Och ibland blir nätterna långa...
Och jag vet att det beror på min gamla dumma rädsla för att misslyckas, för att stå och bli till åtlöje, för att få bevisat för mig att jag inte räcker till... och för att jag kommer få se besvikelsen i ögonen igen på dem jag älskar, när jag inte står upp för den jag är. Den de vet att jag är, som jag har så svårt att se.
Jag kom inte in på skolan, och jag hade ingen plan B. Som vanligt. För jag var så säker på att jag skulle komma in, att det var plugga jag skulle göra den här terminen, liksom nästkommande två för att bli färdig med det någon gång.
Åter igen står jag i beroende till människor omkring mig. Det avskyr jag.
Jag har fått höra ganska många hårda ord, faktiskt, om hur jag har levt mitt liv och om hur jag lever det. Ord som etsat sig fast och gömts undan, för att bara komma fram när jag känner mig dålig och otillräcklig. För att liksom skrubba mitt skinn glödgande rött om nätter då självömkan rider mig genom mörkret.
Och ingenting gott kommer därur, det vet jag nog. Så jag skulle önska att människor slutade tycka så förbannat mycket och helt enkelt håller sina goda intentioner och hårda ord för sig själva i fortsättningen. För mig hjälper de inte. Snarare lägger det sig som snaror kring fötterna och stjälper. Jag är självkritisk nog så det räcker. Jag lovar.
Jag känner mig ensam här i smålandet. Jag vet att jag inte är det, men jag är det på sätt och vis ändå. Jag saknar att umgås med människor, speciellt med sådana av samma kön. Jag saknar klädråd och shoppingsällskap, snackisar och tjejkvällar. Jag hade hoppats på att komma igång med sällskapandet i skolan under hösten. Men nu blir det inte så. Istället får jag söka jobb, och hoppas på att jag träffar människor där som jag fungerar ihop med.
Och det är nu jag blir rädd... söka jobb... Jag vill inte ha de jobb som jag vet att jag kan få, men har jag inget val får jag ju ta det. Jag tror mig inte räcka till för de jobb jag vill ha, så jag vågar inte söka dem. Korkat, jag vet. Men jag är så rädd för att misslyckas att jag inte ens vågar försöka.
Det är en gammal ovana för mig det där... som jag har tagit mig över och bort från många gånger förut. Nu är det dags igen. Jag har gått för långt för att låta mig skrämmas av skuggor om natten. Jag är för stark för att misslyckas med någonting jag företar mig sålänge hjärtat är på rätt ställe. Jag ska klättra upp ur det här lilla hålet en gång till och se till att någonting händer i mitt liv. I morgon.
Förresten drömde jag att jag fiskade upp en brax i natt. Kroken satt i stjärtfenan, och fisken var så liten att jag släppte i den igen direkt. Jag stod ute på en brygga och vattnet var alldeles svart. En kvinna var med mig, hon heter Mia. Hon skrattade med mig åt den lilla lilla braxen. Sedan vaknade jag av larmet och i telefonen stod det "Försök med att gå upp."
Gnatt!
Jag sträcker ut en hjälpande hand! Önskar att vi bodde i samma stad. Saknar också någon att göra "vardag" med. Jag känner så väl igen mig i dina tankebanor och funderingar. Du ger ett öppet varm och trevligt intryck när man träffar dig, så jag tror helt klart att du kommer att fixa det här också. Vi som gått igenom en hel del tufft i livet, vi är starka som få. Finns här om du skulle vilja prata/skriva. You know where to find me ;-)
Tänker på dig! Kramar
Jasså!!
Du har en blogg.
Jag har gjort så mycket Anden i glaset.
Blev riktigt otäckt till slut.
Då la jag av.
Kul att du har en blogg.
Ska lägga den bland mina länkar.
Ska kika igenim den snart.
ha det bra!!
Kram!
Hände det ngt riktigt läskligt och överetygande ngn gång.
Jag spelade en hel del med min "styvsyster" när jag var runt 20. Det blev FÖR MYCKET till slut. man blev helt sjuk i huvudet.
Jag la av när jag viskade frågan i glaset om min mammas personnummer. Och jag la inte ens mitt finger på. För att inte kunna styra omedvetet. Och visst då.. Den skrev min mammas personnummer. Då la jag av. Det blev bekräftelsen för mig.
Vilka av de gamla har du bra kontakt med idag???
