Sommarlov...

Nu har Conny haft semester i två veckor. Två veckor kvar utan en enda liten tripp inplanerad. Så otroligt skönt. Jo, vi ska till Berga och plocka av de svarta vinbären. Morsan är i Italien och knallar i berg, så hon hinner inte ta dem innan de är övermogna. Och så ska vi till Borås och systerson. Men vi tar nog det i samma resa.
Grabbarna åker hem i morgon. Ska bli både skönt och väldigt tråkigt. De är ganska mycket nu... högljudda och helt urflippade ungefär 70% av tiden. Bråkar, sparkas och river varandra. Slåss. Syskonkärlek på hög nivå, om man säger så. Resterande 30% sitter de och leker ihop och är väldigt mysiga med varandra. Vi ska iväg till stadsparken om en stund. Jag tar med en bok och bigaråer, och kanske en filt att slänga på gräset. Sen får de rasa omkring bäst de vill. Vi tar med mackor och äter där. Det blir långt att gå... funderar på att ta bussen. Får se hur det blir.

Conny är iväg
... känns förbannat tomt. Han kommer hem igen i morgon... ska bli skönt. Nästa gång han tar bilen uppåt landet får jag se till att inte ha några knattar här, så jag kan lifta med upp och hälsa på i den lilla stugan i skogsbrynet? Om du vill ha mig på besök A-K? :o)

Annars då... tja... jag vet inte riktigt. Jag mår bra. Har så mycket att vara tacksam över. Ändå känns det som om någonting saknas. Det blir nog bra när/om jag kommer in på komvux här i stan. Kanske jag kan träffa lite nytt folk som jag vill umgås med. Jag saknar mina vänner... saknar det där med att ta en latte på stan. Jag får nog träna upp mina social skills, helt enkelt.
Sen har jag väl blivit lite försoffad igen det sista. Orkar inte ta mig för saker. Fast iofs så har ju sommaren gått i ett i ett... så jag kanske helt enkelt bara behöver vara ifred med mig själv och sköta mitt. Ladda batterierna.

Hundproblem... har vi fått. Pasha har blivit helt bäng i huvet mot andra hundar. Vi var på hundbadet nere i Skåne och Pasha flög på en gammal tik och ville inte ge sig förrän hon fick ner tiken i liggande. Den gamla blev rädd och försökte mest ta sig därifrån. Pasha lyckades hugga ett jack i hennes öra... Hennes matte var urförbannad. Jag kopplade naturligtvis Pasha och släppte henne inte mer... kommer inte släppa henne mer på liknande platser. Sen när vi kom hem till Maja så var det Totte som åkte på däng. Alltså. Det är väl okej att markera, men hon går för långt. Hon vill inte ge sig förrän den andra hunden ligger. Om inte någon av oss kommer emellan... då skäms hon. Totte blev jätterädd för Pasha och vill nu inte vara kompis med henne längre. Vilket jag kan förstå. Han är rätt liten, och brukar vara respektfull mot henne. Dessutom så har hon börjat gå fram på tok för hårt med grabbarna. Gjorde till och med ett lätt utfall mot Egon när han och Conny busade häromdagen, och Egon har sagt att Pasha har huggt efter honom. Fast på lek. Men jag vet inte om det är på lek.
Så... nu är det koppeltvång, överallt. Vi har snackat om hundklubb. Gå och lära henne socialisera igen. Lära henne att vi har koll. Jag tror att hon behöver mer motion och ska börja cykla med henne så snart jag har en cykel. Men hon behöver så klart mer än så... frågan är om jag kan ge henne det. Hon är 6 år. Samtidigt som hon har veknat i kopplet och blivit en ängel här hemma i lägenheten, så har hon blivit skarpare mot andra hundar och mot grabbarna när vi är ute. Vad göra? Tips?

Tja... det var väl ungefär det jag kunde säga om livet just nu. Ska packa ryggan nu och ge mig iväg med grabbarna Björnbröder, innan regnet kommer.
Kram på er!

Jag är så... irl!

De senaste veckorna har varit helt galna. För ett par månader sedan satt jag här hemma och gnällde över att det hände för lite i mitt liv. Att jag saknade umgänge med andra människor och att så snart skolan var slut så skulle jag se till att träffa folk och hitta på roliga saker. Men jisses, det har nästan varit löjligt.
Sedan sist jag skrev (förutom enkäteri och hundattack) så har eventen avlöst varandra. Min sjuårings skolavslutning var jättefin, han hade nyfärgad röd tuppkam och syntes utan problem där framme. Efteråt tog jag tåget till Mullsjö för att fira lille Jack som fyllt ett år. Han är en av de charmigaste ungar jag någonsin träffat, kan jag säga. Conny kan vara en väldigt stolt morbror (och det är han också!). Dagen därpå var det opp i ottan och iväg till Kolmården. Där hade vi det underbart mysigt ihop med Kalle och Stina. Björnbröderna dundrade fram genom parken och älskade var sekund. Jag satt med blandade känslor på delfinuppvisningen, och är fortfarande rätt kluven till den där djuribur-grejen. En elefant såg lätt uttråkad ut när han stod och vägde från ena benet till det andra... något som jag vet bedöms som ångeströrelse på hästar, men vad vet jag om elefanter? Annars har de ju stora och fina utrymmen och verkar över huvud taget väldigt bra omskötta djuren där uppe, och det har nog sitt syfte att visa upp djur som inte finns förutom i fångenskap, eller är på väg att försvinna. Helt klart.

På midsommar var jag, Conny och busgrabbarna tillbaka i Mullsjö, hos fina svägerskan och hennes man, för att fira in vår svenskaste högtid. Det var mycket folk och jättehärlig stämning fram tills dess då vissa började landa lite för skönt i spritångorna och den gemytliga familjestämningen övergick till fylleslag. Då gick jag upp med grabbarna och bäddade om oss, sjung några vaggvisor och somnade ifrån tumultet.

