miakelekia

Nu är råttorna utplacerade, katten är på annons och flyttlasset går på fredag i farsgubbens regi. Inom en timma är jag inskriven på arbetsförmedlingen och har postat ansökningen till CSN. Förhoppningsvis har jag också pratat med studievägledaren om de kurser som jag fick avslag på...
På tisdag åker jag från Jkp till Gbg och packar, monterar ner och sorterar resten av mina prylar för att lämna stan på fredag som sagt och aldrig mer komma tillbaka. Katten ska förmodligen bo tillfälligt hos min goe systerson, tills någon annan eller jag kan ta honom. Annonsen får ligga ute. Dyker rätt person upp så får han flytta, det är ändå det snällaste mot honom om han får komma till ett lugnt och tryggt hem med någon som har all tid att ge.
Jag är åter på fötter... som jag skrev till en nära vän tidigare idag... Det är huvet upp och fötterna ner, trots allt... Det är så svårt att lära hårstråna att röra sig framåt. Fötterna är bättre på det. Så, jag håller fokus i nuet... och en liten vecka framåt... och allting är precis så bra som det ska vara.

Kram!

---

Update... En liten en... Jag har nu varit på af och skrivit in mig. Studievägledaren ringde inte så jag får ringa henne på måndag. Egentligen är jag sömnig och skulle kanske kunna lägga mig en liten stund, men det tar emot av nån anledning så jag tvingar mig att vara uppe... Helt utan någonting att göra.
Knäppt. Äsch... jag lägger mig lite ändå.
Vet ni? Min mamma är världens bästa. Så är det. Världens bästa.

Mycket blod från ett djupt jack i långfingret. Fick strypa det till slut, med plåstret. Det är fascinerande med blod. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det. Hur det blandar sig med vatten t ex, det är snyggt. För mig representerar blodet liv och liv är vackert. Det är en så intensivt röd färg också. Väldigt, väldigt fin färg... blodröd. Jag hade varit den perfekta representanten för de som skär sig med mening, om det inte hade varit för att jag inser hur förbannat sjukt det är. Lika sjukt som att varje helg supa sig totalt bortom förståndet, följa med okända män hem och aldrig vakna där minnena tog slut kvällen innan. Lika sjukt som att stoppa fingrarna i halsen efter att ha tryckt i sig några kilo godis. Lika sjukt som att vägra äta för att ha någonting i sin lilla förvirrade värld som man kan ha kontroll över... Precis så sjukt.
Jag kan med glädje berätta att jag känner mig tillfrisknad idag. Jag är snart tjugo månader ifrån sista fyllan. Yay me.
Jag är också snart ett halvår ren från nikotin. Yay me. Men den största förändringen sitter inte i det. Den största förändringen sitter i att jag idag kan se mitt eget ansvar i allting som händer omkring mig. Förr var allting alla andras fel. Idag är det mesta min egen orsak. Det är lättare att ta smällarna när de kommer nu när jag inte längre sitter i offerkoftan. Mycket lättare.
Idag har jag gjort ett par väldigt små steg, men ändock ett par steg. Känns bra. Tänk att för ett par år sedan kunde jag ine ringa ett sånt där viktigt samtal. Jag skakade av panik när jag slog numret och nio gånger av tio la jag på innan det kopplade upp. Idag slår jag det med lätthet. Jag undviker det fortfarande gärna, men jag gör det om jag behöver det. Idag ringde jag två såna där samtal utan att direkt tänka. Sen mailade jag till studievägledaren.
Sen vek jag tvätt och diskade... fick ta den sista disken med en hand... klurigt, men det går. =0)
Det blöder igenom plåstret... ska byta...
Kram på eder!

Nu har Mia pratat med handläggare på soc och fått veta att det inte kan bli aktuellt med ekonomiskt bistånd förrän tidigast i slutet av februari. Jag har nämligen missat en väsentlig del i den här processen och det är att skriva in mig på arbetsförmedlingen i Falköping. När man inte är inskriven där så har man en månads karens innan socialen går in och hjälper till med betalningen. Jag sitter och garvar här i min ensamhet. Så jävla dumt! Jag visste ju detta... och ändå har jag inte haft en tanke på att jag borde gå till af. Haaallååååå Miiiiiaaaaa!! Syntax errorrrrrr!
Jag var hjärtligt välkommen åter i slutet av februari iaf, om det skulle visa sig att csn strular med sin handläggning vilket ju inte är helt ovanligt. Han lät inte lika road som jag när vi sa tack och hej till varandra. Men så är det faktiskt. Jag är road. Jag är totalt utblottad. Fantastiskt är det att jag åtminstone har någonstans att sova och mat att äta. Tack vare goda vänner som ställer upp. Och familj.
Kaos a la Mia Bye bye!

