miakelekia

Nu är det gjort. Jag har städat i bloggen. Skönt!
Snart kommer Angelica. Jag ska möta henne vid stationen, sen drar vi till A6 och IKEA. Efter det ska vi hem och laga käk och tjöta bort några timmar. Eventuellt blir det möte i kväll, men det beror på.
Ha en underbar dag!

Min hund får, som alla andra pälsiga och icke pälsiga djur som löper omkring i skog och mark, fästingar. Idag, nu alldeles nyss, hittade jag en som jag drog loss och sedan eldade på så att den dog en snabb och effektiv död. Sedan låg den här bredvid mig medan jag skrev... och retade min ögonvrå...
Det är så att när Pasha får en möjlighet att själv komma åt de små krypen så gnager hon av dem på eget maner och tuggar på dem. Förmodligen för att det är gott med blod? Sedan tar det en timma eller så och så kräks hon upp fästing och blod i en enda slemmig blafsa. När jag torkar upp dessa blafsor kräks jag nästan, för just spyor och slem är de kroppsvätskor som jag har svårast för att ta. Varje gång jag tar en fästing från Pasha så jagar hon min hand med en blick som liknar en besatts, ni vet sådär med rullande ögonvitor, och vill hemskt gärna att jag ska släppa den lilla äckliga tingesten i hennes mun. Vilket jag givetvis aldrig kommer gå med på. De blir kremerade och sedan slänger jag dem.
I alla fall... dessa blodblafsor som Pasha har spytt upp till följd av fästingar fick idag min elaka lilla hjärna att ge mig bilder av hur jag själv stoppade fästingen i munnen, tuggade och svalde. Brrrrr.... Varför får man såna vidriga bilder för? Det är väl inte riktigt klokt va?
Nåväl... ingen fara skedd. Nu är fästingen borta och försvunnen och ingen har stoppat den i munnen. Så än är jag inte komplett galen i alla fall. Bara lite sjuk i hjärnan.

Samhället är inte konstruerat för vakna nätter. Såvida man inte jobbar natt och bor i ett eget litet hus där man inte blir störd av bråtande läten på morgonen. Men även de som jobbar natt sägs ju bli slitna i förtid, vilket jag tror beror mer på hur den som jobbar natt tar vara på sina vakna timmar och hur mycket sömn de tar sig på dagarna än själva fenomenet nattskift.
Jag har varit en nattuggla sedan jag kom in i puberteten. Då började jag vaka. Jag satt uppe i mitt fönster och tittade ut på omgivningen, skogen och vägen, och drömde mig bort. Ofta skrev jag, och tog hand om mig själv och min själ. Jag fick veta att det inte var bra. Att jag måste sova på nätterna. Och givetvis gav det till resultat att jag var väldigt trött på morgonen och dagen, då jag skulle gå i skolan och sköta vissa sysslor, men det var värt det. Det måste det ha varit eftersom jag fortsatte att nattuggla långt upp i mitt vuxna liv.
Nu vet jag att jag behöver komma i säng om kvällen för att jag ska orka med alla dagliga aktiviteter, dvs när jag har några som kräver såpass mycket skärpa och energi av mig att jag behöver vara utvilad. Så förnuftsmässigt sett så vet jag att det inte är så dumt att trilla i säng tidigt och sova under mörkertimmarna. Jag vet också alltför väl hur mycket vi människor behöver ljuset om dagen och allt det där. Ändå kan jag inte komma till ro och sova vissa nätter. Ändå sitter jag vaken och känner mig rastlös sena kvällar och förstår inte varför jag inte kan komma till ro. Och det är meditation och (återigen fackspråk) elfte till trots.
Så tänker jag så här...
Nattvakter. De måste ju alltid ha funnits, eller hur? Redan i människans begynnelse när vi inte var någonting annat än apor som börjat sträcka på oss och använda redskap så var förmodligen några tvungna att sitta vakt om nätterna mot rovdjur och andra människoapor. Eftersom mycket av det de gjorde på den tiden var präglat av instinkter så bör detta ha gjorts av de personer i flocken som var bäst lämpade till det.
Så, min slutsats är att jag är vaken vissa nätter inte bara för att jag behöver släppa loss allt jag samlat på mig i form av skapande som inte fått komma ut, utan också av ren instinkt, dvs att vakta och skydda min sovande flock. Idag är det en ganska överflödig talang, men ändå... En fin tanke.