Den 28e juni drog lasset till Berga och firade brorsonen Oscar, systersonen Tobias samt Egon som fyllde 7 år igår. Hela min sida av familjen samlades och det blev korvgrillning, paketöppning och tårtätning. Vi drog oss hemåt vid åttasnåret.
Grabbarna stannade hela veckan och fick hjälpa till med att röja upp i den "sista" oredan efter min inflyttning här. Vi körde til tippen, shoppade och jag hann med en sväng till arbetsförmedlingen för samtal med handläggare. I onsdags stod jag i köket halva dagen, städade resten, och bakade tårtor och kolakakor inför Connys kalas som skulle gå av stapeln vid fem-sex samma dag. Jag hade också en sex-literssats med fläderblomsats att hälla av och fylla på flaska. Conny dök upp vid fyrasnåret och då skulle alla duscha och tårtorna garneras. Jag var lätt stressad kan jag lova. Men allt hann bli klart utom mitt hår. Klockan fem ringde det på dörren och de första gästerna kom med blommor. Barnen fick fjäsk av Connys föräldrar och stortrivdes med all uppmärksamhet de fick från alla håll. Åskan låg som ett kvavt täcke över stan och det var nästan olidligt varmt, men väldigt trevligt. Det är en riktigt mysig familj jag har hamnat i.

I torsdags tog jag och grabbarna tåget till Mullsjö för ett dopp i vattnet ihop med kusinen Millan och hennes vildar Ville och Arvid. Barnen hade jättekul ihop och jag lyckades bränna ryggen blossande röd. (Det är på kli-stadiet nu så jag misstänker att det kommer börja flagna av om ett par dagar...)

I fredags var det kalasdags igen och denna gång var det Mattias och Elisabeth och deras lilla Felicia samt Kalle som kom på besök för att hjälpa oss äta upp den sista tårtan och fira Egon lite smått. Conny och Egon fick paket, och jag fick ett jättefint halsband och två örhängen. Men då jag inte har hål i öronen så gjorde Bettan om dem till ett vackert litet armband istället. Det är alltid väldigt roligt att få saker som någon har lagt ner tid på själva. De är i väldigt fina, nätta silverringar med pärlor i frascha färger. Me like!

I lördags sprang vi upp på A6 och letade klänning till mig samt paket till Connys fars sambo Yvonne som skulle firas med kalas till kvällen. Sedan stack vi hem och fick duschat och så var det dags igen. Fylla bilen med barn och paket och så iväg till Mullsjö. Haha. Det var jättetrevligt och bjöds på god grekisk mat och jordgubbstårta. Grabbarna löpte amok fullständigt och jag misstänker att alla drog en lättnadens suck när vi vid åttasnåret åter packade in oss i bilen och begav oss hem igen.

I går gick vi upp vid niosnåret och märkte att Egon fortfarande låg och trynade i soffan. Vilket jag hade lite svårt att tro på... och han avslöjade sig när han inte riktigt hann stänga ögonen innan jag fick syn på honom. Jag låtsades inte om det och tassade in till Conny och förklarade att vi nog skulle bli tvungna att fira Egon en gång till. Något litet kanske vi kunde hitta på att ge honom? Han fick en 50-lapp i ett kuvert ihop med en plastritmall med djungelbokenfigurer som jag hållt undangömd för grabbarna sedan länge. Jag snorde ihop jordgubbsbakelser med kanelbullar, grädde och jordgubb och så gick vi i samlad tropp in i vardagsrummet sjungandes "Ja må han leva" till sjuåringen som låtsades vakna och vara förvånad över att han fyllde år just idag. Hihi. Han skulle nog kunna få en bra roll i en barnfilm... han har absolut talang för skådespeleriet. Det har han. Så snart vi fikat kanelbulle-jordgubbstårta-frukost så gjorde vi oss i ordning och sprang till bilen och sen bar det av till Falköping där kalas väntade även hos pappa.

Nu väntar en vecka med minimal aktivitet för egen del. Jag hade en liten tanke på att bege mig till Göteborg och hälsa på Carro, men jag tror att det får vänta ett litet tag. Jag behöver andas ut. =o)
På fredag går Conny sista dagen innan semestern så...
På söndag ska vi packa bilen full igen, hämta grabbarna i Falköping och sedan spendera fyra underbara dagar i en stuga vid en sjö. Utan el och vatten. Bara fiske, grillning, elda i spisen och gå på utedass. Det ska bli härligt! Kalle och Stina ska följa med. Efter stugan ska vi hem, spendera en natt och sedan ge oss iväg neråt Skåne för ett besök hos finaste Maja och hennes hund Totte. Veckan därefter har vi ingenting inplanerat... och jag tror att vi ska ha det så.

Så, om jag inte skriver så mycket. Och hör av mig dåligt... Förlåt! Men jag är verkligen... så... IRL.

Kram på er allihop!


Livet... just nu...

Jag hann inte få in ansökningarna i tid för att bli antagen till höstens start på komvux här i Jönköping. Mina betyg har inte kommit trots att jag bad dem skicka dem för ca två veckor sedan. Jag ska ringa till csn och prata med dem. Jag har ju sparat 100 poäng att läsa innan september, och jag har klarat kvoten för heltidsstudier för vårterminen, så jag hoppas på att de hundra poängen ska täcka upp heltid åtminstone till och med september månad. I september brukar komvux i den här staden ha en ytterligare intagning, men på grund av ekonomiska skäl så är det osäkert om de kommer att starta några kurser då. I så fall är jag från och med september att klassa som sysselsättningslös och arbetssökande. Bra att vara förberedd, ifall så blir fallet. Jag tänker att det kanske kan finnas några kurser på distans som jag kan läsa fram till vårens kursstart. I så fall kommer jag ändå vidare på den väg jag valt att gå, utan några avbrott. Det vore skönt.
På fredag hoppas jag kunna avsluta mina studer i Falköping och därmed varafärdig med vårens sysselsättning. Därefter går jag på sommarlov. Det är inte det ultimata rent ekonomiskt, men jag känner ett sug efter att få vila ut och landa ordentligt i min nya situation. Jag tänkte ta vara på min egentid och skapa... Det är dags nu.

