Från Parallellen... Mer på temat "Kan själv..."
Wednesday, August 02, 2006
Avloppskatastrof
Alltså... hur fräscht det är att ha stopp i avloppet, det vet vi alla. För åtminstone de flesta av oss har någon gång, eller flera gånger, blivit tvungna att köra ner en handskbeklädd näve i golvbrunnen och görat runt efter den där hårbollsgeggiga klumpen som sitter ivägen för det shamponerade vatten som skummigt lägger sig på golvet som en stor vit damm av kemikalier. Detta var vad som inträffade för mig i går kväll.
Jag står i duschen och ska äntligen, efter flera dagars nedsmutsande, få lov att gnugga mig riktigt ren. Kamma ut håret i balsam och skrubba ansiktet. Borsta tänerna länge och väl och sedan både tandtråda och skölja med det nyinköpta flouret. Ett stycke rakning hade jag tänkt hinna med också, innan jag damp i säng efter en lagom lång dag.
Men tji fick jag. Där står jag och har inte hunnit mer än skölja av benen när jag märker att vattnet inte rinner ner. Jahopp... dags att rensa golvbrunn, tänkte jag optimistiskt, och drog upp filter och kåpa... Bara däri hängde en stor vidrig klump av hår, katthår framför allt, och gegga. Svart illaluktande gegga. Jag slängde det och satte sedan på vattnet igen, naturligtvis helt säker på att nu skulle vattnet surpla ner som ingenting.
Döm av min förvåning då det istället fortsatte stiga!?
Det skulle till krafttag för att få ordning på detta stoppet, det fattade ju tom jag! Tappert skruvade jag av munstycket på slangen och körde bryskt ner den i röret. Så långt in det bara gick. Och så satte jag på vattner igen. Spolade och spolade, och vattnet steg och steg runt mina fötter. Till slut blev vattnet som kom upp brunt, svart och vitt. Då gav jag upp.
Tvättade av mig noggrant om händerna och hörde till min stora fasa att det bubblade bakom min rygg. Jag sneglade försiktigt bakom ryggen och jodå, mycket riktigt. Hela avloppet var på väg upp ur min golvbrunn!!
Jag hoppade ut precis innan jag hann bli översköljd av bajsklumparna som ystert forsade ut över hela badrumsgolvet.
Men nu var jag nyfiken må ni tro. Hur gick det här till egentligen? Vad skulle hända om jag spolade i toaletten? Jodå, jag testade... *suckar dramatiskt*
Vad hände? Jo, det formligen forsade ur golvbrunnen. Ännu mera halvt uppblött pissepapper, bajs och brunsvart gegga.
Kräkas? Jag? Nej, det är jag för snål för.
Tänk nu efter en liten stund. Vad hade ni gjort?
Klockan var närmare tio på kvällen, du har tagit en sömntablett och ska just till att lägga dig. Å andra sidan är situationen på toaletten ohållbar. Barnen är hemma också, du kommer inte kunna tvätta av dem innan dagis.
Jag gjorde följande: Jag stängde och släckte på toaletten och borstade tänderna i köket, där det inte heller ville rinna ner ordentligt. Sedan satte jag mig vid datorn och chattade med ett par vänner tills sömnen var på väg att äta upp mig. Efter det gick jag helt sonika och la mig.
Det fick bli till att ringa i morrn.
Så idag gick jag upp vid sju, bar ner tvätten och slängde in en maskin, fixade frukost till killarna bus. Pannkakor till deras stora förtjusning. Tvättade av dem med våtservetter. Höll inne morgonkisset allt vad jag orkade. Verkligen inte den lättaste skvätten att hålla tillbaka. Packade ner tandborstarna i handväskan och gick till dagis efter att ha ringt fastighetsskötaren.
På dagis fick barnen tvätta sig lite bättre och borsta tänderna och jag fick äntligen lätta blåsan.
Tur man är flexibel!
När jag kom tillbaka hem låg en lapp innanför dörren från fastighetsskötaren;
"Problemet ej åtgärdat p g a: Stopp i stammen ner i källaren, ringer PR slamsugning.
