lika avslappnad. Men faktiskt så fick det mig bara att känna mig ännu mer hemma, ännu mer som en inventarie i det rum som jag befann mig i. Tidens rum, som flöt genom årstider och barndomsår, framtid och dåtid. Det blev ett, och jag var ett med det.
Jag gick igenom höstens färgprakt, prasslandet av torra löv och svampdoften ifrån skogsdungarna. Och jag var fortfarande hemma.
Vårens musöron kom till mig i mitt inre, uppbrottet och pånyttfödelsen. De kom till mig alla årstiderna, och precis som livets olika stadier visade de mig vårens tid som årets barndom, sommaren som det aktiva livet då man förbereder för ålderdomen som hösten kommer med, och sedan vintern, då allting omkring en dör, och man går in i den långa (dock inte eviga) vilan.
Det är sommar, jag befinner mig i symboliken i livets sommar, någonstans på försommaren. Det är nu jag borde njuta som mest, det är nu det är dags att hitta hem. Dags att samla ihop pusselbitarna, de små stunderna som gör mig lugn och lycklig, och lägga dem som grund för resten av mitt liv.
Promenaden mitt i natten blev en sådan pusselbit. Den tänker jag vårda ömt, och lägga in där just den biten passar som bäst för att bära upp min egen trygghets stuga.
Så kom jag ändå fram till sist. Smög mig in genom den upplåsta dörren och gick för att väcka den väntande vännen. Som blev förvånad över att jag verkligen dök upp. Klockan hade hunnit bli tre, och vid den tiden kanske man inte direkt räknar med besökare, men jag blev varmt välkomnad ändå, fick en dusch och sedan en säng och ett mysigt täcke att vila huvudet mot.
Jag somnade till ljudet av kossor som idisslade precis utanför det öppna sovrumsfönstret, och drömde lugna och harmoniska drömmar hela natten.
Så fick den perfekta natten sitt slut, och dagen kom som en tornado, snabbt och hänsynslöst. Men den fick en perfekt början, och ett perfekt slut då ett oväder slog ut elen i hela stan och mullrade så att rutorna skallrade här hemma i Tassbo. Och då levde jag igen!
I åska och ösregn. Mia-Terese
Håll till godo!
Saturday, July 29, 2006
En promenad i dimmornas svala landskap..
Jag tog en promenad häromnatten.Till en god vän som bor i, vad jag skulle kalla, obygden, men det är bara för att jag är bortskämd med närheten till allting som finns här i stan.
Trevligt, tänker ni, en nattvandring på landet. Och jag säger att det inte räcker att beskriva den upplevelse jag fick där jag traskade fram på landsvägen mellan kossornas siluetter på åkrarna och hörde enstaka nattfåglars kvitter.
Jag gick där vägen fram, till en början följd av vägbelysningen från byn. Nattluften kom som en välsignelse efter den kvava, syrefattiga och oändligt långa dagen. Temperaturen hade varit runt 30 grader i flera dagar, och nu nattetid hade den bara gått ner till runt 17 så jag kunde krypa i mina jeans och min tjocka stickade "skogsmulletröja" för att inte bli nedkyld.
Där det fanns gatubelysning så hade ögonen svårt att anpassa sig efter dunklet utanför ljuscirklarna, så jag tyckte snart att det sken som brukar skydda mig från mörkrets gastar och demoner mest var i vägen. Jag skyndade på stegen för att komma bort från det.
I början hade jag Sofia Karlsson i örat, hon sjöng vackert och vemodigt kolarens visor. Sjöng om glädje och sorg, om naturens tröstande famn och om arbetet och längtan efter kärleken.
Jag gnolade med, men kände så snart jag kommit utanför den upplysta bygden att jag inte kunde fånga hela upplevelsen om jag inte spände alla sinnen, så jag stängde av henne.