Fick inte lägenheten. Och nu har jag god lust att sitta här och skälla och vara grinig för att Pileströms fastigheter är rasister när det kommer till hundar och för att de har så fula lägenheter så jag vill ändå inte ha dem. Jo, jag har känt det, och sagt det för mig själv i min panik och rädsleattack mitt inne på ikea för ca en tiomma sedan innan jag hann plocka ihop mig och fortsätta titta på vad jag kan tänkas vilja ha i mitt nya hem som jag ska få tag på nån gång.
Det var kanske inte hunden som var det absolut största problemet för Pileströms fastigheter AB utan det faktum att jag inte har någon inkomst just nu att betala min lägenhet med. Det får man ju faktiskt förstå, att man som hyresvärd inte vågar satsa på så osäkra kort. Och jag förstår. Det gör bara lite ont i bröstet att veta att jag just nu och i en oviss framtid inte har något ställe att kalla hem.
Det som gör etter värre ont är att jag inte har någonstans att göra av min katt. Han kan inte åka runt med mig. Jag kan inte placera honom tillfälligt hos någon som är borta hela dagarna eftersom han då med största sannolikhet kommer sabotera ett parkettgolv med sin frätande och illaluktande urin.
Det finns andra hyresvärdar i Fkp... det är inte alls omöjligt att få tag i en. Det kräver en borgenär bara, och en inkomst. I morgon åker jag till studievägledaren och söker in på komvux. När jag får kursbesked därifrån söker jag csn. När jag får inkomst från csn ser mina utsikter aningen bättre ut.  Men nej... om jag får välja så vill jag nog slippa bo hos Pileströms fastigheter. Det drar kallt i deras lägenhet och köken är inte renoverade sedan 60-talet... Och de är ras-ister som inte accepterar rottweiler, doberman och andra arbetande raser i sina hus. Så. Det. Så.

Bye... so long... seeya....

Livet är helt okej, kan jag säga... helt okej. Jag är så otroligt nöjd över de beslut jag har tagit det sista. Motiven är rena och ärliga och jag känner hur friheten släpper in mig i sitt rike. Det finns saker jag inte har förstått tidigare, om livet, som plötsligt står så självklara inför mitt inre öga. Jag får aldrig mer än jag klarar av för stunden. Så är det. Just nu känns det som om jag kan hantera vad som helst. Kalla det övermod om ni vill, men så är det.
Angående lägenheten så sökte jag två, och får besked i nästa vecka om jag får någon av dem. Det ser halvljust ut pga att jag har en hund som jag inte känner till raserna till och pga att jag har betalningsanmärkningar och måste till soc första månaden. Jag kunde lämna lugna och städade referenter som hyr av samma bolag, vilket var mitt plus i kanten... i övrigt vet jag faktiskt inte. Det kan gå precis hur som helst. Precis hur som helst...
Går det inte vägen så tar jag tag i det då. På något sätt känns det som om det här inte ska vara självklart och lätt. Det känns som om det finns ett litet syfte bakom att det inte går på räls allting. Alltså, jag har ju det knappast så motigt att jag behöver klaga, det är inte så jag menar... Det jag menar är att om jag får arbeta lite för att få det jag vill ha den här gången så kanske jag har bättre vett på att uppskatta det när det kommer till mig.
Jag trivs där jag är nu. För att det är början på någonting helt nytt. Jo, helt nytt. Aldrig tidigare har jag mött livet med de förutsättningar som jag har nu, och det känns helt gudomligt häftigt och bra.
Nej, jag är inte helt på rosa moln. Jag svär lite över min situation då och då, och jag darrar av bävan inför det som ligger framför mig. Jag är rädd för att misslyckas nu liksom jag alltid gjort förut. Rädd för att jag ska strula till det igen. Jag är inte omänsklig. Jag är tvärtom mycket mera människa nu än förr, och det är just det jag har som min styrka idag.
Jag är mänsklig. Jag har dåliga dagar och ångesten får min panna att släppa en och annan svettdroppe ibland. Så vad ska jag göra åt det? Ska jag lyssna på den delen av mig själv som vill att jag ska rusta ner och lägga mig platt. Som vill att jag ska följa gamla fotspår för att det är den trygga vägen för mig att gå?
Nej. Jag kör på. En dag i taget. Jag sniffar ansvar och frihet. Gör mitt fotarbete och lyssnar på det i mig som ropar efter mest uppmärksamhet. Lyckan. Strävan efter den. Och jag skrattar, ler och slappnar av... mitt i kaoset. För jag är förvissad om att jag tar de steg som jag behöver ta för att bli, eller fortsätta vara, ren och hel och lycklig.

