Drömmar...
Nej, inte recept... Inte heller är det dagdrömmar detta inlägg kommer att handla om utan en väldigt, väldigt speciell dröm som jag drömde i går natt. En som väckte känslor. Saknad, sorg, kärlek och ett stort, tungt vemod... och samtidigt någon märklig form av lugn och tillfredsställelse. Ni, mina älskade familjemedlemmar som är här och läser, väljer själva om ni vill fortsätta men jag misstänker att det kan vara på plats med en varning. Det handlar om Sven och det är starkt.
Inte många av er som läser den här bloggen har missat att jag förlorade en bror i en fruktansvärt tragisk olycka, idag för över tio år sedan. Hans namn var Sven och han var en ung man fylld av livsglädje som han gärna förmedlade till alla omkring sig. Han hade alltid fullt upp men ändå hade han tid att se efter sin familj. Sonen och sambon betydde otroligt mycket för honom, även det lilla liv som växte i sambons mage de sex sista månaderna i Svens liv. Han hade börjat förbereda sig och sitt företag för att kunna vara hemma mer med dem... men så blev det aldrig. Och livet har gått vidare utan honom, hur hemskt det än må tyckas. Hans söner fick en plastpappa som tog dem helt under sina vingar, de har fått två småsyskon och de har det bra allihop.
Alla vi andra har också fortsatt våra liv, och frågan om livets rättvisa har försvunnit i dimman av gårdagen, liksom den omedelbara och grymma sorgen som bedövade allt omkring oss den där första hemska tiden. Den gör sig påmind ibland, i form av saknad och kärlek och fina minnen. Någon gång per dag dyker en tanke upp som påminner mig om honom, hans skratt och hans enorma värme. Det är skönt.
Men för att återknyta till drömmen så händer det ibland att broren gör sig påmind på andra, mer smärtsamma sätt, och det är då han kommer till mig i drömmarna. (Om det är han eller jag som framanar honom har ingen betydelse alls i sammanhanget.)
Han kom till mig i går natt och var orolig och fylld av saknad. Jag pratade med honom och försökte lugna honom men han var oresonlig. Han behövde komma till jordelivet. Han behövde få prata med sina söner och jag var tvungen att hjälpa honom. Han fladdrade omkring mig som en ljus massa, en solkatt med konturer. Han behövde min hjälp, och jag ville ge honom den. Vi rådfrågade en shaman som plötsligt satt i rummet. Han förklarade att det enda sättet för anden att nå jordelivet var genom telepati eller genom att låna en värdkropp. Om en ande lånade en värdkropp så var den tvungen att lämna den efter femton minuter. Detta blev vårt val. Jag lånade ut min kropp och Sven fyllde den samtidigt som jag lämnade den... jag kände hans puls öka i styrka medan min försvann. Sedan seglade jag ut i rummet och följde Sven. Vi blev sända till hans söner och han pratade med dem, genom mig. Hans äldste son såg rakt igenom min kropp och kände igen sin pappa, men hans yngre son var svår att övertyga.
Sven berättade för dem att han aldrig menat att lämna dem, att han borde varit rädd om sig. Att han aldrig älskat så högt som han älskade dem och att han ville att de skulle minnas honom som en varm känsla djupt inne i sig.
Han förde händerna över deras ansikten, drog en hand genom deras hår, och tog tag om deras axlar medan han pratade med dem en och en... och sedan var vi tillbaka i rummet med schamanen. Jag drogs in i kroppen och han drogs ur för att försvinna. Sedan fortsatte drömmen på ett mer vanligt sätt med kaoset som uppstod efter "mitt" märkliga beteende och så ebbade den ut då jag förmodligen gick ner i djupsömn igen.
Vad tror ni läsare om detta? Jag vill gärna läsa era tankar, oavsett vad ni tror på. Och om ni inte vill skriva så ring.
