miakelekia

Och för första gången på länge så kan jag tänka klart. Jag lämnar stan. Jag flyttar hem. Sväljer stoltheten och erkänner mig besegrad. *s* När det känns så totalt uppåt väggarna som det gjorde för mig att flytta till Göteborg så bör man lita till den känslan. Det gjorde inte jag. Jag körde på. Skyllde på ditten och datten och hittade på ursäkter för att jag mådde som jag gjorde. Blundade stenhårt för sanningen.
Nu när jag sänkt garden och gett mig själv lite tid så ser jag att jag inte var färdig. Jag hade saker kvar att uträtta.
Jag har flytt verkligheten lite i några dagar, och sumpat några chanser som kanske aldrig var meningen från början att jag skulle satsa på. Det känns helt okej.
Det har varit som att köra en film i slow motion, en ruta per sekund, inte se mer än till de absolut mest basala behoven. Stoppa livet runt omkring. Jag stannar så klart inte kvar i slow mo så länge, men en stund. Ett litet tag. Snart ska jag trycka på play och möta livet igen. Jag ställer mig på gå. I startblocket. Jag börjar bli redo.

Kram allihopa!