miakelekia

Jag har blivit utmanad av Dysnomias!

De regler som gäller är: Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana fem personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att det har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras bloggar.

1. Jag kan inte göra tio armhävningar.

2. Jag klarar inte av att se en tavla hänga snett, utan att rätta till den.

3. Jag samlar på filtar.

4. Jag snurrar håret i tid och otid, bara för att det är oemotståndligt mjukt mellan fingrarna.

5. Jag vill aldrig någonsin bli känd.

6. Jag vill bo på landet men bor mitt i smeten inne i stan.

7. Jag har en hemlig framtidsvision. En som bara några få vet om.

Jag utmanar;
Stina
Angelica
Mickan
Lotta och
Sunsoul

Mindre lägenhet för en vuxen studerande kvinna, en stor hund, en katt, två råttor och varannan helg två barn.
I Göteborgstrakten.

Svar till Trött på skiten...

Idag kom den igen. Den är en kär vän numera... en sorts signal om att jag fungerar som jag ska, att mitt känsloliv fungerar.
Jag har varit avtrubbad och ganska offline känslomässigt under många år. Jag dövade en hel del känslor med sprit, och de jag inte kunde döva framkallade jag när jag var ensam och mörkret slöt sig omkring mig. Då grät jag, och lät mig sjunka djupare än vad som var nyttigt, tills jag inte längre såg ljuset ovanför den stormande vattenytan.
Men idag, nu kom den över mig, helt otippat som en våg skakade den mig... kom rullande från stranden på andra sidan som en påminnelse om att han fattas mig. Jag vet hur det är att sakna någon. Att verkligen sakna någon, från djupet av min själ... Att sörja så hårt att ingen tanke eller känsla kan stå sig i jämförelse med den. Förut gjorde den mig tyngd och nedtryckt men nu omfamnar jag den som sagt... Och just när jag satt där och skakades av långa snyftningar och gigantiska tårar forsade ut över kinderna, så äkta och rätt, så kände jag hur hans värme omslöt mig, hur han satt där bredvid mig och pillade med mitt öra och skrattade åt någonting ihop med mig. Som om det var igår... Hans röst var så ren och klar, och hans värme så exakt att jag trodde mig kunna ta på honom om jag ville. Men jag gjorde det inte. Jag riste av högljutt gråt och lät det komma över mig tills det gav efter.
Jag lät hans närvaro trösta mig, för en stund, och sedan lät jag det gå... lät honom gå...
Sorgen efter ett syskon går aldrig över. Aldrig. Jag och pappa pratade om det för ett tag sedan... aldrig går det över. Och det ska det inte göra. Vi har så stark sorg för att vi en gång fick lära känna en människa som berörde oss, älskade oss, fanns där för oss, skrattade med oss, grät med oss och levde med oss. Lät oss glädjas tillsammans under en tid i livet innan hon skyndade vidare...
Det är det som gör mig bekväm i min sorg numera... för jag hade inte känt sådan obeskrivlig sorg om jag inte hade älskat honom så mycket, och fått så mycket kärlek tillbaka.
Jag är lyckligt lottad. Och jag välkomnar sorgen.

För den som inte vet så handlar det om min bror som dog, 27 år gammal, i en trafikolycka för nio år sedan. Japp, nio år och fortfarande skakas jag ibland av sorg... och saknad.

Det här är två av de låtar som spelades på begravningen. Sven var ett stort fan av irländsk folkmusik, och vilken låt kunde passa bättre än Wild Rover framfört på stråkar oändligt många turer under avskedet framme vid kistan.

Det här året lyssnade jag inte på mycket nytt utan på en massa gammal punk, hårdrock och annat smått och gott. Men där fanns ett par skivor som ändå snurrade... Här är ett litet urval på nytt och gammalt från det året;

Lördag, folks! På lördag åker vi till Uddevalla, eller hur? Heliga Familjen, remember?