Puss på er!

Klockan två är det jag som tittar på lägenheter. Flera tvåor som står tomma och bara väntar på att jag ska välja en. Det är ju helt gyllene bra. Inte sant? Jag hoppas på att jag kan välja en och få nycklarna rätt snabbt så att jag slipper mellanlanda mina grejor hemma hos mor och far som tanken var från början. Jamen det är ju helt lysande! Några vidare vrakhyror var det väl inte heller direkt. Rätt billiga lyor i mina ögon sett. Jag vill inte betala mer än 4000 kr för att bo, och det verkar jag slippa med god marginal. I morgon lämnar jag Göteborget igen och drar iväg uppåt landet för att gå på lite möten och jox i Falköping. Jag känner mig glad. Lättad. =0P
Ungefär så här....





Skickar in en gosig bild på min kungliga herr Frassis Onassis också. Kan du känna pälsen AK?

Och för första gången på länge så kan jag tänka klart. Jag lämnar stan. Jag flyttar hem. Sväljer stoltheten och erkänner mig besegrad. *s* När det känns så totalt uppåt väggarna som det gjorde för mig att flytta till Göteborg så bör man lita till den känslan. Det gjorde inte jag. Jag körde på. Skyllde på ditten och datten och hittade på ursäkter för att jag mådde som jag gjorde. Blundade stenhårt för sanningen.
Nu när jag sänkt garden och gett mig själv lite tid så ser jag att jag inte var färdig. Jag hade saker kvar att uträtta.
Jag har flytt verkligheten lite i några dagar, och sumpat några chanser som kanske aldrig var meningen från början att jag skulle satsa på. Det känns helt okej.
Det har varit som att köra en film i slow motion, en ruta per sekund, inte se mer än till de absolut mest basala behoven. Stoppa livet runt omkring. Jag stannar så klart inte kvar i slow mo så länge, men en stund. Ett litet tag. Snart ska jag trycka på play och möta livet igen. Jag ställer mig på gå. I startblocket. Jag börjar bli redo.

Kram allihopa!

Jag kan inte leva i oärlighet med mig själv och människor omkring mig. Det skadar mig själv men framför allt skadar det andra. Idag trädde jag in i sanningen, med smärta, och fann lättnad i att göra så.
Nu behöver jag akut ha tag i en bostad.
Nästa vecka vet jag om jag kommit in på skolan... hur länge har jag sagt det nu? Jag vet inte. Men nästa vecka vet jag med säkerhet om jag kommit in på bara två kurser eller om jag kommit in på många. Om jag kommit in på samtliga så bor jag kvar i Gbg. Om inte så flyttar jag tillbaka till hemstaden. Inget av det är något speciellt hemskt alternativ.
Nu kula, igen... jag är singel... ensamstående... Please God, now that I found it can I keep it?
Det känns okej, i själen. Ärligt och bra. Samvetsmässigt är det en helt annan sak... men det går över antar jag?
Det vore väl inget liv om det inte kändes?
Nu far jag uppåt Skaraborg över nattten för att sedan fortsätta till Smålandia i morgon. På resande fot. Igen.
Kram!