Sedan lyssnade jag. Såg upp mot den mörka evigheten ovanför och fäste olika konstellationer av stjärnorna som vackert rörde sig i sina banor. Och jag drog in nattens underbara, friska dofter. Mogen råg, slaget gräs och fukten från de mytomspunna dimmorna på ängar och väg, fyllde mina lungor. Över trädtopparna i öster började solen lysa upp den duvblå himmelen och blanda upp den med en rosa-lila färg som bara solen kan åstadkomma om morgonen, eller sent på natten i djupet av sommaren.
Här och var prasslade det till i diket eller ute på åkrarna. Inte en suck från en annan människa trängde ut i lugnet där jag gick. Jag blev ett med landskapet, en luffare utan mål, och jag drog ut på stegen för att få vara kvar i det starka nuet så länge som möjligt.
För första gången på flera månader, på flera år, kände jag mig äntligen hemma på allvar. Och så skeptisk som man som människa har fått lära sig, den hårda vägen, att bli så började jag genast ifrågasätta om det inte var endast på sommaren jag kunde känna så här. Jag såg framför mig hur allting runt omkring blev vitt och gnistrande kallt. Hur det knarrade under skorna där jag gick och hur mina kinder var röda och stela. Hur stubben på åkrarna trängde upp ur det hårda vita täcket av snö och is och att det låg uppskottade drivor i diket så att vägen hade krymt, utan vägren. Jag tänkte att då skulle jag nog inte känna så här, då skulle jag nog inte vara lika avslappnad. Men faktiskt så fick det mig bara att känna mig ännu mer hemma, ännu mer som en inventarie i det rum som jag befann mig i. Tidens rum, som flöt genom årstider och barndomsår, framtid och dåtid. Det blev ett, och jag var ett med det.
Jag gick igenom höstens färgprakt, prasslandet av torra löv och svampdoften ifrån skogsdungarna. Och jag var fortfarande hemma.
Vårens musöron kom till mig i mitt inre, uppbrottet och pånyttfödelsen. De kom till mig alla årstiderna, och precis som livets olika stadier visade de mig vårens tid som årets barndom, sommaren som det aktiva livet då man förbereder för ålderdomen som hösten kommer med, och sedan vintern, då allting omkring en dör, och man går in i den långa (dock inte eviga) vilan.
Det är sommar, jag befinner mig i symboliken i livets sommar, någonstans på försommaren. Det är nu jag borde njuta som mest, det är nu det är dags att hitta hem. Dags att samla ihop pusselbitarna, de små stunderna som gör mig lugn och lycklig, och lägga dem som grund för resten av mitt liv.
Promenaden mitt i natten blev en sådan pusselbit. Den tänker jag vårda ömt, och lägga in där just den biten passar som bäst för att bära upp min egen trygghets stuga.
Så kom jag ändå fram till sist. Smög mig in genom den upplåsta dörren och gick för att väcka den väntande vännen. Som blev förvånad över att jag verkligen dök upp. Klockan hade hunnit bli tre, och vid den tiden kanske man inte direkt räknar med besökare, men jag blev varmt välkomnad ändå, fick en dusch och sedan en säng och ett mysigt täcke att vila huvudet mot.
Jag somnade till ljudet av kossor som idisslade precis utanför det öppna sovrumsfönstret, och drömde lugna och harmoniska drömmar hela natten.
Så fick den perfekta natten sitt slut, och dagen kom som en tornado, snabbt och hänsynslöst. Men den fick en perfekt början, och ett perfekt slut då ett oväder slog ut elen i hela stan och mullrade så att rutorna skallrade här hemma i Tassbo. Och då levde jag igen!
I åska och ösregn. Mia-Terese
Kommentarer
Postat av: godiva
Det var fint, och speciellt skrivet. Att få uppleva årstidernas växlingar är något av det bästa med att bo på landet.
Men om jag fick välja skulle jag bo i stockholm på vintern och på landet sommartid...
Hej förresten! ; -)
Postat av: Mia
Hej och välkommen till min blogg!
Jag skulle, om jag finge välja, ha en sommarlägenhet i stan. Typ istället för sommarstuga. Det hade varit det ultimata det.
Tack för din kommentar. :o)
Trackback
