miakelekia

Min hund får, som alla andra pälsiga och icke pälsiga djur som löper omkring i skog och mark, fästingar. Idag, nu alldeles nyss, hittade jag en som jag drog loss och sedan eldade på så att den dog en snabb och effektiv död. Sedan låg den här bredvid mig medan jag skrev... och retade min ögonvrå...
Det är så att när Pasha får en möjlighet att själv komma åt de små krypen så gnager hon av dem på eget maner och tuggar på dem. Förmodligen för att det är gott med blod? Sedan tar det en timma eller så och så kräks hon upp fästing och blod i en enda slemmig blafsa. När jag torkar upp dessa blafsor kräks jag nästan, för just spyor och slem är de kroppsvätskor som jag har svårast för att ta. Varje gång jag tar en fästing från Pasha så jagar hon min hand med en blick som liknar en besatts, ni vet sådär med rullande ögonvitor, och vill hemskt gärna att jag ska släppa den lilla äckliga tingesten i hennes mun. Vilket jag givetvis aldrig kommer gå med på. De blir kremerade och sedan slänger jag dem.
I alla fall... dessa blodblafsor som Pasha har spytt upp till följd av fästingar fick idag min elaka lilla hjärna att ge mig bilder av hur jag själv stoppade fästingen i munnen, tuggade och svalde. Brrrrr.... Varför får man såna vidriga bilder för? Det är väl inte riktigt klokt va?
Nåväl... ingen fara skedd. Nu är fästingen borta och försvunnen och ingen har stoppat den i munnen. Så än är jag inte komplett galen i alla fall. Bara lite sjuk i hjärnan.