I helgen var vi och hämtade mina pryttlar. Det är inte mycket i massa... alla mina ägodelar fick plats i en kärra... men det är en massa småpryttlar. Mängder! Det är lådor som inte har öppnats de senaste fem åren. Lådor från den tid då jag och barnens far levde tillsammans som äkta par. En mängd papper har jag packat ner där, bland annat hans lönespecifikationer från år 2002. Ni förstår säkert att jag har ett digert arbete framför mig med att sortera upp och packa om, en gång för alla. En hel del går till tippen, annat packas omsorgsfullt in med närbesläktade pryttlar och bunkras i lådor på vinden. Sådant som vi kommer vilja packa upp när vi har utrymme. Senare i livet, i huset som vi drömmer om.
Just när vi hade packat in alla lådor i storarummet, en hög på ca 8 kubikmeter, så ringde mios leverantörer och talade om att vi skulle få vår nya soffa klockan fyra på måndagen. Det var bara till att göra plats för min lådhög i köket, bära ut allt dit och göra plats för vår gamla soffa på den plats där vi tidigare hade lådhögen. DBM ringde till myrorna och erikshjälpen för att få bortforslat den gamla soffan och erikshjälpen, som kunde komma först, fick den. Så i måndags eftermiddag, efter att den nya soffan hade anlänt, så stod det en stor hörnsoffa isärmonterad bredvid den nya i vardagsrummet, köket var belamrat med mina saker och hallen full med sängkläder och andra skrymmande grejer som jag fått med mig i flytten. Det var kaos. Men igår kom erikshjälpen och hämtade soffan, och jag lyckades få undan en del skräp. Soffan blev SÅ SNYGG! Och den är underbar att ligga i, på alla sätt. Ska slänga in lite foton sen när rummet är färdigt.

På fredag firar min äldste son sin första skolavslutning. Då ska jag till Falköping och se när han sjunger in sommaren. Fattar inte hus stor han har blivit.... Fyller 7 år i juli... Underbara ungen.
På lördag ska vi ut på äventyr. Jag talar om vart sen när vi har kommit hem därifrån. Vi blir borta över natt och barnen ska följa med. Det kommer bli hur kul som helst. Kalle och Stina ska också med och en nyfunnen väninna ska få passa min hund under tiden. Jag hoppas bara att vi hittar bra sysselsättning för grabbarna i bilen... Jag får lätt panik när det börjar gnabbas i baksätet och jag inte kan avstyra det. De får ha med sig sina nintendo DS och vi får ladda upp med bra musik.

I förrgår förlorade jag min gamla mobiltelefon. Den var förresten inte ens min utan morsans gamla avlagda. Jag hade kontantkort i den. Lite gamla bilder som inte var av någon hög kvalitet samt några fåtal telefonnummer som jag inte har kvar i den andra mobilen. Det känns inte som någon stor förlust men är ändå lite irriterande. Jag tänkte kicka igång mitt telenornummer igen, men hittar inte min ericssonladdare. Den har försvunnit i flyttkaoset. Så tills vidare får jag leva utan. För något år sedan var det otänkbart för mig att inte har en mobil, men nu känns det rätt så okej. Jag saknar den då jag kommer på att jag vill skicka ett sms till någon, men i övrigt så klarar jag mig rätt så bra ändå. Fast det är klart inte hållbart i längden. Jag behöver en mobil... det gör jag.
Jag måste passa på att ge en eloge till sj's tågvärd på det tåg jag åkte med som jag hade tappat telefonen på. Jag åkte till Falköping i måndags och tappade telefonen på tåget på vägen dit. (La den på sätet och gick ifrån den...) När jag skulle åka hem anade jag att det var samma tåg som varit i Skövde och vänt så jag gick tillbaka till den plats där jag suttit innan men fann inte telefonen. Jag berättade det för tågvärden och hon satte igång med att ringa runt till olika ställen där telefonen kunde tänkas ha blivit inlämnad. Hon gjorde sig besväret att söka rätt på telefonnumret till den unga grabb som var tågvärd då jag tappade bort den, och då inte heller han hade fått in någon så gav vi upp jakten. Det kallar jag service. Under alla år som jag farit runt med tåg över Sverige så måste jag säga att min helhetsbild av tågvärdarna på sj's tåg är att de är väldigt trevliga och tillmötesgående. Visst har jag råkat på riktiga tjurskallar, men det händer ändå rätt så sällan.

Nu ska jag fortsätta dagen med att promenera hund, äta lunch, räkna matte och packa om en låda eller två.
Jag hoppas att ni får en fortsatt underbar dag, trots rusket utanför fönstret, och att ni tar hand om varandra därute...
Bye!


Hemma bäst...

Det var ungefär 13 år sedan jag kände att jag hade ett hem. Alltså, en plats att leva på där jag kände att jag hörde hemma. Att jag alltid var välkommen och aldrig oönskad. Det var samma år som jag flyttade hemifrån, och efter det har jag inte riktigt funnit den känslan igen. Det finns mängder av orsaker till det, naturligtvis, och dem behöver jag inte gå in på nu. Saken är väl den att jag har försökt hitta hem. Jag har trott att jag har gjort det emellanåt, men tappat känslan ganska snabbt därpå. Jag har försökt binda mig själv vid människor och platser för att på något sätt tvinga fram känslan, och det har naturligtvis inte fungerat. Inte förrän ganska så nyss, när jag kände att mitt hem finns i mitt bröst, och att min känsla av att inte höra hemma bara är en just en känsla... ja... då liksom började alla pusselbitar att trilla på plats av sig självt. I går fick jag en tår i ögonvrån av att se mitt namn på dörren. Jag har ett hem. Äntligen.
Ett hem där jag är fullkomligt trygg, där jag är fri att komma och gå som jag vill, där jag alltid är önskad, älskad och där jag får göra vad jag vill för att trivas. Mitt namn kom upp på dörren, och jag insåg att jag bor här nu... och även om det inte är för evigt... (jag hoppas fortfarande på mitt framtida hus) så är det här jag hör hemma just nu.