MVH / Ingemar"
Jahopp! Så nu sitter jag här och väntar på att en slamsugare ska vara så vänlig och hjälpa mig med min attans toalett så att jag kan få göra mina behov i fred. Jag lovar att jag tänker duscha både länge och väl när problemet äntligen är åtgärdat.
Ännu ett från gamla bloggen...
Jag läste detta och nu undrar jag vad i hela friden jag gör i Göteborg?! Men det är bara en period... någon mening har det.
Håll till godo!
Trevligt, tänker ni, en nattvandring på landet. Och jag säger att det inte räcker att beskriva den upplevelse jag fick där jag traskade fram på landsvägen mellan kossornas siluetter på åkrarna och hörde enstaka nattfåglars kvitter.
Jag gick där vägen fram, till en början följd av vägbelysningen från byn. Nattluften kom som en välsignelse efter den kvava, syrefattiga och oändligt långa dagen. Temperaturen hade varit runt 30 grader i flera dagar, och nu nattetid hade den bara gått ner till runt 17 så jag kunde krypa i mina jeans och min tjocka stickade "skogsmulletröja" för att inte bli nedkyld.
Där det fanns gatubelysning så hade ögonen svårt att anpassa sig efter dunklet utanför ljuscirklarna, så jag tyckte snart att det sken som brukar skydda mig från mörkrets gastar och demoner mest var i vägen. Jag skyndade på stegen för att komma bort från det.
I början hade jag Sofia Karlsson i örat, hon sjöng vackert och vemodigt kolarens visor. Sjöng om glädje och sorg, om naturens tröstande famn och om arbetet och längtan efter kärleken.
Jag gnolade med, men kände så snart jag kommit utanför den upplysta bygden att jag inte kunde fånga hela upplevelsen om jag inte spände alla sinnen, så jag stängde av henne.
Sedan lyssnade jag. Såg upp mot den mörka evigheten ovanför och fäste olika konstellationer av stjärnorna som vackert rörde sig i sina banor. Och jag drog in nattens underbara, friska dofter. Mogen råg, slaget gräs och fukten från de mytomspunna dimmorna på ängar och väg, fyllde mina lungor. Över trädtopparna i öster började solen lysa upp den duvblå himmelen och blanda upp den med en rosa-lila färg som bara solen kan åstadkomma om morgonen, eller sent på natten i djupet av sommaren.
Här och var prasslade det till i diket eller ute på åkrarna. Inte en suck från en annan människa trängde ut i lugnet där jag gick. Jag blev ett med landskapet, en luffare utan mål, och jag drog ut på stegen för att få vara kvar i det starka nuet så länge som möjligt.
För första gången på flera månader, på flera år, kände jag mig äntligen hemma på allvar. Och så skeptisk som man som människa har fått lära sig, den hårda vägen, att bli så började jag genast ifrågasätta om det inte var endast på sommaren jag kunde känna så här. Jag såg framför mig hur allting runt omkring blev vitt och gnistrande kallt. Hur det knarrade under skorna där jag gick och hur mina kinder var röda och stela. Hur stubben på åkrarna trängde upp ur det hårda vita täcket av snö och is och att det låg uppskottade drivor i diket så att vägen hade krymt, utan vägren. Jag tänkte att då skulle jag nog inte känna så här, då skulle jag nog inte vara lika avslappnad. Men faktiskt så fick det mig bara att känna mig ännu mer hemma, ännu mer som en inventarie i det rum som jag befann mig i. Tidens rum, som flöt genom årstider och barndomsår, framtid och dåtid. Det blev ett, och jag var ett med det.
Jag gick igenom höstens färgprakt, prasslandet av torra löv och svampdoften ifrån skogsdungarna. Och jag var fortfarande hemma.
Vårens musöron kom till mig i mitt inre, uppbrottet och pånyttfödelsen. De kom till mig alla årstiderna, och precis som livets olika stadier visade de mig vårens tid som årets barndom, sommaren som det aktiva livet då man förbereder för ålderdomen som hösten kommer med, och sedan vintern, då allting omkring en dör, och man går in i den långa (dock inte eviga) vilan.