Min pappa har en teori om varför människor snarkar, med ungefär samma bakomliggande tanke. När människorna bodde i grottor så låg de där inne och snarkade om nätterna och då studsade ekot omkring och förstorade ljuden till långa hemska morrningar. Rovdjur trodde därmed att det låg en hemsk massa farliga monster därinne som de aldrig skulle rå på och undvek därför grottan. Det är en fin teori tycker jag, men det får bli i kombination med nattvakterna. =o)

Jo, det finns en vilja hos mig att städa i den här bloggen. Städa bort en viss person som jag inte vill ha kvar. Han är redan ute ur mitt liv irl, så varför ska jag släpa på honom här? Jag har aldrig tröttnat så fatalt på någon annan människa. Aldrig varit så säker som när jag gick därifrån och visste att jag aldrig skulle vända om. Sedan den dagen har mitt liv varit så mycket stabilare. Jag tog mitt ansvar och gjorde det jag skulle ha gjort långt tidigare och jag blev väldigt rikt belönad av det. Av självaste livet.
Visst gäller inte Feng Shui bara bostaden? Vad säger ni?

Jag är vaken, och det är förstås någonting alldeles extra, såhär i distansstudietider. Jag måste inte gå upp förrän vid nio, och inte ens då förutom för att ta ut hunden. Dagarna hinns med i lagom takt utan att jag är uppe i svinottan.
Men idag så vaknade jag av någonting rysligt otäckt som fick mig att gå upp och grymta irriterat för att åter dunsa i säng och få morgonen vänd till någonting underbart. Otäckt är det att vakna och inte få luft i en hostattack, vilket är det enda som återstår av den svininfluensa som härjat min kropp under veckan som gått. Nej, jag har inte laboratoriska bevis på att det är det jag har, men symptomen stämmer rätt bra, i en mycket mild version. Nu återstår i alla fall endast hostan. Breathtaking, I tell you. Under tiden jag hostade lungorna ur led så stod min älskling i duschen och vaknade till inför dagens arbete i det lilla kontoret i den stora fabriken. Och när jag damp ner i sängen igen så kom han ut alldeles ren, doftande härlig varm tvål och mjuk hud... sådär som bara han doftar, och kröp ner hos mig och ville kramas. Och då kände jag, just där och då, att jag är lyckligast i världen just här och just nu.
Den känslan dröjer sig kvar i mig. Jag ska hålla fast den så att den inte försvinner på hela dagen.

I natt var jag vaken. Jag kunde inte sova för jag hade så mycket i mitt huvud som ville ut och sättas på pränt. I sådana lägen förbannar jag den lilla lägenheten vi bor i, för även om jag kan gå in i ett annat rum och skriva med penna och papper så vet jag att det aldrig är lika effektivt som det är att skriva på datorn, nu när jag äntligen lärt mig att göra det. Och att det som blir skrivet på papper aldrig blir överfört till datorn eftersom motivationen saknas i det ögonblick det kommit på pränt. Vi har kontoret i sovrummet, så att starta datorn mitt i natten under sambons skönhetssömn verkade lite brutalt.
Men det var faktiskt bra, för det fick mig att ta itu med någonting som jag borde ha gjort för flera veckor sedan. Jag inventerade mitt inre. Ett fullbordat fjärde på någon som gått mig på nerverna ett tag. (Fackspråk, sorry.)
Jag satte mig och tittade på det, kände efter, rasade, bad på det, såg min del... och OJ... Ja, jag har aldrig sett min rädsla klarare. Där satt den. Huvudet på spiken. Irritationen var som bortblåst och istället fann jag mig förvissad om att nu blir allting till det bättre. Nu ska jag ta den här informationen och dela den med en vän, och sedan ska jag handla. Efter tanke kommer handling, eller hur var det? Istället för att handla på känslan så väljer jag att handla på tanken och får av det en god känsla. Någon som minns triangeln?
Så, just i natt var det väldigt bra att jag inte kunde sätta igång datorn och börja skriva, för de här inventeringarna sker bäst med penna och papper i en dagbok som ingen obehörig någonsin får ta del av.

Detta om detta.