P&K Mari
Ja, jag har själv kommit flyttande till småländska höglandet. Men jag kom just för att gå på en skola, efter den fick jag jobb. Hade det inte varit för de båda sakerna så vet jag att jag hade varit bra mycket ensammare än jag var. Jag tror inte att det är specifikt för en plats, jag har upplevt samma sak i Blekinge, i Västerbotten, i Finland osv. Etnocentrism är det, man är rädd för nykomlingar. För utomstående! Och då blir det svårt för oss att bli inomstående, det kräver massor med arbete.
Skit också med skolan, rent ut sagt. Förstår att det känns pyrt just nu. Vad bra att vi snart ska ses irl och ha gott om tid att prata, visst kan man komma framåt och nå vettiga slutsatser på egen hand också men för min del tycker jag oändligt mycket bättre om samtal. Det går framåt fortare och en annan människa kan komma på saker som aldrig skulle falla mig själv in, bara därför att jag har mitt eget perspektiv.
Jag har själv mycket att tänka på nu, det handlar om skrivandet. Jag behöver bestämma mig för om jag ska göra ett seriöst försök att hitta ett förlag, eller om jag ska fortsätta att ha böcker ute på Vulkan.se som inte en kotte köper! :-D Det vore roligt att prata med dig om det, för du har läst det mesta jag har skrivit och du förstår dig så bra på såna här saker.
För övrigt är det omöjligt att förstå hur människor har mage att klandra andra för hur de levde tidigare i livet. Jag har en annan vän som råkar ut för samma sak. 1: Hur vågar de sätta sig över andra på det viset? 2: Vad tjänar det till? Inget kan förändras retroaktivt! och 3: Det enda vettiga och rationella är att ge beundran och uppskattning till en människa som genom egen kraft och viljestyrka tagit tag i rodret och lyckats styra in sitt liv på rätt kurs igen.
Var rädd om dig, för mig är du bara så bäst. Och du vet var jag finns.
Kramar från Anna-Karin.
Usch då.. inget trevligt alls.
De gamla vännerna.
Maja älskar jag att prata med när jag stöter på henne. Vi bestämmer alltid så mkt, men inget blir av.
Några andra har jag ju kontakt med på Facebook.
Jenny var ju den jag umgicks med längst.
Typ varje dag ändå fram tills för typ 4 år sedan.
Bor du i Jönköping nu eller?
Är du själv med barnen??
Ah, om jag kunde, skulle jag flyga over hela vida varlden och krypa in under tacket med dig nu, min alskade, mest fina Miavan! Det ar, som bekant, alltid morkast fore gryningen. det ar en klysha, jag vet. Men det ar sant. Ibland blir man mindre an Knyttet, och vem kan egentligen radda Knyttet?Fall tillbaka pa, och lita pa dig sjalv, sa ska du se att resten av din omgivning foljer efter. Jag litar pa dig till 130 %, du ar en klok och extremt sjalvstandig kvinna. Inte konstigt att du vacklar ibland, du bar en hel varld pa dina spada axlar. Manga forlitar sig till dig, du har tva underbara barn som ser upp till dig ofantligt mycket. Och jag ager den djupaste respekt for dig, van. Att du vet att fatta de ratta besluten, som kanske just for tillfallet inte ger dig nat, men ger cred in the end of the day. Jag finns alltid ett mail eller telefonsamtal bort, om du prata av dig, eller bara sitta tysta tillsammans for att mota bort de morka timmarna, da allt ar som varst. Jag vet hur du kanner. For mig spokar det rejalt varje natt. All min karlek och varmaste omtanke!
Tack alla fina, fina!!!
Jag mår bättre nu igen. Har pratat ut lite med sambon och bestämt mig för att ta det lite piano. Ett steg i taget. Nu koncentrerar jag mig på skolan. Sen blir det till att söka jobb. och kanske... kanske... har jag fått lite gudomlig hjälp med den biten. Men det berättar jag i så fall om senare.
Kram på er! Utan er vore jag tusen gånger mer ensam, även om ni inte finns i samma stad.
Hej! Blev jättglad över att du skrev till mig, att ha blogg är ganska nytt för mig så ska ge det ett försök i alla fall.
Vill säga STORT grattis till dig också, starkt jobbat vi vet ju båda hur smärtsamt det kan vara.
Det är sådana som du, som har gått före som kan ge mig hopp om att de går.
Tack återigen och lycka till.
Stor kram Terez
Hello!!
Usch då.. Verkar hemskt. Men man får väl sätta barnens bästa före allt annat. Dagis o skola o grejjer. Hur gamla är de??
Bor du ensam eller är du sambo med någon??
Kram
Flytta tillbaka till Göteborg tycker jag!!