Det är sommar, jag befinner mig i symboliken i livets sommar, någonstans på försommaren. Det är nu jag borde njuta som mest, det är nu det är dags att hitta hem. Dags att samla ihop pusselbitarna, de små stunderna som gör mig lugn och lycklig, och lägga dem som grund för resten av mitt liv.
Promenaden mitt i natten blev en sådan pusselbit. Den tänker jag vårda ömt, och lägga in där just den biten passar som bäst för att bära upp min egen trygghets stuga.
Så kom jag ändå fram till sist. Smög mig in genom den upplåsta dörren och gick för att väcka den väntande vännen. Som blev förvånad över att jag verkligen dök upp. Klockan hade hunnit bli tre, och vid den tiden kanske man inte direkt räknar med besökare, men jag blev varmt välkomnad ändå, fick en dusch och sedan en säng och ett mysigt täcke att vila huvudet mot.
Jag somnade till ljudet av kossor som idisslade precis utanför det öppna sovrumsfönstret, och drömde lugna och harmoniska drömmar hela natten.
Så fick den perfekta natten sitt slut, och dagen kom som en tornado, snabbt och hänsynslöst. Men den fick en perfekt början, och ett perfekt slut då ett oväder slog ut elen i hela stan och mullrade så att rutorna skallrade här hemma i Tassbo. Och då levde jag igen!
I åska och ösregn. Mia-Terese
Håll till godo!
Saturday, July 29, 2006
En promenad i dimmornas svala landskap..
Jag tog en promenad häromnatten.Till en god vän som bor i, vad jag skulle kalla, obygden, men det är bara för att jag är bortskämd med närheten till allting som finns här i stan.
Trevligt, tänker ni, en nattvandring på landet. Och jag säger att det inte räcker att beskriva den upplevelse jag fick där jag traskade fram på landsvägen mellan kossornas siluetter på åkrarna och hörde enstaka nattfåglars kvitter.
Jag gick där vägen fram, till en början följd av vägbelysningen från byn. Nattluften kom som en välsignelse efter den kvava, syrefattiga och oändligt långa dagen. Temperaturen hade varit runt 30 grader i flera dagar, och nu nattetid hade den bara gått ner till runt 17 så jag kunde krypa i mina jeans och min tjocka stickade "skogsmulletröja" för att inte bli nedkyld.
Där det fanns gatubelysning så hade ögonen svårt att anpassa sig efter dunklet utanför ljuscirklarna, så jag tyckte snart att det sken som brukar skydda mig från mörkrets gastar och demoner mest var i vägen. Jag skyndade på stegen för att komma bort från det.
I början hade jag Sofia Karlsson i örat, hon sjöng vackert och vemodigt kolarens visor. Sjöng om glädje och sorg, om naturens tröstande famn och om arbetet och längtan efter kärleken.
Jag gnolade med, men kände så snart jag kommit utanför den upplysta bygden att jag inte kunde fånga hela upplevelsen om jag inte spände alla sinnen, så jag stängde av henne.
Sedan lyssnade jag. Såg upp mot den mörka evigheten ovanför och fäste olika konstellationer av stjärnorna som vackert rörde sig i sina banor. Och jag drog in nattens underbara, friska dofter. Mogen råg, slaget gräs och fukten från de mytomspunna dimmorna på ängar och väg, fyllde mina lungor. Över trädtopparna i öster började solen lysa upp den duvblå himmelen och blanda upp den med en rosa-lila färg som bara solen kan åstadkomma om morgonen, eller sent på natten i djupet av sommaren.
Här och var prasslade det till i diket eller ute på åkrarna. Inte en suck från en annan människa trängde ut i lugnet där jag gick. Jag blev ett med landskapet, en luffare utan mål, och jag drog ut på stegen för att få vara kvar i det starka nuet så länge som möjligt.
