miakelekia

Det är extra kallt i regnet så här års, men det regnar ändå. Inte är det snö som dalar ner utanför, inte är det snö som täcker gatorna utan samma gamla trista regn. Fast, tja, jo, jag ser en tjusning i regnet också. Det är bara det att det är så kallt att gå ut i som jag inte tycker om. Jag trivs med att sitta innanför väggarna och tända ljus och mysa i mörkret. Mörkret är jag också vän med. Det är kylan och det klibbiga i regnet som jag inte trivs med.
Idag när jag gick ut med hundarna första gången så tog jag på mig min trenchcoat och kilometerlånga halsduken och var citysnygg... håret var fluffigt, hundarna var lydiga och gick bredvid mig som om de aldrig gjort annat än följt mig sedan de föddes... Jag kände mig, för en gång skull, trots sårigt ansikte efter senaste akneinvasionen, snygg. Riktigt snygg och fräschig. Det var bara ett problem med detta... regnet. Håret låg i stripor och halsduken gick inte att få av utan att behöva lägga ansiktet i all den kalla våta yllen... och är det någonting jag tycker är otäckt så är det kall, blöt ylle mot huden.
Maskaran, som är det enda smink jag vågar ha på mig till vardags, hade runnit och kappan såg ut som om jag just funnit den på gatan...
Om det hade varit snö så hade det inte varit så förbenat illa... det hade haft sin charm att gå ute med snöflingor i det fluffiga håret. Men det där iskalla regnet det var inte charmigt nånstans.
Nåväl... nog om det. Snön kommer tids nog, och med den kommer kanske också en längtan efter jul.

Nu kommer snart Majan... får ta och ringa och dubbelkolla när hon skulle vara på stationen. Ska möta henne och ta med kaffe från espressohouse. Me love. Utlovade bilder får vänta till senare. Jag orkar inte tömma kameran.
Men nu är råttorna nybadade och rena, deras bur är ren och nyduschad och här luktar inte längre gammal källare.
Så... hej så länge.