miakelekia

"Milen tickade på och några gånger hade de stannat och ätit på vägen. De skulle åka långt, långt för att göra ett nytt försök. Komma närmre. Hitta tillbaka till det de haft en gång. Det var vad de sagt, men hon kände att ingenting de haft var någonting hon ville tillbaka till. Hon var osäker på om den här resan skulle göra någon skillnad, men hon hade gått med på den. Det hade varit hennes förslag att ge det en sista chans. Att kämpa för det lilla de ännu hade, även om glöden i princip falnat och sotet spreds för vinden likt sandkorn i en ökenstorm. Som förtrollad aska sökte den sig nya vägar, nya platser, som för att hitta hem och återuppbyggas där och då men utan den värmande och kvävande eld som förtärde all levande lust och vilja... den eld som fick symbolisera honom, och hans kärlek. Hon hade inte mer bränsle att ge honom, hon var uttömd, endast en droppe liv levde kvar och den darrade nu av förskräckelse inför hennes val att låta den utkämpa det sista slaget. Hon hoppades att det skulle finnas nytt virke för dem längs vägen, men hon var svag i tron. Hur skulle de någonsin kunna överbrygga alla hinder?"

För den som vill läsa hela novellen finns den på min sidoblogg; http://miakelekia.blogg.se/alster
Det bör tilläggas att "Resan" är fiktiv. Det är ingen självupplevd händelse och har ingen som helst återkoppling till några personer jag känner. Den bör inte heller ses som en termometer på min nyligen avslutade relation.
Med detta sagt. Håll till godo.
På "alsterbloggen" kommer det då och då dyka upp små hittepågrejer som flödat ur mina fingrar... jag kommer annonsera här då det sker men ni är naturligtvis välkomna att sprida adressen precis som ni själva behagar ifall ni finner den värd att sprida.

Allt gott till er alla!