Mycket Pasha är det...
| 9 mar |
Jag borde lägga upp en ordentlig studieplanering. Äta lite mat. Diska. Men jag sitter här och funderar på livet med min Pasha. Hon har varit så livlig och pigg, galen och lekfull. Folk har undrat om hon är valp och när jag berättat hennes ålder så har de haft svårt att tro mig. Hennes mjuka, halvbulliga, uttrycksfulla ansikte och pigga ögon har varit ständigt unga. Hennes rörelser har talat om en unghund som aldrig kommer bli vuxen, samtidigt som hennes mentalitet har varit långt ifrån valpig när det gäller hennes vaktiga förhållningssätt till andra tikar. Hon har aldrig riktigt funkat i koppel, men har heller inte blivit inkörd på koppelgång förrän vid tre års ålder. Hon är en hund som fått mogna tidigt i hundarnas värld, fått uppfostra en kull valpuslingar i tidig ålder och fått försvara det som varit hennes mot rivaler sedan hennes eget valpstadie. Hon hade ingen självklar tillit till att människan i hennes liv skulle göra allt det där för henne, och vissa bitar är fortfarande svåra att släppa taget om, även om det är en helt annan hund idag än den förvirrade stressmusklade och utmärglade tiken som kom till mig för snart fyra år sedan. Vi har arbetat med en massa saker ihop jag och Pasha. Självtillit och människotillit har varit den största delen. Men vi har lekt en massa också. Allting har inte varit arbete. Vi har hoppat omkring i skogen, kastat snöbollar och pinnar, passat tennisbollar på vardagsrumsgolvet, lärt in en massa onödiga men imponerande kommandon, sprungit i kapp, haft dragkamper där vi turats om med att vinna, apporterat, sökt godis, övat på vänster-höger-fram i sök efter gömda leksaker. Vi har inte varit på hundklubbar, inte gått några kurser... och idag när jag ser tillbaka så kanske det var bra. Pasha behövde nog inte en massa andra hundar omkring sig under hennes utveckling mot en tryggare hund. Hundkompisar har hon haft, och lekkamrater, så hon har haft hundsällskap ändå. Och jag tror att det räcker så för henne. Nog hade vi haft massor att lära ihop, och kunnat gå långt i vissa ämnen... Men när jag tänker så så glömmer jag att vi faktiskt har kommit långt. På egen hand. Och det är viktigt att komma ihåg. De senaste veckorna har Pasha tacklat av. Hon har varit sjuk ofta sedan cancern, när vi opererade bort den så blev det naturligtvis en lång konvalescens, och efter det skrotade magen ihop till synes helt utan samband. Och nu så är hon stel efter våra långpromenader... hon haltar och har lätta svårigheter att ta sig upp ur sin biabädd om morgnarna. Hon kan sova utan avbrott och promenaderna är inte alls lika intressanta längre som förut då hon dansade till kopplet och längtade efter att få komma ut och springa av sig. När hon ser fria vägar och känner den friska luften däremot så är hon ungdomen själv igen. Borta är hennes stela leder och hälta och fram kommer den valpiga sidan som vill springa, leka och hoppa. Speciellt om där finns en vän att göra det med. Men så tar promenaden slut och Pasha lägger sig tillrätta i sin säng och vill helst att vi ska vara tysta och stilla så att hon kan sova lugnt. När vi pratar för mycket så grymtar hon bortifrån sitt hörn och låter oss veta att det ligger en gammal tant och försöker få sin välförtjänta vila där. Och det slår mig att Pasha kanske faktiskt inte är så ung längre. Kanske är hennes sju år ganska tunga på hennes nacke. Med tanke på hennes okända ursprung så kan jag inte veta hur gammal hon borde bli... men hennes rottweilerdrag gör mig rädd att hon kanske är äldre än jag vill låtsas om. Pasha, som jag skulle ge ett hus och en gård att vakta... Som jag ville lära mig att valla tillsammans med och ville ta till hjälp där på gården att hålla nästa lilla illbatting till hund i skick. Jag ska inte ta ut någonting i förskott. Men jag ska börja tänka mig för när det gäller mina krav på min gamla dama. Jag ska se till att krama på henne ännu mer och låta henne njuta av livets goda så mycket jag kan. Jag ska låta henne ha sina sista olater i fred och istället ägna mig åt det som är så positivt med henne. Och jag ska pyssla om henne som aldrig förr... och jag ska gråta blod den dag hon är så gammal att hon inte orkar mer men jag ska inte låta henne lida utan låta henne somna in i min famn, i lugn och ro i hemmet. Min förvuxna vavva. Min första egna hund. Min ögonsten. |
Kommentarer
Postat av: Mickan
Ah, ah, ah. Paschisan, nej nej nej. Fina gamla skrutthund, som ar sa mycket mer an sa. Gumman, det skaver i hjartat nar jag laser. Lova att du kramar Pascha extra fran mig ocksa. Kram!
Postat av: Anna-Karin
Det lilla hjärtat. Jag tänker på er. Och mitt i allt detta kommer jag inklampande här och ska överlämna en blogg award, det är alldeles frivilligt både att ta emot den och att ge den vidare.
Kramar från Anna-Karin.
Postat av: Mia
Men åh! En award?! Till mig?!
Vad kan det vara för en..? Kanske den sämst uppdaterade bloggen år 2009-2010? Hihi.
Klart jag vill ha den! Självklart!
Kram!
Postat av: Fia
Men du har du testat att ge henne smärtstillande typ metacam? Och ett ledfoder som typ Hills j/d. Skulle kunna göra underverk!
Trackback