I går var det två år sedan jag började gå min nya väg i livet och snacka om att det har gett resultat. Fick ett MVG i Svenska B, samt tårta på kvällningen av sambon. Jag är så... så... lycklig.



Mina favoritgrabbar...

I deras favoritsysselsättning. Här sitter Olle och instruerar Conny i hur man lättast tar sig igenom en bana i Super Mario, och Egon gör coola tricks på skate. Tidigare satt han och rockade till låten Minus Celsius på Guitar Hero. Backyard Babies är det nya favoritbandet, tillsammans med Motörhead och Metallica. Yup, Egon rocks!




Japp, sådär ser han ut... McDreamy of mine. Just nu är han på affärsresa i Englandet och inatt är tredje natten jag sover ensam i den här lägenheten. Undantagstillstånd råder och Pasha får lov att ligga i sängen, vilket hon gör... och skyddar mig mot alla nattens faror. Jupp, jag är sjåpig... till tusen... men det är bara i perioder. I'll get over it. Men som jag saknar
honom. Jag är otroligt glad att han inte har ett jobb som kräver att han ligger ute oftare. Det är inte roligt någonstans att vara gräsänka. No not... I morgon kommer han hem och ordningen återställs här oppe på loftet.









Snabb uppdatering...

För att förvissa er om att bloggen inte är död så tänkte jag bara skriva några rader och tala om att jag lever, och mår bra.
Jag har adressändrat och bor numera i Småland... vilket känns rätt så skumt, för det fanns verkligen inte på kartan för bara några månader sedan. Jag ser väl inte direkt att min framtid ligger i Jönköping heller, men det blir bra tills vidare. Tanken är att jag här ska göra klart mina gymnasiestudier, på normal fart, och istället för att bara bli klar och få ett snabbt resultat i form av slutbetyg ska jag nu läsa om mina gamla gymnasiepoäng och försöka höja medlet. Det tar längre tid men kan vara så värt det med tanke på att möjligheten att läsa upp gamla betyg from årsskiftet är ungefär likamed noll. jag vill kunna komma in på de flesta utbildningar som jag kan tänkas vilja läsa, och det gör jag om jag höjer snittpoängen. Inte med ett medelmåtta betyg som ligger under 15 i snitt. Jaha.. så så ser det ut. jag hoppas att jag hinner ansöka och allt innan den 6e juni, annars kan det bli svårt att hinna in till höstterminen. Håll en tumme eller två?

Kärleken till mannen jag lever ihop med är stadig och trygg. Jag känner mig stark och självständig och inte det minsta beroende av honom, och det är helt underbart. Men jag skulle inte vilja leva en dag utan honom. Så är det. Han är helt fantastisk. Vi planerar sommaren ihop nu och det är riktigt mysigt. Mina prylar flyttar in här lite pö om pö... det är trångt och jag vete sjutton hur vi ska få plats, men det ordnar sig. Grabbarna är här varannan helg och mer och alla liksom smälter ihop till en varm och klibbig smet... som gröten, ni vet? I filmen Tillsammans? Anyways... det är väldigt skönt att leva just nu. Väldigt skönt.

Puss puss o kram!

Inte så sugen.

Jag är inte så sugen alls på att sitta inne hela dagen och skriva uppsats.. Det verkar som om det är mitt stora problem med uppsats. Att komma på vad jag ska skriva om och ställa upp ett gäng frågor som jag ska besvara är inga problem, inte heller att samla information. Det är lätt som en plätt. Det är själva skrivandet som är problemet... och är inte det väldigt, väldigt konstigt? Om det hade hängt på att det är en uppsats som läraren hade valt ämnet på och jag själv inte tyckte var speciellt intressant så vore det ju en sak, men jag har ju fått välja själv och jag tycker att det är intressant.
Nej... jag tror att det är så här. När jag är nyfiken på någonting, som i det här fallet, så letar jag upp information och läser den tills mina frågor är besvarade. Sen är jag liksom nöjd. Min nyfikenhet är stillad. Jag kan inte riktigt se anledningen till att jag ska sitta och skriva om det också... efter att jag redan vet. Förutom så klart för att få ett bra betyg, det är ju gott och bra.
Jag ska tydligen också läsa upp det hela för klassen. Redovisa vad jag kommit fram till, så att säga. Jag avskyr att redovisa saker, men det är okej. Jag fixar det. Min sociala fobi är sedan länge borta och jag känner inte att det är farligt att hålla tal. Jag gillart inte, dock. Inte det minsta. Om det ändå bara var en redovisning. Jag hade kunnat skriva ut lite stödord och gått och snackat om det och så hade det varit klart. Icke. Skrivas ska det, och det idag. I morgon bitti måste den vara färdig så att jag kan redovisa den på morgondagens lektion.
 För 50 000 000 år sedan blev en vargliknande figur utsatt för klimatförändringar som tog kål på all dess föda. Den började söka sig till vattnen för att äta fisk som drev upp på land och utvecklade under de kommande 20 000 000 åren en magnifik kroppsbyggnad som gör det möjligt för dem att leva såväl på djupt och kallt vatten som i grundare och varmare. Det handlar om valen. Den enda levande varelse som gjort sin evolutionära resa baklänges. Japp... så är det... ungefär så ska det börja... med lite mer detaljer och om en mer specifik art av val.
Lika bra att sätta igång och sluta sitta här och gnälla.

