miakelekia

Ingenting är säkert med någonting just nu. Jag lever i limbo... balanserar på vågen... står längst ut på trapetsen men tvekar att hoppa. Jag ställer frågor till mig själv som jag inte kan besvara. Är jag lycklig? Är det här vad jag vill? Vad vill jag ha? Vad behöver jag? Det känns bekant. Det är hemvant för mig att tänka sådär. Det är att vara hemma att hela tiden försöka avgöra nästa steg men aldrig riktigt veta om jag någonsin kommer komma fram.
När ingenting som jag ser, när jag ser mig omkring känns igen, utan allting är främmande och andras, då vet jag inte var jag står eller var jag hör hemma. Vågen väger åt än det ena hållet, än det andra och jag står i mitten och håller balansen ena stunden medan jag i nästa sekund själv vippar brädan...
Mina kläder är återigen utan garderob, de ligger i en hög på ett golv. I en resväska som jag kan packa och ta med mig när jag vill. Problemet är att jag är trött. Jag är inte så rastlös längre. Jag har ledsnat på min egen rotlöshet. Jag vill trycka ner mina tår i den leriga jorden och slå rot. Det är vad jag behöver, det är svaret på en av frågorna. Nästa fråga är... Hur når jag dit? Hur finner jag den lera som är bördig nog att växa i? Var finns det sediment som livets flod samlat just för mig? Med rätt beståndsdelar och mineral för min benmärg att frodas i?
Nej, ingenting är säkert med någonting just nu. Jag tittar ut över trapetskanten och får svindel... tar trappan tillbaka ned och sätter mig på basängkanten med benen i vattnet. Ett skvalp med foten skapar en våg... kanske balanserar jag ut på den, kanske stannar jag kvar.