Innan den 30e sept ska jag ha varit i Lidköping och gjort tre prov. Ett i företagsekonomi och två i administrativ data. Det kommer nog gå vägen. Företagsekonomin är rätt enkel. Administrativa datan också, om jag bara kan få in i skallen när det ska krediteras och när det ska debiteras. Men det börjar lossna rätt bra, så jag är inte så orolig. Efter det är jag arbetssökande. Vilket fortfarande känns rätt surt, men jag hoppas på att universum ska guida mig rätt, som så många gånger förr de senaste åren.

På hundfronten går det bättre och bättre nu. Pashas tokutbrott i somras får nog räknas som en reaktion på stress efter ett par veckors runtflackande. Hon är inte så bra på att ta förändringar, vilket inte är så knepigt med tanke på hennes bakgrund. Jag glömmer ibland hur fruktansvärt stirrig hon var när hon kom till mig och hur otroligt långt vi har kommit ihop. Hon gör fortfarande utfall mot vissa hundar, och det gäller framför allt när jag blir spänd och irriterad över hennes fixeringar. Jag lyckas inte bryta dem i tid alltid. Igår skulle hon ha ihjäl en liten labrador och hängde sig i kopplet. Det tog längre tid än normalt innan hon lugnade sig, trots att jag handlade lugnt och samlat... När hon kommit ner på jorden igen fick hon gå på replängds avstånd bakom. Och det gick utan några som helst besvär. Ibland förbryllar hon mig. Hon traskade på väldigt fint, utan att komma för nära fram och utan att bli disträ och börja nosa runt. Tvärtom verkade hon koncentrera sig hårt på att gå rätt. Både på kvällspromenaden igår och lunchpromenixen nyss gjorde vi om övningen och Pasha rättar in sig i ledet utan att tveka. Hon är en mycket lyhörd och arbetsvillig dam... när hon vill vara det. Antar att jag behöver ge henne mer mentala övningar, så hon får använda hjärnan och inte bli uttråkad.
Vi har cyklat ihop, och det går bra. Pasha blir trött. Riktigt trött. Både mentalt och fysiskt eftersom det är ett sjå att hålla koll på cykeln och samtidigt möta människor och hundar och annat som hon inte hinner fixera på eller utforska närmare. Det är skitbra... men jag får nog skaffa en cykelpinne om vi ska fortsätta. Och en egen cykel. Pappa vill ha tillbaka sin. =)
Hon har också fått en kompis vid namn Xerxes. En rottis-schäfer-karst= (jugoslavisk herdehund)... sista rasen där är jag osäker på, men jag tror det var karst. Han är en 45-kilos unghund med mycket vakt i sig. Detta märker man inte mycket av när de båda rusar omkring i skogen. Det är Pasha som bestämmer och Xerxes låter sig glatt föras. Skitkul för Pasha att få kommunicera med en hund på hundars sätt. Och dessutom kunna bröta runt utan att behöva ta hänsyn till att den andra hunden är mindre. Härligt!

Idag ska vi hämta killarna i Falköping och ta vägen förbi godisfabriken i Mullsjö. Kanske tittar in på en kaffe hos ett par kompisar och sticker och köper en film innan vi landar här hemma. Om vädret håller så blir det stadsparken i morgon. Perfekt social träning för Pasha, där är hundar överallt, och värsta största lekplatsen för grabbarna. På söndag blir det Herrljunga för att fira mamma direkt när vi ätit frukost och sedan simskola med Egon på eftermiddan. Späckad helg, som vanligt.
Hoppas ni har det riktigt fint överallt där ni är utspridda över världen, kära läsare. Jag önskar att ni får en riktigt härlig helg!

Kram!

 

Olle-tok leker med mobilkameran.

