miakelekia

Man ska inte kasta ut önskningar som man inte vill ska bli uppfyllda. Det är dagens stora lektion. Jag tyckte att det var motigt att gå upp i morse. Jag var sur och grinig och inte alls på humör. Jag muttrade om idiotiska tisdagar och om att jag inte vill sitta i två timmar på ett tåg för att närvara på en timmas lektion. Men jag gick upp. Jag gjorde mig i ordning. Jag var påklädd och klar och skulle just gå när jag gjorde den vanliga checklistan på att allt var med... och allt var inte med.
Mitt pendelkort... flerkommun plus a 1080 kr... var borta. Jag vet exakt var jag hade det sist. Jag sökte ändå igenom alla väskor, alla fickor, hela förbannade lägenheten. Borta. Jag var halvt hysterisk när jag ändå sprang ut för att hinna med bussen, beredd att betala kontant. Men då var det för sent. Bussen for förbi mig innan jag ens hunnit ut till vägen.
Det var viktigt att jag gick på den här lektionen. Det finns en liten möjlighet till att jag blir utkickad ifrån den nu. I och för sig på grund av missförstånd mellan mig och läraren, men ändå. FAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!
Jag försökte ringa honom, men han var inte på plats. Så jag fick maila istället. Förklara läget. Vi får se hur han väljer att ta det.

Jag hittar inte kortet... 1080 kr av de 8600 kr jag har i inkomst... borta. Jag har storbölat, smågråtit, letat mer, letat ute, letat inne. Sökt... sökt överallt. Faktum kvarstår... kortet är borta. Det är för mig en mindre katastrof... faktiskt. Jag kan inte köpa ett nytt och jag kan defenitivt inte sitta och betala kontant. Kanske besvarar det här några av frågorna i föregående inlägg. 

Så... då blir jag väl hemma idag. Det var ju det jag bad om. Det var inte vad jag ville. Jag ville gå på lektionen, komma på god kant med läraren och säkrat min plats i kursen. Det var vad jag verkligen ville. Så... vad fan ska jag göra nu?