miakelekia

Jag är en icke särdeles sexuell kvinna. Jag tänder inte jättelätt och ytterst sällan genom att fantisera, titta på någon eller ens få närhet av någon. Närhet, för mig, är trygghet. Sex är inte tryggt. Sex är inte alltid vackert, heligt och fantastiskt. Sex är oftast rått, vått och äckelsvettigt. Men det kan vara roligt, inspirerande, boostande och väldigt skönt... Helt kvaddad är jag inte.

Länge tyckte jag att sex var en drift för fortplantning och ingenting annat. Länge trodde jag att om jag inte ställde upp och hade sex så skulle människorna vända och gå. Länge behövde jag ha sex för att veta att jag kunde, trots allt. Jag bevisade för mig själv, gång på gång, fylla efter fylla och i förhållande efter förhållande att jag kunde njuta, jag som alla andra.
Det var en sjuklig jakt på bekräftelse. Låg jag inte med dem så skulle de gå sin väg, och vem skulle då hålla om mig och ta hand om mig? Hur skulle jag då någonsin bli normal? Jag utnyttjade män, medvetet. Det handlade om att konsumera innan jag blev konsumerad... Som jag föraktade dem, och mig själv. Och så totalt själsdödande det var.

Jag har fått ändra på det där beteendet. Det var ganska tungt att vända den båten. Jag kände mig smutsig (och det hade ingenting med världen runt omkring och dess värderingar att göra), jag kände mig dum och min självkänsla var totalt körd i bott när jag förstod att jag bara hade fortsatt att förnedra mig själv. Jag kunde inte alls njuta av sex. Jag hade ett tvångsmässigt och extremt ångestladdat förhållande till sex. Ett som byggde på försök att självläka och inte på att få njuta av någon annans totala närhet, av det vi blivit benådade att kunna känna som himlastormande och speciellt, två människor emellan... (eller fler för den som nu föredrar det...)
Men emellanåt har jag upplevt det, några fåtal gånger, det där magiska som fyller en från topp till tå med gnistrande stjärnor och färgsprakande fyrverkerier tillsammans med öronbedövande basstämmor i manskörer... Som det känns när kärleken tillåts komma in och sätta allt som är fult och orent och tvångsmässigt åt sidan och bara tillåter ömsesidig underkastelse för de vackra känslorna, det totala begäret efter den jag ville dela hela min dag med och hela min natt. Och visst har jag önskat att det aldrig tog slut.
Men det till trots så reser jag fortfarande ragg åt ordet älska. För fortfarande kan jag inte i mina okänslosamma stunder koppla ihop ordet sex med kärlek. Skillnaden är att idag har jag förståelse för min skruvade sexualitet. Jag är okej med att jag fungerar som jag gör. Jag knullar inte längre för husfriden utan för att jag vill det, för att jag är kåt, och för att jag då och då behöver närhet och bekräftelse, och för att jag då och då blir sentimental och vill visa min man hur mycket jag håller av honom. Det kan ju inte manifesteras på ett mer direkt sätt, det vet jag ju.
MEN om jag blev dömd till att aldrig mer få ha sex, aldrig mer fick ligga i efterdyningarna och andas tungt och le, aldrig mer finge förenas med någon i den totala euforin... så skulle jag faktiskt inte gråta floder. Jag skulle sakna det ibland, men jag skulle nog mest känna mig lättad över att en så ångestfylld del av mitt tidiga liv lyftes bort från min värld.