Jag ligger sömnlös. I natt är skuggorna extra stora och jag är extra liten och försvarslös. Jag har krupit utanpå mig själv och tappat skalet och mår lite pyrt. Jag känner mig som knyttet i min gamla favoritsaga som jag rabblade utantill när jag var fyra år. Just så som knyttet gömde sig för världen, så gömmer jag mig nu. Igen.
Och jag vet att det beror på  min gamla dumma rädsla för att misslyckas, för att stå och bli till åtlöje, för att få bevisat för mig att jag inte räcker till... och för att jag kommer få se besvikelsen i ögonen igen på dem jag älskar, när jag inte står upp för den jag är. Den de vet att jag är, som jag har så svårt att se.
Jag kom inte in på skolan, och jag hade ingen plan B. Som vanligt. För jag var så säker på att jag skulle komma in, att det var plugga jag skulle göra den här terminen, liksom nästkommande två för att bli färdig med det någon gång.
Åter igen står jag i beroende till människor omkring mig. Det avskyr jag.
Jag har fått höra ganska många hårda ord, faktiskt, om hur jag har levt mitt liv och om hur jag lever det. Ord som etsat sig fast och gömts undan, för att bara komma fram när jag känner mig dålig och otillräcklig. För att liksom skrubba mitt skinn glödgande rött om nätter då självömkan rider mig genom mörkret.
Och ingenting gott kommer därur, det vet jag nog. Så jag skulle önska att människor slutade tycka så förbannat mycket och helt enkelt håller sina goda intentioner och hårda ord för sig själva i fortsättningen. För mig hjälper de inte. Snarare lägger det sig som snaror kring fötterna och stjälper. Jag är självkritisk nog så det räcker. Jag lovar.

Jag känner mig ensam här i smålandet. Jag vet att jag inte är det, men jag är det på sätt och vis ändå. Jag saknar att umgås med människor, speciellt med sådana av samma kön. Jag saknar klädråd och shoppingsällskap, snackisar och tjejkvällar. Jag hade hoppats på att komma igång med sällskapandet i skolan under hösten. Men nu blir det inte så. Istället får jag söka jobb, och hoppas på att jag träffar människor där som jag fungerar ihop med.
Och det är nu jag blir rädd... söka jobb... Jag vill inte ha de jobb som jag vet att jag kan få, men har jag inget val får jag ju ta det. Jag tror mig inte räcka till för de jobb jag vill ha, så jag vågar inte söka dem. Korkat, jag vet. Men jag är så rädd för att misslyckas att jag inte ens vågar försöka.
Det är en gammal ovana för mig det där... som jag har tagit mig över och bort från många gånger förut. Nu är det dags igen. Jag har gått för långt för att låta mig skrämmas av skuggor om natten. Jag är för stark för att misslyckas med någonting jag företar mig sålänge hjärtat är på rätt ställe. Jag ska klättra upp ur det här lilla hålet en gång till och se till att någonting händer i mitt liv. I morgon.

Förresten drömde jag att jag fiskade upp en brax i natt. Kroken satt i stjärtfenan, och fisken var så liten att jag släppte i den igen direkt. Jag stod ute på en brygga och vattnet var alldeles svart. En kvinna var med mig, hon heter Mia. Hon skrattade med mig åt den lilla lilla braxen. Sedan vaknade jag av larmet och i telefonen stod det "Försök med att gå upp."

Gnatt!

Jag har ett gäng riktigt fina och nära vänner. Såna som håller i vått och torrt och som alltid finns i mina tankar oavsett var i världen de befinner sig.
Tyvärr är det så att de flesta finns på avstånd, så jag träffar dem inte så ofta som jag skulle vilja. Min Maja till exempelt, som är där nere i Skåne och jobbar på att bli hälsocoach. Vi kan ju ses när vi vill egentligen, men det är klart att sträckan blir lite avgörande.
Kalle är en annan av de riktigt nära. Honom träffar jag oftare än någon annan av vännerna eftersom han bor nära och dessutom räknas till en av sambons absolut närmaste vänner. Han är här titt som tätt och det tycker jag är bra, för bättre människa att prata med när det är nåt som svider... tja, de är sällsynta helt enkelt.
Carro, finaste Carro, sitter i Göteborg och är inte så alldeles svår att få se då och då heller egentligen, men det blir ju inte direkt någon spontan fika på stan just pga avståndet. Däremot blir det nån timme här och var i telefonen, men det är ju inte riktigt samma sak... det är det inte.

Sen har vi Mickan, som är längst bort av dem allihop... Mickan som bara genom att stiga innanför ens dörr lyser upp hela lägenheten. Kloka, fina Mickan. Det damp ner ett brev från henne för säkert en månad sedan, och det fick mina ögon att tåras bara av vetskapen att hon suttit där i sitt faraway land och skrivit bara till mig. Om jag kunde så skulle jag lifta dit på direkten, just nu, för att få henne att må lite bättre... för just nu skulle hon behöva det. Lite Björnbröder-kramar, en kopp te och en massa goa skratt.