Kramen!

Inte riktigt tid...

Fast när jag säger sådär så ljuger jag lite. Men bara lite. Jag ligger helt okej till i schemat i skolan, det kräver en hel del arbete på dagtid men det är absolut inte oöverkomligt. Jag kommer klara mina kurser, alla förutom administrativ data som jag skjutit upp till efter sommaren.
Eftersom hela förra veckan gick åt till att ligga sjuk så fick jag idag skriva en recension, ett matteprov och ett historieprov. Med det är jag ikapp igen, och det känns gott. Jag har gjort en lista och satt upp på kylen. En där jag kan pricka av kommande uppgifter och se dem försvinna en efter en. Det ska bli väldigt skönt att ta ett sommaruppehåll när listan är tom.

När jag kom hem  tog jag ut hunden i skogen. Det hade regnat idag och luktade ljuvligt friskt. Jag tror att jag har kommit till paradiset varje gång jag går ut här. Det är en natur som står sig, kan jag säga... för att ligga så nära en stad.
Jag hade sedan tänkt laga mat till DFM så den var klar när han kom från jobbet, men han fick lite att fixa med bilen så jag värmde upp lite rester och sen satte jag igång att städa. Nu är hela lägenhetens alla golv hårfria igen.... efter ca två veckors vila fick dammsugaren sig en pers som den nära på började brinna av. Men rent blev det och nu doftar det ajax och frisk luft överallt. Hunden har jag slängt ut på balkongen... jag tänkte att hon kunde få bo där tills hon slutat fälla. Jag vill inte ha henne på mina nystädade golv. Djurplågeri? Vadå? Hon har ju uppenbarligen päls så det räcker och blir över? Hon lär inte frysa. Trångt? Tja... jag får väl fira ner henne i ett rep då och då så hon kan kissa på gräsmattan och springa några varv.
Nej men skämt åsido... hund som vårfäller är något av det värsta... Urk.

I lördags fick jag förresten lite plats till mina kläder. Så jag antar att jag bor här nu. Igår var vi och tittade på en soffa, DFM slog till på den och den anländer om ca sex veckor. Kommer bli skitsnyggt helt klart. De få prylar som jag har kommer eventuellt att försöka passas in i det övriga möblemanget, resten säljs eller sparas efter skick och tycke. Livet är bra underligt. Men underbart... verkligen. Jag trivs i mitt liv just nu. Så är det.




Uuuusch och huuuuu....

Jag är sjuk... Vrålförkyld med värk i varenda muskel och led. Feber, så klart, vilket jag inte får så ofta. Sjukskriven veckan ut nu och glad över att den här helgen är barnfri trots att jag saknar dem så det svider i själen.
Det är sådana här dagar jag förbannar det faktum att jag är hundägare. Speciellt som vi är två sjuklingar i hemmet just nu. DUM har magsjuka och är inte heller dösugen på att springa ut med byrackan... VI vill ligga under täcket och turas om att ta hand om varandra. Mm... på ett mycket ickesexuellt sätt.
Jag har en massa bilder i min kamera, men jag har inte varit och hämtat usb-sladden så jag kan inte ladda över dem.
Det är ju nog så dags att byta ut vinterbilden uppe i hörnet på bloggen till exempel. 
Funderar över en helt ny bloggdesign, nu när jag är i ett nytt stadie av mitt liv. Ska tänka på det.

DUM står i det här inlägget för Den Underbare Mannen. Vad trodde ni?

Underbara barnhelger...

När solen skiner, naturen doftar underbart nytt och musöronen trängs på buskar och träd... då trivs jag.
Speciellt om jag får ha mina björnbusar hos mig. Bröderna Björnberg har huserat om här sedan igår och vi har haft det underbart. Nu ska vi baka fiffigruta, chokladmums, mormorskaka... kärt barn har många namn. Sen ska vi äta upp den framför teven. Kilona får jag väl plocka av en annan dag, helt enkelt.
Välkommen hit mamma och tack för dina fina ord. =O) Vi saknar dig med och kommer nog snart hemåt och hälsar på!

Kram alla!

DSM*

Glömde... asterisken DSM är förkortning för Den Snygge Mannen... Han kommer förmodligen gå under rätt många olika namn så läs allt som står förkortat med D*M som Den ******* Mannen i fortsättningen. K? Thx.

Och note... Man blir aldrig tolerant mot alkohol om man är alkoholist. På det viset kan man inte tillfriskna. Man kan däremot tillfriskna genom att sluta dricka alkohol och göra tolv steg i ett väldigt grundligt program. Och jag säger inte att man inte har ett val... det har man. Mn man kan inte gärna veta om det förrän man har insjuknat om man inte vet med sig att man kan bära på en gen som gör risken större att fastna i alkoholmissbruk. Vet man det med sig sedan innan så kan man vidta vissa försiktighetsåtgärder, innan det är för sent. Vilket det tyvärr är för många redan vid första glaset alkohol där i fjortonårsåldern i skogsdungen på sommarlovet. Punkt.

;OP

Laktosfri glass...

Idag har jag spänningsvärk i pannan. Märkligt känsligt ställe. Migrän på gång? Jag vet inte, men otrevligt är det vilket som. Jag har hittat en hel uppsjö bagateller att irritera mig på och är på ett strålande trist humör. Gnällig, mörk och dyster. Dessutom agerar pruttrumpan gasballong och pösmagen väller över i odimensionellt stora degklumpar. Jag är inte nöjd. Jag är miss onöjd. Missnöjd.
Jag tog en ipren för en liten stund sedan för att lugna ner pannan. Hoppas den kickar in snart.

