Nu börjar gamlingarna springa ikapp mig i den här utmaningen så det är dags att sätta fart innan de (läs hon) snor alla bra låtar från de här årtalen. =oP
1995 var ett år fullsmockat med musik för mig. På röjarskivan finns en låt som heter Våren, med Järnmännen, som gick i ett i ett. Och jag söp, som en galning, i kärt samförstånd med dessa Göteborgare.

Jag kan inte lägga upp några bilder och det gör mig lite sne. Varför går det inte? Den konnektar inte med servern säger den... Står och tuggar en stund och sen börjar den om... utan att lägga upp någon bild. Rötet ägg, luktar det om det tycker jag...

Det är en av anledningarna till min bloggtorka. Men som ni alla vet, som bloggar, så kommer lusten och går. Jag har en hel del doningar irl just nu, inget besvärligt, bara jättehärligt. Jag mår fint. Balansen håller i sig.
I går kokade jag äpplekräm på äpplen jag tagit av mamma. Det var gudomligt gott så nu ska jag iväg efter mer äpplen.
Jag ser fram emot helgen. Finaste, fin-Mickan kommer hit och kramas med mig och killarna. Vi ska, om vädret tillåter, vara ute i parken och ta höstbilder... som jag antagligen inte kommer kunna lägga upp här.

Nu är det dags att hoppa i duschen... eller nåt... och göra mig i ordning för utgång. Kramakrämakram på er!

Fast det är måndag nu. Fotona är söndagstagna... Tagna som i producerade... eller... fotograferade... fast jag har ju inte fotograferat fotona... utan liksom klickat med kameran. Tagna som i att ha klickat med kameran... på en söndag. De är inte medtagna... eller jo... det är dom... i bloggen om en stund är de medtagna... men inte medtagna som i den mentala medtagenheten... Och kameran klickade inte, den fungerade alldeles utmärkt, men den lät klick när den tog fotografierna... som den inte tog... fast tog och behöll... fast de släppte ut dem sen och så blev allting svart och alla skrek på hjälp... Men det var en annan historia. Nu till fotona, söndagsfotona.

---

Ser ni vad jag inte ser..? För det gör inte jag. Fytteförbenat också, så sur jag blir. Men skam den som ger sig. Fotona ska upp, eller ner, eller in... eller ut...
Kram så länge.

Det här är min kusins band. Det är så kul! när det går bra för människor i min omgivning. Grattis Mattias! Ni är sjukt bra... Me Like.
Här är The Nightshift på myspace, hoppa in och lyssna vet jag. Spring sen och köp en skiva.

Jag är en icke särdeles sexuell kvinna. Jag tänder inte jättelätt och ytterst sällan genom att fantisera, titta på någon eller ens få närhet av någon. Närhet, för mig, är trygghet. Sex är inte tryggt. Sex är inte alltid vackert, heligt och fantastiskt. Sex är oftast rått, vått och äckelsvettigt. Men det kan vara roligt, inspirerande, boostande och väldigt skönt... Helt kvaddad är jag inte.

Länge tyckte jag att sex var en drift för fortplantning och ingenting annat. Länge trodde jag att om jag inte ställde upp och hade sex så skulle människorna vända och gå. Länge behövde jag ha sex för att veta att jag kunde, trots allt. Jag bevisade för mig själv, gång på gång, fylla efter fylla och i förhållande efter förhållande att jag kunde njuta, jag som alla andra.
Det var en sjuklig jakt på bekräftelse. Låg jag inte med dem så skulle de gå sin väg, och vem skulle då hålla om mig och ta hand om mig? Hur skulle jag då någonsin bli normal? Jag utnyttjade män, medvetet. Det handlade om att konsumera innan jag blev konsumerad... Som jag föraktade dem, och mig själv. Och så totalt själsdödande det var.