För första gången på flera månader, på flera år, kände jag mig äntligen hemma på allvar. Och så skeptisk som man som människa har fått lära sig, den hårda vägen, att bli så började jag genast ifrågasätta om det inte var endast på sommaren jag kunde känna så här. Jag såg framför mig hur allting runt omkring blev vitt och gnistrande kallt. Hur det knarrade under skorna där jag gick och hur mina kinder var röda och stela. Hur stubben på åkrarna trängde upp ur det hårda vita täcket av snö och is och att det låg uppskottade drivor i diket så att vägen hade krymt, utan vägren. Jag tänkte att då skulle jag nog inte känna så här, då skulle jag nog inte vara lika avslappnad. Men faktiskt så fick det mig bara att känna mig ännu mer hemma, ännu mer som en inventarie i det rum som jag befann mig i. Tidens rum, som flöt genom årstider och barndomsår, framtid och dåtid. Det blev ett, och jag var ett med det.
Jag gick igenom höstens färgprakt, prasslandet av torra löv och svampdoften ifrån skogsdungarna. Och jag var fortfarande hemma.
Vårens musöron kom till mig i mitt inre, uppbrottet och pånyttfödelsen. De kom till mig alla årstiderna, och precis som livets olika stadier visade de mig vårens tid som årets barndom, sommaren som det aktiva livet då man förbereder för ålderdomen som hösten kommer med, och sedan vintern, då allting omkring en dör, och man går in i den långa (dock inte eviga) vilan.
Det är sommar, jag befinner mig i symboliken i livets sommar, någonstans på försommaren. Det är nu jag borde njuta som mest, det är nu det är dags att hitta hem. Dags att samla ihop pusselbitarna, de små stunderna som gör mig lugn och lycklig, och lägga dem som grund för resten av mitt liv.
Promenaden mitt i natten blev en sådan pusselbit. Den tänker jag vårda ömt, och lägga in där just den biten passar som bäst för att bära upp min egen trygghets stuga.
Så kom jag ändå fram till sist. Smög mig in genom den upplåsta dörren och gick för att väcka den väntande vännen. Som blev förvånad över att jag verkligen dök upp. Klockan hade hunnit bli tre, och vid den tiden kanske man inte direkt räknar med besökare, men jag blev varmt välkomnad ändå, fick en dusch och sedan en säng och ett mysigt täcke att vila huvudet mot.
Jag somnade till ljudet av kossor som idisslade precis utanför det öppna sovrumsfönstret, och drömde lugna och harmoniska drömmar hela natten.
Så fick den perfekta natten sitt slut, och dagen kom som en tornado, snabbt och hänsynslöst. Men den fick en perfekt början, och ett perfekt slut då ett oväder slog ut elen i hela stan och mullrade så att rutorna skallrade här hemma i Tassbo. Och då levde jag igen!
I åska och ösregn. Mia-Terese
Jag tittade till min gamla blogg...
Där i har jag några gamla godbitar som jag funderar på att flytta över hit lite pö om pö för att så småningom kunna avveckla den gamla bloggen. Här har ni ett som är skrivet denna dag år 2006, då jag delade all min tid med mina underbara killar:
Barnen håller på och dukar och plockar fram bestick tillsammans.
Egon, 4 år, försöker få Olle, 3 år, att säga efter honom;
Egon: "Säg så här Olle; Snälla Egon"
Olle: "Snälla Egon"
Egon: "Kan jag få en gaffel"
Olle: "Ja, det kan du, varsågod."
Egon: "Nej nej nej!!! Jag menar inte så! Säg så här: Snälla Egon, kan jag få en gaffel?"
Olle: "Snälla Egon, det har jag redan en."
Hihihihi
Monday, October 09, 2006
Goa ungar och underbar logik...
Följande utspelade sig i köket förut med mamma på örons avstånd.
Barnen håller på och dukar och plockar fram bestick tillsammans.
Egon, 4 år, försöker få Olle, 3 år, att säga efter honom;
Egon: "Säg så här Olle; Snälla Egon"
Olle: "Snälla Egon"
Egon: "Kan jag få en gaffel"
Olle: "Ja, det kan du, varsågod."
Egon: "Nej nej nej!!! Jag menar inte så! Säg så här: Snälla Egon, kan jag få en gaffel?"
Olle: "Snälla Egon, det har jag redan en."
Hihihihi