Det är extra kallt i regnet så här års, men det regnar ändå. Inte är det snö som dalar ner utanför, inte är det snö som täcker gatorna utan samma gamla trista regn. Fast, tja, jo, jag ser en tjusning i regnet också. Det är bara det att det är så kallt att gå ut i som jag inte tycker om. Jag trivs med att sitta innanför väggarna och tända ljus och mysa i mörkret. Mörkret är jag också vän med. Det är kylan och det klibbiga i regnet som jag inte trivs med.
Idag när jag gick ut med hundarna första gången så tog jag på mig min trenchcoat och kilometerlånga halsduken och var citysnygg... håret var fluffigt, hundarna var lydiga och gick bredvid mig som om de aldrig gjort annat än följt mig sedan de föddes... Jag kände mig, för en gång skull, trots sårigt ansikte efter senaste akneinvasionen, snygg. Riktigt snygg och fräschig. Det var bara ett problem med detta... regnet. Håret låg i stripor och halsduken gick inte att få av utan att behöva lägga ansiktet i all den kalla våta yllen... och är det någonting jag tycker är otäckt så är det kall, blöt ylle mot huden.
Maskaran, som är det enda smink jag vågar ha på mig till vardags, hade runnit och kappan såg ut som om jag just funnit den på gatan...
Om det hade varit snö så hade det inte varit så förbenat illa... det hade haft sin charm att gå ute med snöflingor i det fluffiga håret. Men det där iskalla regnet det var inte charmigt nånstans.
Nåväl... nog om det. Snön kommer tids nog, och med den kommer kanske också en längtan efter jul.

Nu kommer snart Majan... får ta och ringa och dubbelkolla när hon skulle vara på stationen. Ska möta henne och ta med kaffe från espressohouse. Me love. Utlovade bilder får vänta till senare. Jag orkar inte tömma kameran.
Men nu är råttorna nybadade och rena, deras bur är ren och nyduschad och här luktar inte längre gammal källare.
Så... hej så länge.

Jag har besök att se fram emot. Fina Maja kommer upp från Skånelandet och vi ska fika och mysa.
Lägenheten ser verkligen ut som hej kom och hjälp mig... men det orkar jag verkligen inte bry mig om. Idag är en bättre dag än igår, så jag är mest bara nöjd med mitt humör.

Idag ska jag städa ur råttburen. För jag gjorde inte det igår. Jag struntade i allting, och det var precis vad jag behövde.
Det funkar ju faktiskt, ändå. Idag ska jag iaf... fast jag är så trött så ögonen liksom vill rulla in i skallen av sig själva... Det tar mig ungefär tjugo minuter att städa, duscha av och lägga in nytt i den där buren... och under tiden får hundarna och katten sysselsättning. Råttorna verkar, konstigt nog, inte bry sig ett skit om att rovdjuren vaktar utanför. Så länge de är inuti.

Nu till duschen med odjur och bös. Återvänder senare, med resultat.

Vad sägs om att samåka till Uddevalla den femtonde och kolla in tidigare nämnde Peter Barlach i hans föreställning heliga familjen?
Läs på om den, ögna (eller läs) igenom hans blogg, tänk på saken och pingla mig sen. Eller maila. Jag hade funderingar på att se den i Förslöv, och smälla ihop det med ett besök hos fina Maja, men Uddevalla är närmare och blir inte lika dyrt i respengar och allt...
Come on! Det är en lördag. Jag vet att ni är lediga. Ja?

Det kommer såna dagar ibland, då livet känns allmänt stort och hopplöst och jaget är hjälplöst litet. Idag är en sådan dag.
Himlen är blå utanför och gatsoparna har tagit bort alla mina löv... Alla mina prasslande gula löv.
Jag vill peka fuckyou åt världen och gå och gömma mig under täcket. Jag vill ligga där tills det blir mörkt ute och det enda som hörs är spårvagnarna som aldrig åker vilse.
Vad gör man åt såna här dagar?