Jag har fått ändra på det där beteendet. Det var ganska tungt att vända den båten. Jag kände mig smutsig (och det hade ingenting med världen runt omkring och dess värderingar att göra), jag kände mig dum och min självkänsla var totalt körd i bott när jag förstod att jag bara hade fortsatt att förnedra mig själv. Jag kunde inte alls njuta av sex. Jag hade ett tvångsmässigt och extremt ångestladdat förhållande till sex. Ett som byggde på försök att självläka och inte på att få njuta av någon annans totala närhet, av det vi blivit benådade att kunna känna som himlastormande och speciellt, två människor emellan... (eller fler för den som nu föredrar det...)
Men emellanåt har jag upplevt det, några fåtal gånger, det där magiska som fyller en från topp till tå med gnistrande stjärnor och färgsprakande fyrverkerier tillsammans med öronbedövande basstämmor i manskörer... Som det känns när kärleken tillåts komma in och sätta allt som är fult och orent och tvångsmässigt åt sidan och bara tillåter ömsesidig underkastelse för de vackra känslorna, det totala begäret efter den jag ville dela hela min dag med och hela min natt. Och visst har jag önskat att det aldrig tog slut.
Men det till trots så reser jag fortfarande ragg åt ordet älska. För fortfarande kan jag inte i mina okänslosamma stunder koppla ihop ordet sex med kärlek. Skillnaden är att idag har jag förståelse för min skruvade sexualitet. Jag är okej med att jag fungerar som jag gör. Jag knullar inte längre för husfriden utan för att jag vill det, för att jag är kåt, och för att jag då och då behöver närhet och bekräftelse, och för att jag då och då blir sentimental och vill visa min man hur mycket jag håller av honom. Det kan ju inte manifesteras på ett mer direkt sätt, det vet jag ju.
MEN om jag blev dömd till att aldrig mer få ha sex, aldrig mer fick ligga i efterdyningarna och andas tungt och le, aldrig mer finge förenas med någon i den totala euforin... så skulle jag faktiskt inte gråta floder. Jag skulle sakna det ibland, men jag skulle nog mest känna mig lättad över att en så ångestfylld del av mitt tidiga liv lyftes bort från min värld.

Jag klarar mig. Jag är inte dum i huvet. Jag är ingen parasit. Jag är en smart, vuxen och stark kvinna. Jag är älskvärd.
Jag är värdig. Jag är en fin människa. Jag har stort tålamod. Jag är inte dum i huvet. Jag klarar mig.

---

Jag skrev det där i förtvivlan för en liten stund sedan. Fråga mig inte varför för jag kommer ändå inte berätta.
Sen kom jag på det där med negationer och hur man ska använda sig av dem... Typ... Jag skriver att jag inte är dum i huvet, men mitt dumma huvud uppfattar bara "jag är dum i huvet" och därmed försvinner intet ut i tomma intet.
Så egentligen borde det stå: Jag klarar mig. Jag är klok i huvet. Jag försörjer mig själv. Jag är en smart, vuxen och stark kvinna. Jag är älskvärd. Jag är en fin människa. Jag har stort tålamod. Jag är klok i huvet. Jag klarar mig.
Men frasen klok i huvet kan ju låta lite lätt galen... kloktok i kolan typ. Och att jag försörjer mig själv är en ren och skär lögn, för jag o-arbetar. ( Anstränger mig för att låta bli ordet "inte"... Hör huvudet o- som negation? För det är ju en negation, även om det är ett o-ord, som o-finns, förutom för vissa previligierade ord som till exempel osäker och olustig, och det är ju negationer bara det... ) Heter det negation förresten? Jo, det gör det väl? Och jag ska ju säga att jag försörjer mig själv, för om jag säger att jag vill göra det så blir det en avsaknad av det och då tycker huvudet och universum och allting att ja, då kan jag ju inte göra det... om jag ska gå omkring och sakna att försörja mig själv alltså. Så, jag försörjer mig själv. Jupp... Näpp...

Nu ska jag ut och sparka sönder ett höstrött löv.
Hej då.

