miakelekia

Jag klarar mig. Jag är inte dum i huvet. Jag är ingen parasit. Jag är en smart, vuxen och stark kvinna. Jag är älskvärd.
Jag är värdig. Jag är en fin människa. Jag har stort tålamod. Jag är inte dum i huvet. Jag klarar mig.

---

Jag skrev det där i förtvivlan för en liten stund sedan. Fråga mig inte varför för jag kommer ändå inte berätta.
Sen kom jag på det där med negationer och hur man ska använda sig av dem... Typ... Jag skriver att jag inte är dum i huvet, men mitt dumma huvud uppfattar bara "jag är dum i huvet" och därmed försvinner intet ut i tomma intet.
Så egentligen borde det stå: Jag klarar mig. Jag är klok i huvet. Jag försörjer mig själv. Jag är en smart, vuxen och stark kvinna. Jag är älskvärd. Jag är en fin människa. Jag har stort tålamod. Jag är klok i huvet. Jag klarar mig.
Men frasen klok i huvet kan ju låta lite lätt galen... kloktok i kolan typ. Och att jag försörjer mig själv är en ren och skär lögn, för jag o-arbetar. ( Anstränger mig för att låta bli ordet "inte"... Hör huvudet o- som negation? För det är ju en negation, även om det är ett o-ord, som o-finns, förutom för vissa previligierade ord som till exempel osäker och olustig, och det är ju negationer bara det... ) Heter det negation förresten? Jo, det gör det väl? Och jag ska ju säga att jag försörjer mig själv, för om jag säger att jag vill göra det så blir det en avsaknad av det och då tycker huvudet och universum och allting att ja, då kan jag ju inte göra det... om jag ska gå omkring och sakna att försörja mig själv alltså. Så, jag försörjer mig själv. Jupp... Näpp...

Nu ska jag ut och sparka sönder ett höstrött löv.
Hej då.