miakelekia

Året har börjat väldigt lugnt. Jag tänker inte så mycket utan hänger mest med, och hittills har det fungerat bra. Det är klart att det känns lite surt att jag inte kom in på samtliga av mina sökta kurser. Hade jag sökt enbart sånt som jag inte läst tidigare så hade jag varit safe, men det är ju sånt som händer. Jag kom in på biologi A och spanska A, dessa två kurser kickar igång den tolfte då jag ska vara på introduktion på skolan.
På onsdag ska jag gå ner och prata med dem på vuxenutbildningen och höra om det finns någon möjlighet för mig att komma upp i heltidsstudier. Om inte så får jag helt enkelt fatta ett beslut, och handla därefter. Jag klarar mig inte på halvtidsstudier, det klarar inte min ekonomi, och jag vill verkligen verkligen verkligen inte tillbaka till soc nu när jag tagit mig ifrån dem. Det finns andra eventuella lösningar, men varför kämpa så förbenat när det går att göra det enkelt. Det är ju svajigt nog som det är ändå.
Så, govänner, på onsdag kanske jag har mer besked att ge. Till dess lämnar jag det.

I lägenheten där jag för tillfället bor råder ett förträffligt lugn. Jag har återintagit min sida av sängen och allt är fridfullt. Framför oss ligger ett år av nya val och händelser, vi får se var vi slutar. Inte heller det är någonting som jag tänker låta mina tankar börja härja över just nu.

Jag har i helgen återsett en gammal fin vän. Jag tog mig iväg för en övernattning hos en av de närmaste. Vi spelade kort, kollade på film och sov i princip inte alls. Det var närande för mig, på många sätt. Jag fick även en möjlighet att krama om min kusin, vilket inte var igår. En påminnelse om hur vilsen jag var en gång... och om hur skönt det är att svälja stoltheten och gamla oförrätter och se världen för vad den är idag och inte för vad den var då livet var som värst.
Nyttig läxa.

Över nyår fick jag tillfälle att spendera tid med min store pojk utan att lillebror var med. Det var fint. Det blir skillnad och ger verklig kvalitet att kunna ge ett av sina barn sin odelade uppmärksamhet. Vårt nyår var helt underbart och han fick uppleva sitt allra första tolvslag. Vi stod med utsikt över staden i vår varma, stora bil och skålade i barnchampagne och åt chokladtårta. Det var otroligt vackert när hela stan exploderade inför vår syn och blev ett himlaspel av alla regnbågens färger. Egon myste ikapp med sin mamma och på radion spelade Sveriges alla domkyrkor, en i sänder. Det var nog det finaste nyår jag upplevt hittills i mitt liv. Nästa år har jag båda mina grabbar hos mig och oberoende på var vi bor så ska vi helt klart göra en riktigt, riktigt fin afton av det med.

Pasha satt i bak och var såklart märkbart uppstressad, men ändå mycket lugnare än hon är om hon får lite yta under fötterna då det smäller. Hon tar smällarna bättre om hon är ute, eller i bilen, än om hon är inne i lägenheten. Då hon är inne gömmer hon sig eller springer omkring, springer, springer, springer.... ihopkurad och med svansen mellan benen och med en mycket skrämd uppsyn. Det är för jävligt övergrymt mot henne, och jag förbannar alla som inte kan hålla sina raketavfyrningar till speciella tillfällen och inte hela tiden överallt och jämnt för att det är så loligt...
Jag anser helt klart att all pyroteknik skall hanteras av utbildade pyrotekniker enbart, och hållas borta från gemene mans händer. Men nu nog om det...

Igår gick jag från vännen med trötta steg. Hade det inte varit för kaffet och iskylan utomhus så hade jag kunnat somna mot en lyktstolpe (det var värt det, men ändå). Mot stationen med mellanlandning hos barnens farmor där jag fick plocka upp minste sonen. Vi reste i fullt mys mot staden och fick sedan en underbart god middag med hemmagjorda hamburgare. Avokado, sallad, tomat... dressing och majonäs... blandfärsburgare stekta i hickorystekolja. Tack för det DGM, det var verkligen farligt gott. Bortsett från dressingen och det vita brödet så följde det till och med min diet. =oP

Jorå, även denna fisk har lovat sig själv ett sundare liv. Jag ska ta hand om mig själv i år. Nyårslöftet från förra året hänger kvar. Jag ska bli självförsörjande. Bidrag får jag väl iofs för att jag pluggar, men det är ju ändå för att jag gör något. Inte för att jag sitter hemma och gör inget. (Nej, jag vet att jag gjorde mängder när jag gick på soc, och att jag har utvecklats a la hoppsan, men det känns ändå lika fullt, väldigt bra, att göra någonting fysiskt för att få pengar.)
Jag har lovat mig själv att ta hand om mig bättre. Det gäller nu att äta mer och få en mer balanserad kurva mellan mat och motion. Jag ska inte börja tokträna eller pressa inför beachen 2009. Målet är att orka gå upp för trapporna utan att stöna som ett telefonpervo och att helt enkelt få en sundare inställning till mat. För lets face it... jag är kass på att äta. Jag tycker att mat är en ångestframkallande stor klump och undviker det in i det sista. Dessutom är jag lat, trött och bekväm och det blir inte bättre av att jag låter mig själv vara sån. Jag får ångest av mat... av någonting som är livsviktigt för både fysisk och psykisk hälsa. Äta bör man, annars dör man... inte sant? Jag ska ägna tid, det här året, att ta tillbaka njutningen med mat.
Självklart ska jag också fortsätta min andliga utveckling i arbetet med att bli en bättre medmänniska.
Jag ser faktiskt fram emot att lägga det här året under mina fötter. Ett steg i taget.

Nu ska jag sluta skriva och ägna mig åt min son. Han sitter och myser i soffan. Undrar om någon läser min blogg numera. (Ja, det var ett fåfängt försök till nån liten kommentar... Jag är ju inte mer än människa. ;oP)

Kramar till alla som behöver och vill ha!