Sedan jag flyttade in här i juni har jag fortfarande inte någon riktig plats åt mina kläder. Jag har en halvgarderob inne på toaletten där klädena samsas med smink och annat toalett-vänligt trams. En gång, långt innan jag flyttade hit, rev jag ur klädkammaren i hopp om att få lite plats till mina klänningar och sånt som är hängbart, men jag tror inte vi fick ihop en icakasse av DGMs kläder den gången... Han vill inte skiljas ifrån dem. Han ville inte skiljas ifrån sina prylar heller förut... men någonting har hänt på sistone och plötsligt slänger han mer än han sparar. Och efter att ha fått ordning på sin del av lägenheten så återstår det nu att få ordning på vår del, så att jag äntligen kan få känna att det här är mitt hem, också.
Jag har idag börjat riva ur klädkammaren, igen, och den här gången är det ingen pardon.






En av garderoberna i klädkammaren ska nu bli min och åtminstone en halv sida att hänga grejer på. Jag har inte mycket kläder, och mindre kommer det bli nu när jag rensar ur ifrån det lilla jag har, men jag har ändå så att det fyller en garderob och lite till... och jag vill ju så klart kunna köpa nytt också.
Alla DGMs kläder, förutom några av hans trettio jackor, ligger nu i en stor hög i tvåsitssoffan. Det är en stapel som nästan når upp till taket... jag skojar inte. Han har mer kläder och skor än systrarna Olsen har tillsammans. Mycket av det är oanvänt och/eller flera storlekar för stort, eftersom han gått ner i vikt en del sedan ett par år tillbaka... men det rör inte honom. Vet inte om han tror att det blir mer hiphopish eller nåt, själv tycker jag inte att det är speciellt smickrande med kläder som hänger som påsar men det är väl upp till honom... I guess. Var är Fab Five när jag behöver dem?
Nåväl, det är väl roligt att han är klädintresserad, men nu ska jag få plats är tanken, och det får jag inte om han inte gör sig av med något i sin samling. The time has come, darling!
Nu gick han och la sig, men när han kommer upp igen så väntar BERGET. Hihi.



Under tiden han sover ska jag flytta ut alla linnen till garderoben på toaletten och tömma min garderob. Rensa upp bland mina kläder och lägga dem där de ska vara. Ordning och reda pengar på freda.

I mitt röjande idag fann jag att jag inte är den enda kvinna som fått parfymen Pure Poison av DGM i present. Gamla presentkartonger avslöjar en hel del... Trosor, stay ups och en brudklänning är annat som dyker upp när man röjer i det här hemmet, och allt har det tillhört gamla ex. Bröllopsfoton i köksskåpet, gamla kärleksbrev och vykort från "bäbisen" är sådant som dykt upp och kastats pö om pö här sedan jag kom hit. Men det har också funnits saker jag fått nytta av, som t ex en jacka, ett par träningsbyxor, en bikini, ett par linnen och ett par skor. Bröllopsklänningen sitter rätt så fint även på mig, men det skulle ju kännas lite knepigt att gå i kyrkan med en blåsa som tillhört ett gammalt urblåst ex. Ja, ursäkta, men vem fan går och gifter sig som en kul grej? Nej, jag får försöka sälja den. Kanske kan vi ta lite roliga bilder i den först. Det kunde göra den lättare att sälja också, om den var snyggt plåtad.

Det finns de som säger att jag har ett enormt stort tålamod med min man. Jag tror inte DGM skulle hålla med mig, men det är kanske så. Det är dock ömsesidigt. Vi har tålamod med varandra vi. Ingen av oss är väl riktigt som vi ska. "Dä ä tur att en ä söm än ä, när en 'nte ble söm en sulle."
Jag har tålamod med DGM för att han är den snällaste och mest trofasta man jag någonsin mött. Han behandlar mig som en prinsessa, trots att jag är tjurig och grinig och rent för j**lig att ha med att göra under perioder. Jag är tacksamt medveten om att inte många andra män skulle hänga kvar lika stadigt i samma situation som han. Därför anser jag att det inte är mer än rätt att jag ger honom samma chans.
Och jag har fått rätt så nog av att byta män... jag känner mig färdig med det. Att inte ha varit singel i mer än fyra månaders tid under en hel livstid kan verka som ett privilegie... men jag lovar, det är det inte. Det är vardagslunket som är lyx, det där tillsammans med någon som känner en utan och innan. Att bygga upp det förtroendet gång på gång med nya män gör livet väldigt komplicerat och tar mycket tid och energi. När det sedan visar sig att det är fel man, eller fel tidpunkt, eller fel whatever det än kan va så blir livet mer tungrott än det behöver vara.
OM jag skulle få för mig att det här förhållandet inte är något att ha, om tålamodet verkligen på allvar skulle ta slut och om jag en dag känner att det inte är värt omaket jag kanske måste ta mig igenom för att få det att fungera ytterligare en gång till... OM den dagen skulle komma så hoppas jag att jag minns hur mycket jag verkligen behöver min egen tid i mitt eget liv och att jag inte går och blir tillsammans med någon annan igen förrän jag är förbannat säker på att jag verkligen vill vara det.

