Jaha!!?
Jag är vaken, och det är förstås någonting alldeles extra, såhär i distansstudietider. Jag måste inte gå upp förrän vid nio, och inte ens då förutom för att ta ut hunden. Dagarna hinns med i lagom takt utan att jag är uppe i svinottan.
Men idag så vaknade jag av någonting rysligt otäckt som fick mig att gå upp och grymta irriterat för att åter dunsa i säng och få morgonen vänd till någonting underbart. Otäckt är det att vakna och inte få luft i en hostattack, vilket är det enda som återstår av den svininfluensa som härjat min kropp under veckan som gått. Nej, jag har inte laboratoriska bevis på att det är det jag har, men symptomen stämmer rätt bra, i en mycket mild version. Nu återstår i alla fall endast hostan. Breathtaking, I tell you. Under tiden jag hostade lungorna ur led så stod min älskling i duschen och vaknade till inför dagens arbete i det lilla kontoret i den stora fabriken. Och när jag damp ner i sängen igen så kom han ut alldeles ren, doftande härlig varm tvål och mjuk hud... sådär som bara han doftar, och kröp ner hos mig och ville kramas. Och då kände jag, just där och då, att jag är lyckligast i världen just här och just nu.
Den känslan dröjer sig kvar i mig. Jag ska hålla fast den så att den inte försvinner på hela dagen.
I natt var jag vaken. Jag kunde inte sova för jag hade så mycket i mitt huvud som ville ut och sättas på pränt. I sådana lägen förbannar jag den lilla lägenheten vi bor i, för även om jag kan gå in i ett annat rum och skriva med penna och papper så vet jag att det aldrig är lika effektivt som det är att skriva på datorn, nu när jag äntligen lärt mig att göra det. Och att det som blir skrivet på papper aldrig blir överfört till datorn eftersom motivationen saknas i det ögonblick det kommit på pränt. Vi har kontoret i sovrummet, så att starta datorn mitt i natten under sambons skönhetssömn verkade lite brutalt.
Men det var faktiskt bra, för det fick mig att ta itu med någonting som jag borde ha gjort för flera veckor sedan. Jag inventerade mitt inre. Ett fullbordat fjärde på någon som gått mig på nerverna ett tag. (Fackspråk, sorry.)
Jag satte mig och tittade på det, kände efter, rasade, bad på det, såg min del... och OJ... Ja, jag har aldrig sett min rädsla klarare. Där satt den. Huvudet på spiken. Irritationen var som bortblåst och istället fann jag mig förvissad om att nu blir allting till det bättre. Nu ska jag ta den här informationen och dela den med en vän, och sedan ska jag handla. Efter tanke kommer handling, eller hur var det? Istället för att handla på känslan så väljer jag att handla på tanken och får av det en god känsla. Någon som minns triangeln?
Så, just i natt var det väldigt bra att jag inte kunde sätta igång datorn och börja skriva, för de här inventeringarna sker bäst med penna och papper i en dagbok som ingen obehörig någonsin får ta del av.
Detta om detta.
Men idag så vaknade jag av någonting rysligt otäckt som fick mig att gå upp och grymta irriterat för att åter dunsa i säng och få morgonen vänd till någonting underbart. Otäckt är det att vakna och inte få luft i en hostattack, vilket är det enda som återstår av den svininfluensa som härjat min kropp under veckan som gått. Nej, jag har inte laboratoriska bevis på att det är det jag har, men symptomen stämmer rätt bra, i en mycket mild version. Nu återstår i alla fall endast hostan. Breathtaking, I tell you. Under tiden jag hostade lungorna ur led så stod min älskling i duschen och vaknade till inför dagens arbete i det lilla kontoret i den stora fabriken. Och när jag damp ner i sängen igen så kom han ut alldeles ren, doftande härlig varm tvål och mjuk hud... sådär som bara han doftar, och kröp ner hos mig och ville kramas. Och då kände jag, just där och då, att jag är lyckligast i världen just här och just nu.
Den känslan dröjer sig kvar i mig. Jag ska hålla fast den så att den inte försvinner på hela dagen.
I natt var jag vaken. Jag kunde inte sova för jag hade så mycket i mitt huvud som ville ut och sättas på pränt. I sådana lägen förbannar jag den lilla lägenheten vi bor i, för även om jag kan gå in i ett annat rum och skriva med penna och papper så vet jag att det aldrig är lika effektivt som det är att skriva på datorn, nu när jag äntligen lärt mig att göra det. Och att det som blir skrivet på papper aldrig blir överfört till datorn eftersom motivationen saknas i det ögonblick det kommit på pränt. Vi har kontoret i sovrummet, så att starta datorn mitt i natten under sambons skönhetssömn verkade lite brutalt.
Men det var faktiskt bra, för det fick mig att ta itu med någonting som jag borde ha gjort för flera veckor sedan. Jag inventerade mitt inre. Ett fullbordat fjärde på någon som gått mig på nerverna ett tag. (Fackspråk, sorry.)
Jag satte mig och tittade på det, kände efter, rasade, bad på det, såg min del... och OJ... Ja, jag har aldrig sett min rädsla klarare. Där satt den. Huvudet på spiken. Irritationen var som bortblåst och istället fann jag mig förvissad om att nu blir allting till det bättre. Nu ska jag ta den här informationen och dela den med en vän, och sedan ska jag handla. Efter tanke kommer handling, eller hur var det? Istället för att handla på känslan så väljer jag att handla på tanken och får av det en god känsla. Någon som minns triangeln?
Så, just i natt var det väldigt bra att jag inte kunde sätta igång datorn och börja skriva, för de här inventeringarna sker bäst med penna och papper i en dagbok som ingen obehörig någonsin får ta del av.
Detta om detta.
Kommentarer
Trackback