Sedan det ur mitt liv försvann möjlighet att se saker som rätt eller fel så har jag varit lite mjukare i sinnet än tidigare. Tanken på att det inte finns någonting som heter fel är underligt lugnande när jag står vid ett vägskäl. Hur jag än väljer att agera, vilka mål jag än sätter upp och hur jag än gör för att nå dit så kan det inte vara fel, för fel som ord och fenomen, existerar inte. Om jag väljer att agera på rädsla och lögner så får jag konsekvenser därefter. Det behöver inte betyda att det är fel eller ont att göra det, men resultatet blir därefter. Om jag väljer att agera på kärlek och värme så kommer resultatet med all säkerhet bli därefter också, och då är det varken fel eller rätt, det är bara efterdyningar. Heaven or hell? Vilka konsekvenser vill jag ha av mitt handlande? Vilka val ska jag göra? Åt vilket håll ska jag gå?
Jag sitter just nu i valet och kvalet. Jag har ett enormt vägskäl framför mig och hur jag än väljer att agera så känns det inte som om det kan bli något helvete av det. Det ena valet innebär att jag gör det väldigt enkelt för mig själv. Det innebär ett avsked, någon månad av balansgång på tunna trådar och sedan all världens möjligheter för lugn och ro.
Den andra vägen leder eventuellt till en trygg framtid med arbetsmöjligheter, en god portion lugn och ro, några månader först av balansgång på tunna trådar (de tunna trådarna är oundvikliga i vilket fall som helst), och sedan en övergång på det förstnämnda valet. Det tredje alternativet är det som tar emot mest av allt. Det är att acceptera läget precis som det är, fortsätta på den väg jag är nu, vilket även det kommer att innebära ett avsked framöver... samt välja till ett litet val som kan äventyra min plats i himmelen. (Himlen är de konsekvenser jag får som känns rätt och bra och underbara.)
I det här läget skulle jag verkligen, verkligen behöva en riktigt bra vägledar som inte bara visste vad h*n pratade om utan även såg in i framtiden. ;oP Det vore rätt bra om h*n inte heller hade ont av att använda sig av rätt och fel, för just u vore det så mycket enklare om det var uppdelat i rätt/fel och svart/vitt...  Ah well!?
Jag vet att jag kan luta mig tillbaka och låta allting ske av sig självt, men utan fotarbete? Att luta mig tillbaka i det här läget ger mig inte en lägenhet, inte en utbildning, inte några pengar... så jag tja, jag får se hur jag gör helt enkelt. Beslutet bör vara fattat senast i morgon.
Wish me luck!

Året har börjat väldigt lugnt. Jag tänker inte så mycket utan hänger mest med, och hittills har det fungerat bra. Det är klart att det känns lite surt att jag inte kom in på samtliga av mina sökta kurser. Hade jag sökt enbart sånt som jag inte läst tidigare så hade jag varit safe, men det är ju sånt som händer. Jag kom in på biologi A och spanska A, dessa två kurser kickar igång den tolfte då jag ska vara på introduktion på skolan.
På onsdag ska jag gå ner och prata med dem på vuxenutbildningen och höra om det finns någon möjlighet för mig att komma upp i heltidsstudier. Om inte så får jag helt enkelt fatta ett beslut, och handla därefter. Jag klarar mig inte på halvtidsstudier, det klarar inte min ekonomi, och jag vill verkligen verkligen verkligen inte tillbaka till soc nu när jag tagit mig ifrån dem. Det finns andra eventuella lösningar, men varför kämpa så förbenat när det går att göra det enkelt. Det är ju svajigt nog som det är ändå.
Så, govänner, på onsdag kanske jag har mer besked att ge. Till dess lämnar jag det.

I lägenheten där jag för tillfället bor råder ett förträffligt lugn. Jag har återintagit min sida av sängen och allt är fridfullt. Framför oss ligger ett år av nya val och händelser, vi får se var vi slutar. Inte heller det är någonting som jag tänker låta mina tankar börja härja över just nu.

Jag har i helgen återsett en gammal fin vän. Jag tog mig iväg för en övernattning hos en av de närmaste. Vi spelade kort, kollade på film och sov i princip inte alls. Det var närande för mig, på många sätt. Jag fick även en möjlighet att krama om min kusin, vilket inte var igår. En påminnelse om hur vilsen jag var en gång... och om hur skönt det är att svälja stoltheten och gamla oförrätter och se världen för vad den är idag och inte för vad den var då livet var som värst.
Nyttig läxa.