Själv kan jag naturligtvis inte gå tillbaka till sängen igen utan får tvinga mig att göra sånt som måste göras. På listan för dagen står det att jag ska städa råttbur, duscha hund och maila ett viktigt mail. Däremellan måste jag så klart äta något, gå ut med hunden (före dusch) och sånt där som ska göras bara...

Jag drömde att jag var på möte, naken och i bara täcke. Jag sov med huvudet i någons knä. Temat var arrogans. Jag ville ge dem en känga, de som satt där, men kunde inte. För jag var för trött, och naken. Senare stod jag i ett litet rum och ville ta på mig kläder. Allting var smutsigt, ett par byxor så motbjudande smutsiga att min sambo vände sig bort av äckel. Jag försökte hitta någonting annat men fann ingenting. Jag var ensam och ville skrika till någon av männen i rummet  intill att komma och ta i mig, så att jag skulle veta om att jag fanns, på riktigt.
Sedan vaknade jag väl, tror jag...
Ibland är drömmarna sådär... knepiga med saftigt innehåll. Perfekta för en drömtydare att vältra sig i. Igår blickade jag in i mitt förflutna, och det med det. Jag mindes och visste och var tacksam.
Och tacksam, det är jag ännu. Trots att jag har en pissig dag och trots att allt jag vill är att gömma mig under täcket igen.

Kramar har jag ändå till dem som vill ha och behöver. Kram!

Alla jag känner, gå dit!
Jag har väl numera iofs inte så många läsare i Falköping, inte vad jag vet åtminstone. Och det är på sätt och vis en bra sak. Men jag skulle vilja att de jag känner där öppnar plånböckerna och går och tittar på Peter Barlachs föreställning Heliga Familjen.
Hade jag kunnat så hade jag åkt, tittat, gråtit, skrattat och gått därifrån med samma goa magkänsla som jag hört andra berätta om som varit och sett den här föreställningen på andra platser i vårt avlånga land.
Snälla gå och titta. Tio betalande är ju för sjutton skamligt. Vad är Falköping för anti-kulturell stad? Är det verkligen bara punkspelningarna som drar folk? Sitt inte på era arslen och gnäll över  att det inte händer nåt i stan och att man måste åka så långt för att kunna se något bra om ni inte tar tillfället i akt när någonting bra kommer till stan.
Så, gå... Deal?
Det handlar om ett ämne som berör så många av oss. Styvfamiljer, och efter vad jag har förstått så mycket mer...
Åh som jag skulle vilja se... varför bor jag i Göteborg och varför visste jag inte om Peter Barlach innan jag fann hans blogg?
Ah well... life goes on... men ni som kan, kan väl gå åt mig och berätta sen?

Kram på er!

Jag skriver så fingrarna blöder just nu, men på annat håll än i bloggen. Plötsligt har den ordtorka jag suttit på för mer ... vad ska man kalla det?... mer professionellt skrivande? släppt taget och istället väller orden ut. Jag håller tillsammans med en nyfunnen vän på att formulera en sorts skrift för personer i behov av just den specifika texten och hoppas på att den så småningom ska nå ut till dem på olika platser i vårt avlånga land. Jag kommer inte lägga ut någon information om den här men ni som är intresserade och inte ingår i den närmaste familjen eller vänkretsen kan höra av sig till mig så berättar jag mer.
Jag har också skrivit en ansökan om bidrag hos ett förbund som kanke kan vara mig behjälpliga i att bli kvitt några av mina skulder. Det vore så skönt om det gick vägen. Jag hoppas på att kunna posta det i morgon.
Det är terapeutiskt skrivande jag ägnat mig åt, i största grad, men det är med distans och självkännedom jag skriver idag, jämfört med förut.
Därför, finaste bloggarkompisar och ni andra kåmpisar därute, så är det lite öken i bloggen just nu. Men jag kommer igen. En vacker dag tar jag igen för varenda dag jag har missat och då kommer en uppdatering på "Mitt liv i musik" "Shoe of the week" och en massa bilder och trevliga berättelser om allt och ingenting.
Kram allihop! Hoppas att ni har en kanonfin tid och att livet är snällt mot er!