I morgon ska jag iväg till skolan och lyssna på en tre timmar lång föreläsning om historia. Kan det kanske vara dags för första världskriget? Det kan vara så. Som tur är så har vi en mycket karismatisk lärare i detta ämne som lyckas göra det tråkiga roligt, så det känns inte alltför tungt att dra sig iväg. Trots allt. Det är eftermiddagsundervisning så jag kommer vara hemma sent, men får sovmorgon. Om jag vill. Det skulle så klart ha sina fördelar att bo i Falköping just nu. Inte bara på pappret. Men jag trivs bättre här där jag får ha det varmt och skönt och lukta på blommorna.

Jag sökte nyss på laktosfri glass och märkligt nog finns det ingen laktosfri glass som inte är helt utan mjölk. Det svämmar annars nästan över av laktosfria mjölkprodukter just nu och jag föredrar den smaken jämte plastig soyasmak. Jag får antingen fortsätta smygäta glass någon gång ibland med en massa laktos i, eller så får jag hålla mig till isglass i sommar... vilket är ett mycket ledsamt alternativ. Världen är inte tolerant mot intoleranta glassätare. *surar lite till* JAG VILL INTE GÖRA EGEN GLASS! GB... hör ni mig? Jag VILL INTE göra egen glass till mig och  min son. Jag vill äta laktosfri gräddglass. Så det så.

DSM* spelar
tv-spel. Jag vill brotta ner honom i sängen och leka vem tar vem, men det vill inte min panna... och definitivt inte min gasiga ändalykt. 

Idag skrev jag ett svenskaprov som gick väldigt bra. Jag kom ihåg varenda författare och kunde redogöra för både upplysning och romantik på ett rätt så bra sätt. Hoppas nästa prov går lika lysande, så att jag kan få ett VG i kursen, teminstone. I biologin börjar jag ledsna radikalt på läraren och han på mig. Idag stod han och påpekade att det inte var bra för barn med alkoholistföräldrar att veta om de bär på alkoholistgenen eller inte utan att alkoholism bör ses som ett fritt val. Han är väl för fan inte där för att pådyvla oss sina åsikter? Var jag står i frågan kanske jag inte ens behöver ta upp här? Det är klart att en unge inte ska gå omkring och vara rädd för att bli alkis bara för att morsan super som ett svin, men om ungen väl har blivit en alkis (vilket verkligen inte är någonting man väljer att bli btw____) så kan det vara en jävla fördel att få veta att det är en genetisk sjukdom som går att tillfriskna från. Ja. Så tycker jag... så var det nämnt i alla fall.
I matten har jag kommit in på ekvationer, och det känns motigt och tungt och trist... men det vänder väl när jag fattar. Behöver snart göra provet och har ingen tid att förlora. I administrativa datan står tiden still sedan uppgift ett. Jag funderar på att skjuta upp eller hoppa den kursen så att jag slipper pressen av att ha den hängande. Företagsekonomin är så simpel att jag kanske tar den för givet, vilket inte är så bra. Jag har fyra inlämningsuppgifter kvar och tre diskussionsuppgifter innan jag behöver ta mig till Lidköping för att göra provet... segt. Men lätt. I historian går det halvknackigt. Jag har svårt för lärarens sätt att formulera frågor. Men ett godkänt ska jag väl lyckas få tycker jag... annars är han onaturligt hård. Och... hm... är det nåt kvar? Matte, svenska, historia, biologi, administrativ data och företagsekonomi... nej, det var allt. Seeeegt. Ska bli skönt när det är över. Som det känns nu så vill jag nog helst inte titta åt en bok igen, på ett bra tag.

Nä... jag får väl gå och lägga mig. Hade gytt.
bye bye

Ja, jo...

Jag vet att jag borde skriva nåt underhållande och intressant. Jag borde berätta en massa om den nye mannen i mitt liv och om hur bra allting är, eller om hur jävla pissigt allting är och hur ur gängorna jag är just nu... för det kan vara sånt som är smaskigt att läsa. Men... jag har det ju så bra. Och jag vill ha den här kärleken för mig själv och mina närmaste, en stund till. Ni kommer få veta en massa, säkert, tids nog. Promice. Just nu vill jag bara vara lycklig. Ingenting är pissigt och jag är på topp. Så är det. =o)
Skickar ut en hälsning till Mullsjö och Huskvarna där jag fått nya läsare sedan sist jag kollade. Vink vink! ;op Välkomna hit. Hoppas ni inte blir alltför besvikna över hur tråkig jag är när jag bara skriver strunt. Det kommer säkert ändras med tiden.

Påskhelgen var underbar. Magisk. Jag hade barnen och vi var ute i solskenet och grillade. Tyvärr blev Olle magsjuk, men var ändå relativt pigg ända tills i måndags då han mest låg i soffan och var arg på baksillerna.

Funderar över vad jag ska hitta på resten av kvällen. Jag har spelat skate i ett par timmar, innan dess pluggade jag. Skickade in min stora vånda, uppsatsen om chatt-språk... Den blev färdig igår. Idag korrigerade jag och skickade den på vinst och förlust. Jag vill inte skriva en uppsats till i hela mitt liv, men vet att jag blir så illa tvungen. Nåväl... nu är den färdig iaf. Bara resten kvar. Fyra prov nästa vecka. Jobba jobba jobba..
Nyduschad är jag... kanske skulle kolla på en film eller nåt. Äsch, jag vet inte. Blaj blaj. Hej svejs!


Dagen idag...

