miakelekia

Jag har ett gäng riktigt fina och nära vänner. Såna som håller i vått och torrt och som alltid finns i mina tankar oavsett var i världen de befinner sig.
Tyvärr är det så att de flesta finns på avstånd, så jag träffar dem inte så ofta som jag skulle vilja. Min Maja till exempelt, som är där nere i Skåne och jobbar på att bli hälsocoach. Vi kan ju ses när vi vill egentligen, men det är klart att sträckan blir lite avgörande.
Kalle är en annan av de riktigt nära. Honom träffar jag oftare än någon annan av vännerna eftersom han bor nära och dessutom räknas till en av sambons absolut närmaste vänner. Han är här titt som tätt och det tycker jag är bra, för bättre människa att prata med när det är nåt som svider... tja, de är sällsynta helt enkelt.
Carro, finaste Carro, sitter i Göteborg och är inte så alldeles svår att få se då och då heller egentligen, men det blir ju inte direkt någon spontan fika på stan just pga avståndet. Däremot blir det nån timme här och var i telefonen, men det är ju inte riktigt samma sak... det är det inte.

Sen har vi Mickan, som är längst bort av dem allihop... Mickan som bara genom att stiga innanför ens dörr lyser upp hela lägenheten. Kloka, fina Mickan. Det damp ner ett brev från henne för säkert en månad sedan, och det fick mina ögon att tåras bara av vetskapen att hon suttit där i sitt faraway land och skrivit bara till mig. Om jag kunde så skulle jag lifta dit på direkten, just nu, för att få henne att må lite bättre... för just nu skulle hon behöva det. Lite Björnbröder-kramar, en kopp te och en massa goa skratt.