Oj då, vad privat det här blev. Men jag publicerar det ändå och hoppas på att kanske inte så många orkar läsa så mycket text. Hehe. Nu ska jag fortsätta med min garderobsrensning, och samtidigt fixa lite käk. Gudars så bra det är att vara kvinna. ;o)

Hon är en av mina favoritpoetissor, genom tiderna. Och det här är en av favoritdikterna, genom tiderna.

Jag vill möta...

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Sov gott världen!

Jag blev ju lite hungrig då när jag satt och svarade på tre i veckan... Vad ska jag äta idag? Fisk, har jag lovat mig själv. Jag har Polock-filéer i frysen som jag ska laga till. Men hur? Kanske kokt.... och så med äggsås till. Potatismos får det bli till.
Jupp... dags att laga mat. Medan alla andra sover.

Jag har också tagit tag i att höra av mig till vårdcentralen, och ordnat med ett nytt lösenord så att jag kan få tag i mina journaler. Jodå, jag börjar så smått att ta tag i allt. Det känns bra. Det känns... balanserat. *ler*
Det är den ultimata känslan för mig. Balans. Och just nu lever jag i den.

Jag vill åka till Sthlm då. AK, ska vi ta en fika?

Jag fick granskog och stjärnor, vila och förtroliga samtal. Jag fick också en liten halvintervju med faren, men jag skriver inte om det än. Vissa saker ska förhoppningsvis anmälas och tas om hand innan jag vill berätta den historien. För nu säger jag bara Bells Pares... Och låter det stanna vid det. Bells Pares.

Mina små människor har den här helgen roat sin mammas familj kungligt och på bästa sätt. Spontaniteter har de spottat ur sig så att inte ett öga varit torrt på Berga, för vi har fått skratta, massor.
Värst är lillebror stjärnöga som gärna skojar lite med alla som tar sig tid att lyssna på honom. Min far satt på sofflocket och spelade munspel medan killarna lekte med lego på golvet nedanför. När far spelat färdigt så frågade han lillebror om han visste vad det var för en bit, varpå lillebror med en suck deklarerade att det var - Legobiten...
I lördags låg vi på soffan framför tv'n och jag slumrade till. När jag vaknade sov lillebror tätt intill. Jag gick upp och lyfte in honom i sängen då han vaknade och utbrast;
- Mamma!
- Jaa! svarade jag något överraskad...
- Nu blev det fart på dig!
Vad han fått det ifrån vete gudarna, men han har nog väntat för att kunna passa in det i ett sammanhang... och när kunde det passat bättre än på en mamma som just vaknat och bestämt sig för att barn sover bäst i sängen. Hahaha... Ja, då blev det fart på mig.
Vi tog en skogspromenad och åt äpplen från en numera vildvuxen apel, gudars så gott det är med äpplen direkt från trät, men storebror visste inte om han fick äta det med en gång... - Är det tvättat då?
Jag sa nåt om att regnet nog hade tvättat det så det var ingen fara att äta det på direkten. Ujuj... stadsbarn.
Vår vandring gick sedan via en grannes gård där vi en gång blev attackerade av hans mycket vaktiga gråhund. Vi hade Pasha med oss den gången och hon högg ifrån i attacken så att gårdshunden började blöda... Lite tråkigt, men helt rätt... Pasha betedde sig exemplariskt efter det internationella hundspråket och försvarade sig först när den andra hunden högg. Oprovocerat förutom att vi entrat dens mark. Pasha ställde sig sedan bakom mig, på mitt kommando, och lät mig fösa bort hunden från barn och chockad mormor. Ett litet tag senare gick mormor förbi där igen (det är den enda vägen in till hennes ägor och hon måste så klart kunna gå igenom där) då hunden högg sig fast i hennes arm och vägrade släppa tills husse kom ut och sa åt den. Lite otrevligt otäckt det där. Mamma utstrålade väl med all säkerhet en hel del rädsla då hunden kom och skällde... synd. Samma hund har åkt på stryk av min gamle katt, då hon ville utöka sina ägor till att innefatta även mors och fars gård. Hon visade sig inte på deras tomt igen efter det.
När vi nu gick förbi den här gången sa jag åt barnen att ifall hunden var ute så skulle de gå på min andra sida, dvs motsatt sida från hunden sett. Men det var ingen hund ute. Däremot var husse ute. En mycket trevlig äldre man. Vi pratade med honom en stund och barnen frågade, sådär barnsligt spontant, var han hade sin ilskna hund. *s*
Den var numera i husarrest. Det var väl säkrast så, sa han.

