miakelekia

Det var ungefär 13 år sedan jag kände att jag hade ett hem. Alltså, en plats att leva på där jag kände att jag hörde hemma. Att jag alltid var välkommen och aldrig oönskad. Det var samma år som jag flyttade hemifrån, och efter det har jag inte riktigt funnit den känslan igen. Det finns mängder av orsaker till det, naturligtvis, och dem behöver jag inte gå in på nu. Saken är väl den att jag har försökt hitta hem. Jag har trott att jag har gjort det emellanåt, men tappat känslan ganska snabbt därpå. Jag har försökt binda mig själv vid människor och platser för att på något sätt tvinga fram känslan, och det har naturligtvis inte fungerat. Inte förrän ganska så nyss, när jag kände att mitt hem finns i mitt bröst, och att min känsla av att inte höra hemma bara är en just en känsla... ja... då liksom började alla pusselbitar att trilla på plats av sig självt. I går fick jag en tår i ögonvrån av att se mitt namn på dörren. Jag har ett hem. Äntligen.
Ett hem där jag är fullkomligt trygg, där jag är fri att komma och gå som jag vill, där jag alltid är önskad, älskad och där jag får göra vad jag vill för att trivas. Mitt namn kom upp på dörren, och jag insåg att jag bor här nu... och även om det inte är för evigt... (jag hoppas fortfarande på mitt framtida hus) så är det här jag hör hemma just nu.

I går var det två år sedan jag började gå min nya väg i livet och snacka om att det har gett resultat. Fick ett MVG i Svenska B, samt tårta på kvällningen av sambon. Jag är så... så... lycklig.