Alive and kickin'
Livet är helt okej, kan jag säga... helt okej. Jag är så otroligt nöjd över de beslut jag har tagit det sista. Motiven är rena och ärliga och jag känner hur friheten släpper in mig i sitt rike. Det finns saker jag inte har förstått tidigare, om livet, som plötsligt står så självklara inför mitt inre öga. Jag får aldrig mer än jag klarar av för stunden. Så är det. Just nu känns det som om jag kan hantera vad som helst. Kalla det övermod om ni vill, men så är det.
Angående lägenheten så sökte jag två, och får besked i nästa vecka om jag får någon av dem. Det ser halvljust ut pga att jag har en hund som jag inte känner till raserna till och pga att jag har betalningsanmärkningar och måste till soc första månaden. Jag kunde lämna lugna och städade referenter som hyr av samma bolag, vilket var mitt plus i kanten... i övrigt vet jag faktiskt inte. Det kan gå precis hur som helst. Precis hur som helst...
Går det inte vägen så tar jag tag i det då. På något sätt känns det som om det här inte ska vara självklart och lätt. Det känns som om det finns ett litet syfte bakom att det inte går på räls allting. Alltså, jag har ju det knappast så motigt att jag behöver klaga, det är inte så jag menar... Det jag menar är att om jag får arbeta lite för att få det jag vill ha den här gången så kanske jag har bättre vett på att uppskatta det när det kommer till mig.
Jag trivs där jag är nu. För att det är början på någonting helt nytt. Jo, helt nytt. Aldrig tidigare har jag mött livet med de förutsättningar som jag har nu, och det känns helt gudomligt häftigt och bra.
Nej, jag är inte helt på rosa moln. Jag svär lite över min situation då och då, och jag darrar av bävan inför det som ligger framför mig. Jag är rädd för att misslyckas nu liksom jag alltid gjort förut. Rädd för att jag ska strula till det igen. Jag är inte omänsklig. Jag är tvärtom mycket mera människa nu än förr, och det är just det jag har som min styrka idag.
Jag är mänsklig. Jag har dåliga dagar och ångesten får min panna att släppa en och annan svettdroppe ibland. Så vad ska jag göra åt det? Ska jag lyssna på den delen av mig själv som vill att jag ska rusta ner och lägga mig platt. Som vill att jag ska följa gamla fotspår för att det är den trygga vägen för mig att gå?
Nej. Jag kör på. En dag i taget. Jag sniffar ansvar och frihet. Gör mitt fotarbete och lyssnar på det i mig som ropar efter mest uppmärksamhet. Lyckan. Strävan efter den. Och jag skrattar, ler och slappnar av... mitt i kaoset. För jag är förvissad om att jag tar de steg som jag behöver ta för att bli, eller fortsätta vara, ren och hel och lycklig.
Puss på er!
Angående lägenheten så sökte jag två, och får besked i nästa vecka om jag får någon av dem. Det ser halvljust ut pga att jag har en hund som jag inte känner till raserna till och pga att jag har betalningsanmärkningar och måste till soc första månaden. Jag kunde lämna lugna och städade referenter som hyr av samma bolag, vilket var mitt plus i kanten... i övrigt vet jag faktiskt inte. Det kan gå precis hur som helst. Precis hur som helst...
Går det inte vägen så tar jag tag i det då. På något sätt känns det som om det här inte ska vara självklart och lätt. Det känns som om det finns ett litet syfte bakom att det inte går på räls allting. Alltså, jag har ju det knappast så motigt att jag behöver klaga, det är inte så jag menar... Det jag menar är att om jag får arbeta lite för att få det jag vill ha den här gången så kanske jag har bättre vett på att uppskatta det när det kommer till mig.
Jag trivs där jag är nu. För att det är början på någonting helt nytt. Jo, helt nytt. Aldrig tidigare har jag mött livet med de förutsättningar som jag har nu, och det känns helt gudomligt häftigt och bra.
Nej, jag är inte helt på rosa moln. Jag svär lite över min situation då och då, och jag darrar av bävan inför det som ligger framför mig. Jag är rädd för att misslyckas nu liksom jag alltid gjort förut. Rädd för att jag ska strula till det igen. Jag är inte omänsklig. Jag är tvärtom mycket mera människa nu än förr, och det är just det jag har som min styrka idag.
Jag är mänsklig. Jag har dåliga dagar och ångesten får min panna att släppa en och annan svettdroppe ibland. Så vad ska jag göra åt det? Ska jag lyssna på den delen av mig själv som vill att jag ska rusta ner och lägga mig platt. Som vill att jag ska följa gamla fotspår för att det är den trygga vägen för mig att gå?
Nej. Jag kör på. En dag i taget. Jag sniffar ansvar och frihet. Gör mitt fotarbete och lyssnar på det i mig som ropar efter mest uppmärksamhet. Lyckan. Strävan efter den. Och jag skrattar, ler och slappnar av... mitt i kaoset. För jag är förvissad om att jag tar de steg som jag behöver ta för att bli, eller fortsätta vara, ren och hel och lycklig.
Puss på er!
Kommentarer
Trackback
