miakelekia

Det kommer såna dagar ibland, då livet känns allmänt stort och hopplöst och jaget är hjälplöst litet. Idag är en sådan dag.
Himlen är blå utanför och gatsoparna har tagit bort alla mina löv... Alla mina prasslande gula löv.
Jag vill peka fuckyou åt världen och gå och gömma mig under täcket. Jag vill ligga där tills det blir mörkt ute och det enda som hörs är spårvagnarna som aldrig åker vilse.
Vad gör man åt såna här dagar?

Själv kan jag naturligtvis inte gå tillbaka till sängen igen utan får tvinga mig att göra sånt som måste göras. På listan för dagen står det att jag ska städa råttbur, duscha hund och maila ett viktigt mail. Däremellan måste jag så klart äta något, gå ut med hunden (före dusch) och sånt där som ska göras bara...

Jag drömde att jag var på möte, naken och i bara täcke. Jag sov med huvudet i någons knä. Temat var arrogans. Jag ville ge dem en känga, de som satt där, men kunde inte. För jag var för trött, och naken. Senare stod jag i ett litet rum och ville ta på mig kläder. Allting var smutsigt, ett par byxor så motbjudande smutsiga att min sambo vände sig bort av äckel. Jag försökte hitta någonting annat men fann ingenting. Jag var ensam och ville skrika till någon av männen i rummet  intill att komma och ta i mig, så att jag skulle veta om att jag fanns, på riktigt.
Sedan vaknade jag väl, tror jag...
Ibland är drömmarna sådär... knepiga med saftigt innehåll. Perfekta för en drömtydare att vältra sig i. Igår blickade jag in i mitt förflutna, och det med det. Jag mindes och visste och var tacksam.
Och tacksam, det är jag ännu. Trots att jag har en pissig dag och trots att allt jag vill är att gömma mig under täcket igen.

Kramar har jag ändå till dem som vill ha och behöver. Kram!