Över nyår fick jag tillfälle att spendera tid med min store pojk utan att lillebror var med. Det var fint. Det blir skillnad och ger verklig kvalitet att kunna ge ett av sina barn sin odelade uppmärksamhet. Vårt nyår var helt underbart och han fick uppleva sitt allra första tolvslag. Vi stod med utsikt över staden i vår varma, stora bil och skålade i barnchampagne och åt chokladtårta. Det var otroligt vackert när hela stan exploderade inför vår syn och blev ett himlaspel av alla regnbågens färger. Egon myste ikapp med sin mamma och på radion spelade Sveriges alla domkyrkor, en i sänder. Det var nog det finaste nyår jag upplevt hittills i mitt liv. Nästa år har jag båda mina grabbar hos mig och oberoende på var vi bor så ska vi helt klart göra en riktigt, riktigt fin afton av det med.

Pasha satt i bak och var såklart märkbart uppstressad, men ändå mycket lugnare än hon är om hon får lite yta under fötterna då det smäller. Hon tar smällarna bättre om hon är ute, eller i bilen, än om hon är inne i lägenheten. Då hon är inne gömmer hon sig eller springer omkring, springer, springer, springer.... ihopkurad och med svansen mellan benen och med en mycket skrämd uppsyn. Det är för jävligt övergrymt mot henne, och jag förbannar alla som inte kan hålla sina raketavfyrningar till speciella tillfällen och inte hela tiden överallt och jämnt för att det är så loligt...
Jag anser helt klart att all pyroteknik skall hanteras av utbildade pyrotekniker enbart, och hållas borta från gemene mans händer. Men nu nog om det...

Igår gick jag från vännen med trötta steg. Hade det inte varit för kaffet och iskylan utomhus så hade jag kunnat somna mot en lyktstolpe (det var värt det, men ändå). Mot stationen med mellanlandning hos barnens farmor där jag fick plocka upp minste sonen. Vi reste i fullt mys mot staden och fick sedan en underbart god middag med hemmagjorda hamburgare. Avokado, sallad, tomat... dressing och majonäs... blandfärsburgare stekta i hickorystekolja. Tack för det DGM, det var verkligen farligt gott. Bortsett från dressingen och det vita brödet så följde det till och med min diet. =oP

Jorå, även denna fisk har lovat sig själv ett sundare liv. Jag ska ta hand om mig själv i år. Nyårslöftet från förra året hänger kvar. Jag ska bli självförsörjande. Bidrag får jag väl iofs för att jag pluggar, men det är ju ändå för att jag gör något. Inte för att jag sitter hemma och gör inget. (Nej, jag vet att jag gjorde mängder när jag gick på soc, och att jag har utvecklats a la hoppsan, men det känns ändå lika fullt, väldigt bra, att göra någonting fysiskt för att få pengar.)
Jag har lovat mig själv att ta hand om mig bättre. Det gäller nu att äta mer och få en mer balanserad kurva mellan mat och motion. Jag ska inte börja tokträna eller pressa inför beachen 2009. Målet är att orka gå upp för trapporna utan att stöna som ett telefonpervo och att helt enkelt få en sundare inställning till mat. För lets face it... jag är kass på att äta. Jag tycker att mat är en ångestframkallande stor klump och undviker det in i det sista. Dessutom är jag lat, trött och bekväm och det blir inte bättre av att jag låter mig själv vara sån. Jag får ångest av mat... av någonting som är livsviktigt för både fysisk och psykisk hälsa. Äta bör man, annars dör man... inte sant? Jag ska ägna tid, det här året, att ta tillbaka njutningen med mat.
Självklart ska jag också fortsätta min andliga utveckling i arbetet med att bli en bättre medmänniska.
Jag ser faktiskt fram emot att lägga det här året under mina fötter. Ett steg i taget.

Nu ska jag sluta skriva och ägna mig åt min son. Han sitter och myser i soffan. Undrar om någon läser min blogg numera. (Ja, det var ett fåfängt försök till nån liten kommentar... Jag är ju inte mer än människa. ;oP)

Kramar till alla som behöver och vill ha!