Dagen började klockan 06:38. Eller egentligen 05:45... men jag gick upp och kastade mig ut med hunden 06:38. Sen gick jag som i sömnen ut till bussen och åkte in för att närvara på en biologilektion, på en timme, vilket innebär lite mer än en timma på buss och tåg. Väl framme i skolan så fick jag veta att lektionen var inställd och läraren ledig till tisdag nästa vecka. Kul jul. Härligt att bli informerad om sådant... innan... *irriterad*
Jag passade på att hoppa på tåget hem till mor och far för att byta skor och sortera en och annan manick bland mina lådor, kassar och högar... Det bjöds på middag och kaffe i vårsolen. Mysigt.
Mor skulle till Falköping så jag åkte med henne dit och passade på att hämta upp en säck hundfoder hos svåger på vägen. Släpade upp säcken till Kalle där McGoodlooking skulle hämta den på väg till repet. Promenerade till station och tillbaka till Kalle. Var inte särdeles pigg och sällskaplig utan mest trött och svamlig. Men väldigt skönt att ha nånstans att ta vägen när tågen går tidigare än jag tänkt. Sen till stationen igen, på tåget och sov bort 45 minuter. Väldans skönt. På bussen, hem till hunden, ut med henne och sprang i skogen, lite lagom med träning på det där med koppel. Numera går Pasha faktiskt fot utan att fela. Med mig, men inte med någon annan. Än.
Upp i lägenheten och på med spaghetti, upp på crosstrainern och körde ett program under tiden den kokade. Värmde på köttfärssås från i söndags och nu har jag just ätit och är mätt, trött och lite kliig över hela kroppen. Jag hämtade mina jeans idag... och målet är att inte bara komma i dem utan även att kunna knäppa gylfen. Det går inte idag. Jag får precis upp dem över rumpan... om jag liksom knökar in den... Jag kan vara lite överoptimistisk och vet ine om jag egentligen vill bli så smal igen att jag kommer i dem utan problem. Det är storlek 27/32... 28-29 kan väl kanske räcka i midjan. Nu är jag väl uppe i 31, kan jag tänka mig. Och det är ju faktiskt inte hela världen det heller. Bantningar och dieter ligger inte för mig, jag är för rädd för att återgå i ätstörningar och tjafs, men att träna, äta normalt... det är mer min grej.




Åtta minuter crosstrainer med program om dagen, till att börja med, är inte speciellt svårt att få till. Att springa lite med hunden är väldigt enkelt. Plättalätt. Speciellt nu när våren rycker i mig. Helt underbart.
Jäklar vad det doftar gott i skogen... den här tiden är den bästa på hela året. Lagom varmt, lagom soligt, lagomt helt enkelt. Loooove!

Kramakräm.

Det är vår i luften...

Det är inte bara sådär i smyg längre utan på allvar. Det luktar om den svarta mullen under löven i skogen som just nu bryts av små, små ljusgröna och nyvakna växter. Det luktar myrsyra och tallbarr, frisk luft och vide. Träden skiftar i ljusgrönt och rött, himlen är klarblå och temperaturen stiger uppåt femton grader. Videkissar vajar i vinden och krokus och snödroppe pryder rabatter och vallar. Pasha badar i bäcken och dricker av det klara och kalla bergsvattnet. Vi drar ut på skogspromenaderna, vill aldrig gå hem, inte så länge det är ljust. Vi bor näst intill Ronjaskog med mossmulliga rotverk som klättrar på jättebumlingar av gråsten, små forsar och tumlande vattenfall i småskala som ändå brusar som om det ville sjunga om frihet och locka till barfotafötter. Vad slår en skog som den om våren? Möjligen en skog som den i närheten av ett eget litet hus med en egen liten trädgård... men jag tänker inte gå in i såna tankar utan njuta av det som är här och nu.
Tranorna slår rekord på Hornborga i år igen... jag ser dem varje dag när jag åker med tåget. Det bor ett par precis invid järnvägen i ett litet kärr.
Och nu är maten färdig... Hungrig blir man av att gå i skogen och av att tanka kunskap. Fyra timmar lektion idag samt hemmastudier... Nu kräver kroppen energi.
Glöm inte att stanna upp och öppna ögonen i dessa tider... för det är nu allting vaknar och om några veckor är det för sent. Då står våren i full blom och tas redan för givet. Så är det.

Man ska inte...

Man ska inte kasta ut önskningar som man inte vill ska bli uppfyllda. Det är dagens stora lektion. Jag tyckte att det var motigt att gå upp i morse. Jag var sur och grinig och inte alls på humör. Jag muttrade om idiotiska tisdagar och om att jag inte vill sitta i två timmar på ett tåg för att närvara på en timmas lektion. Men jag gick upp. Jag gjorde mig i ordning. Jag var påklädd och klar och skulle just gå när jag gjorde den vanliga checklistan på att allt var med... och allt var inte med.
Mitt pendelkort... flerkommun plus a 1080 kr... var borta. Jag vet exakt var jag hade det sist. Jag sökte ändå igenom alla väskor, alla fickor, hela förbannade lägenheten. Borta. Jag var halvt hysterisk när jag ändå sprang ut för att hinna med bussen, beredd att betala kontant. Men då var det för sent. Bussen for förbi mig innan jag ens hunnit ut till vägen.
Det var viktigt att jag gick på den här lektionen. Det finns en liten möjlighet till att jag blir utkickad ifrån den nu. I och för sig på grund av missförstånd mellan mig och läraren, men ändå. FAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!
Jag försökte ringa honom, men han var inte på plats. Så jag fick maila istället. Förklara läget. Vi får se hur han väljer att ta det.

Jag hittar inte kortet... 1080 kr av de 8600 kr jag har i inkomst... borta. Jag har storbölat, smågråtit, letat mer, letat ute, letat inne. Sökt... sökt överallt. Faktum kvarstår... kortet är borta. Det är för mig en mindre katastrof... faktiskt. Jag kan inte köpa ett nytt och jag kan defenitivt inte sitta och betala kontant. Kanske besvarar det här några av frågorna i föregående inlägg. 

Så... då blir jag väl hemma idag. Det var ju det jag bad om. Det var inte vad jag ville. Jag ville gå på lektionen, komma på god kant med läraren och säkrat min plats i kursen. Det var vad jag verkligen ville. Så... vad fan ska jag göra nu?