Mia

Jag fann ett test inne hos Den moderna munken där det går ut på att svara på frågor för att se vilken religion man ligger närmast i sin tro. Så här blev mitt resultat;

Your Results: The top score on the list below represents the faith that Belief-O-Matic, in its less than infinite wisdom, thinks most closely matches your beliefs. However, even a score of 100% does not mean that your views are all shared by this faith, or vice versa. Belief-O-Matic then lists another 26 faiths in order of how much they have in common with your professed beliefs. The higher a faith appears on this list, the more closely it aligns with your thinking.

1.  New Age (100%) 2.  Neo-Pagan (96%) 3.  Mahayana Buddhism (93%) 4.  New Thought (90%) 5.  Scientology (86%) 6.  Theravada Buddhism (81%) 7.  Unitarian Universalism (80%) 8.  Taoism (73%) 9.  Liberal Quakers (71%) 10.  Christian Science (Church of Christ, Scientist) (69%) 11.  Hinduism (63%) 12.  Reform Judaism (59%) 13.  Mainline to Liberal Christian Protestants (58%) 14.  Sikhism (52%) 15.  Jainism (51%) 16.  Secular Humanism (50%) 17.  Orthodox Quaker (34%) 18.  Bahá'í Faith (29%) 19.  Nontheist (25%) 20.  Orthodox Judaism (22%) 21.  Mainline to Conservative Christian/Protestant (13%) 22.  Islam (9%) 23.  Seventh Day Adventist (9%) 24.  Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints (Mormons) (8%) 25.  Jehovah's Witness (2%) 26.  Eastern Orthodox (0%) 27.  Roman Catholic (0%)

När jag var liten så tyckte jag att mitt förnamn var så in i bängen tråkigt att skriva. Jag ville ha ett långt namn som var roligt att skriva och som lät symfoniskt. Jag var galen i text redan då och att bara heta Mia var ju dödtråkigt när de andra skrev Carolina och Johanna... Så, jag slängde in ett bindestreck mellan mina båda förnamn och fick Mia-Terese. Nu kunde jag också sitta och träna på att skriva snygga autografer. Länge funderade jag på att byta efternamn också eftersom jag har ett sånt där son-namn som är väldigt vanligt. Jag tänkte mig Bergsprängardottir eller Snickaresyster, för att visa far eller bror hur mycket de betyder för mig. Eller Lindmark, som är mammas namn som ogift. Spindel är ett namn som finns långt bak i släkten också, men det va en tant som inte gärna ville veta av oss, och dessutom har jag varit fobiskt rädd för spindlar så det vore väl kanske inte så bra... Jag gifte mig och fick ett mera udda efternamn utav barnens far, vars far är lik kungen och vars far i sin tur var adopterad från ett barnhem som blivit köpta till tystnad.
Tänk om mina söner i hemlighet är släkt med kungen..? Spännande tanke. Exet kan nog ha en del blått blod flytande genom ådrorna.
Efternamnet bytte jag tillbaka för nåt år sedan. Inte för att vi skilt oss, jag gillade efternamnet, utan för att jag inte hade bytt pass under de år vi varit gifta, så det var lättare att byta tillbaka efternamnet än att skaffa nytt pass... Fråga mig inte hur jag tänkte... Nu är jag iaf tillbaka till mitt son-namn och känner att det funkar fint. Jag behöver inte vara så himskans speciell.

Jag har just ätit upp den sista äppelkrämen och är behagligt mätt. På teven brottar "doktorn som kan komma" ner en galen man och avgör att han behöver lugnande vid en första anblick. Han är cool den där.
Jag ska hoppa in i duschen och sen titta på brillor ihop med en nära vän. Jag är lite osams med valpen, som alldeles efter promenaden nyss satte sig och pinkade på Pashas kudde, med blicken fästad rakt in i min... Jag avbröt henne, kan man väl säga... Vad ville hon säga med det?
Nepp... In i duschen var det.

Krämakram!