Every now and then...
Jag har varit avtrubbad och ganska offline känslomässigt under många år. Jag dövade en hel del känslor med sprit, och de jag inte kunde döva framkallade jag när jag var ensam och mörkret slöt sig omkring mig. Då grät jag, och lät mig sjunka djupare än vad som var nyttigt, tills jag inte längre såg ljuset ovanför den stormande vattenytan.
Men idag, nu kom den över mig, helt otippat som en våg skakade den mig... kom rullande från stranden på andra sidan som en påminnelse om att han fattas mig. Jag vet hur det är att sakna någon. Att verkligen sakna någon, från djupet av min själ... Att sörja så hårt att ingen tanke eller känsla kan stå sig i jämförelse med den. Förut gjorde den mig tyngd och nedtryckt men nu omfamnar jag den som sagt... Och just när jag satt där och skakades av långa snyftningar och gigantiska tårar forsade ut över kinderna, så äkta och rätt, så kände jag hur hans värme omslöt mig, hur han satt där bredvid mig och pillade med mitt öra och skrattade åt någonting ihop med mig. Som om det var igår... Hans röst var så ren och klar, och hans värme så exakt att jag trodde mig kunna ta på honom om jag ville. Men jag gjorde det inte. Jag riste av högljutt gråt och lät det komma över mig tills det gav efter.
Jag lät hans närvaro trösta mig, för en stund, och sedan lät jag det gå... lät honom gå...
Sorgen efter ett syskon går aldrig över. Aldrig. Jag och pappa pratade om det för ett tag sedan... aldrig går det över. Och det ska det inte göra. Vi har så stark sorg för att vi en gång fick lära känna en människa som berörde oss, älskade oss, fanns där för oss, skrattade med oss, grät med oss och levde med oss. Lät oss glädjas tillsammans under en tid i livet innan hon skyndade vidare...
Det är det som gör mig bekväm i min sorg numera... för jag hade inte känt sådan obeskrivlig sorg om jag inte hade älskat honom så mycket, och fått så mycket kärlek tillbaka.
Jag är lyckligt lottad. Och jag välkomnar sorgen.
För den som inte vet så handlar det om min bror som dog, 27 år gammal, i en trafikolycka för nio år sedan. Japp, nio år och fortfarande skakas jag ibland av sorg... och saknad.
Det här är två av de låtar som spelades på begravningen. Sven var ett stort fan av irländsk folkmusik, och vilken låt kunde passa bättre än Wild Rover framfört på stråkar oändligt många turer under avskedet framme vid kistan.
och den låt som fortfarande för mina tankar till den otroligt vackra begravningen
Roxette med Anyone
Vi har det gemensamt du och jag. Inget lustfyllt att skratta och glädjas åt. Vi har den sorgen man får när man mister en nära anhörig, ett syskon!
Tänk, jag har sörjt min syster i över 30 år. Och precis som du säger, sorgen går aldrig över. Men man lär sig att leva med den och man plockar fram alla ljusa, vackra minnne man har. Det är rätt skönt att prata om hur det känns och vad jag minns av henne. Det mesta har jag ältat sönder vid det här laget och under många, många år kände jag skuld för att jag inte var med på begravningen. Av den enkla anledningen att jag inte fick det för mina föräldrar. Hur man kan neka sina barn att ta farväl av deras syster övergår fortfarande mitt förstånd.
För några år sedan skrev jag dock ett brev till min syster. Det hjälpte mig massor. Äntligen kunde jag släppa taget om mina skuldkänslor. Jag förlät mig själv och egentligen fanns där ju aldrig något att förlåta...
Du, kram!
Tack för dina ord och kram tillbaka.
Jag har inte varit med om den sorgen, så som du har...
Däremot kan jag känna smärtan i dina ord. Jag har förlorat en anhörig, det har jag. Men i hans fall (min pappa) så var det nästan en befrielse, en lättnad från smärtan och sjukdomen som tog honom bit för bit.
Men han fattas mej. Ibland fattas han mej något oerhört. Det är något som nog aldrig går över. Vi lär oss bara hantera och leva med det.
Kram från mej!
Smärta... jo... det var smärta en gång. Nu gör det inte så ont längre. Det är mer befriande numera. Att han är borta är sedan länge accepterat och bearbetat, men saknaden finns kvar. Han fattas oss, som du säger, men vi har fått lära oss att leva med det. Jag ska väl inte tala för de andra, men för mig är det så.
Tack för dina ord och kram tillbaka!