Jag vet inte...

Ingenting är säkert med någonting just nu. Jag lever i limbo... balanserar på vågen... står längst ut på trapetsen men tvekar att hoppa. Jag ställer frågor till mig själv som jag inte kan besvara. Är jag lycklig? Är det här vad jag vill? Vad vill jag ha? Vad behöver jag? Det känns bekant. Det är hemvant för mig att tänka sådär. Det är att vara hemma att hela tiden försöka avgöra nästa steg men aldrig riktigt veta om jag någonsin kommer komma fram.
När ingenting som jag ser, när jag ser mig omkring känns igen, utan allting är främmande och andras, då vet jag inte var jag står eller var jag hör hemma. Vågen väger åt än det ena hållet, än det andra och jag står i mitten och håller balansen ena stunden medan jag i nästa sekund själv vippar brädan...
Mina kläder är återigen utan garderob, de ligger i en hög på ett golv. I en resväska som jag kan packa och ta med mig när jag vill. Problemet är att jag är trött. Jag är inte så rastlös längre. Jag har ledsnat på min egen rotlöshet. Jag vill trycka ner mina tår i den leriga jorden och slå rot. Det är vad jag behöver, det är svaret på en av frågorna. Nästa fråga är... Hur når jag dit? Hur finner jag den lera som är bördig nog att växa i? Var finns det sediment som livets flod samlat just för mig? Med rätt beståndsdelar och mineral för min benmärg att frodas i?
Nej, ingenting är säkert med någonting just nu. Jag tittar ut över trapetskanten och får svindel... tar trappan tillbaka ned och sätter mig på basängkanten med benen i vattnet. Ett skvalp med foten skapar en våg... kanske balanserar jag ut på den, kanske stannar jag kvar.

Cirkus Miramar tonite....




I kväll ska
jag och mina syskonbarn Daniel och Malin samt en kompis till Malin ge oss av mot Trollhättan. Där ska vi insupa den speciella atmosfären som bara uppstår när Cirkus Miramar står på scen. Releasepartyt för deras nya skiva Ici! Politico! går av stapeln vid halv åtta i Trollhättans Kulturbar. Jag själv hade absolut föredragit pianobaren, men det var så länge sedan jag var i Trollhättan att jag inte ens vet om den existerar längre. Det är en liten trång och murrig lokal på källarplan av en restaurant... och där upplevde jag en förtrollande afton en gång för tusen år sen...
Nu är det ungefär hundra år sen jag såg Miramar sist, men enligt systerdottern så håller Pär Mauritzon fortfarande publiken i ett förtrollat grepp från första låt till sista. Hon är lika gammal nu som jag var då jag såg dem första gången... så kanske det går an på ålder? Jag hoppas att så inte är fallet... jag är absolut redo att bli förtrollad... Sista gången jag såg bandet var på en unplugged-spelning på samma plats där de är idag, och jag måste erkänna att jag blev gruvligt besviken. Det blev liksom aldrig stämning. Publiken satt utströdda på stolar vid cafébord i lokalen och bandet liksom slokade uppe på den lilla skruppliga scenen. Vi åkte hem till Göteborg den gången, ett gäng sorgliga figurer, och tyckte att Miramar hade tappat greppet... fast vi nog iofs insåg att det var det där med unplugged som kanske inte varit den bästa av idéer. Eller.... nej... neeej! Nu ljög jag. Jag såg ju Miramar på Henriksberg i Göteborg sist jag såg dem. Det var en riktigt finfin spelning, tyvärr fullsmockat med folk, och jag som är så liten såg inte mycket förutom då jag klättrade upp på Gizmos rygg och halvt ströp stackarn. Resten av den kvällen vill jag helst glömma att minnas... men spelningen var bra. Ja, det var den.
För er som inte hört bandet förut så vill jag slunga ut en försiktig önskan. Bestäm er inte direkt. Lyssna in er. Ta in texterna, som är den mest utsökta poesi jag kan tänka mig, och lyssna inåt. Det är rysande briljant... och jag lovar att det inte är ofta jag använder de orden om ett band. Speciellt inte ett litet svenskt band. Ett utdrag av den extatiska poesin, från förr men ändå, kommer här;

Ett giftigt hjärta

Jag kysser min spegelbild
så illa det smakar
förtappad förspilld
det är något som saknas
jag har inte tid
och jag har inte pengar
att cirkla mitt liv
i allt snävare svängar

en febertyngd stad
i slöjor för minnet
av snirklad brokad
som rinnande sammet

Jag dricker min vodka
Du tiger Din smärta
jag dricker min vodka
-mitt gift för Ditt hjärta

En natt som den här
när timmarna flyger
och dimmorna är
av mörknande tyger

så skriker en korp
ur tiden och dimman
genom seklernas varp
att nu ta Dig samman

vad smakar en spegel
mer än bilden den speglar
en oskriven regel
förskjut Dina reglar

Äntligen!

Jag ska få en alldeles egen inkomst. Snart. Den kommer in på mitt konto inom en vecka. Och om två veckor kommer en utbetalning till. Det innebär att jag har en möjlighet att betala av mina mest akuta skulder och sedan kan börja söka lägenhet igen. Jag kan alltså snart ha någon alldeles egenstans att bo. Beskedet gjorde mig helt lipigt lycklig. Shit vilken tung sten som trillade från mitt bröst. Jag fyller år om en vecka... bättre present kunde jag inte fått.
Tack csn. Tack Sverige.

Idag ska jag försöka hitta en miniräknare under hundralappen. Det blir spännande. Det finns en på Clas Ohlssons för 139 kr... men jag får fasen bara ihop 100 kr... tror jag.

Hejs!

Månadens kompiscitat...


"Judarna har ju ingen gud."

Kalle


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0