I fredags var vi på kalas hos min bortgångne brors äldste son. Han fyllde tio. Det var ett lagomt litet kalas med bara vår sida av familjen. De bor långt ute på landet... så mycket i ingenstans man kan komma i Sveriges sydligare delar. Under flera år har de hållt på och rustat upp ett gammalt hus och nu är de i princip färdiga. Det är så fint så det är svårt att beskriva. Allting är byggt i gammal stil, och det är så snyggt! Den som ändå...

I lördags firade jag två månaders rökfrihet med att äta en påse djungelvrål. Jag försökte ju även sluta med mjölken här för någon vecka sedan, men gav sjutton i det då jag blev totalabstinent... Rökfri först, mjölkfri sedan, blev beslutet och nu vräker jag i mig mjölkprodukter i ren frenesi. Ska ta och gå över på laktosfritt, för det är inte lika förbenat besvärligt.
Egentligen är det inga problem att undvika mjölk, men när jag plötsligt blev groteskt sugen på ostmackor bara för att jag inte kunde äta dem och bara för att jag inte kunde ta en cigg så... ja så.
Idag är jag nio veckor gammal ickerökare, efter att ha varit rökare i ca 13 år. Coolt. Det fattas mig inte ett jota. Mestadels av tiden har jag inte en tanke på cigg. Riktigt gött!

I går var min gudson och hans lillebror hos oss en stund och alla fyra lekte. Gudsonens lillebror, ett och ett halvt år, är galen i fotboll. Han sparkade en lång stund med sin plötsligt jättevuxne sexårige kusin. Så mysigt det var att få krama på dem igen... ser inte till gudsonen så ofta som jag borde. Det är helt klart det.
På kvällen åkte mina grabbar med mormor till deras storekusins (elva år) träning i studsmatta. Han hoppade högt och gjorde volter och det var hur häftigt som helst att titta på. Kusinen är deras stora idol och båda killarna satt som små ljus, vilket imponerade på mammas väninna som var med ner. Hihi. De är fina mina killar, det är de allt. Klart att de satt stilla och tittade andaktigt då deras kusin gjorde såna häftiga konster på studsmattan? Det hade varit något för storebror... men det blir för långt att åka för pappa, tyvärr.

Nu är det dags för mig att börja dagen... eller också att gå ut med vovvarna och sedan slumra en liten stund till. Jag har tandköttsinflammation mellan varendaste tand i munnen och det ömmar tråkigt mycket. Bara att bota med ibumetin... det kommer och går nämligen det här och tandläkaren kan ingenting göra. Borsta, tandtråda, tandpetepeta och knapra antiinflammatoriskt, så går det över. Det hänger ihop... allting. Den här veckan har jag lovat mig själv ett läkarbesök. I morgon ska jag ringa. Idag ska jag rå om mig själv. Bara.

Kram!

Det hjälpte inte ett jota att somna om. Jag blev bara ännu grinigare. Och det är en sån där dag... en sån där då det inte finns en chans i h****tet att få kranvattnet till rätt temperatur eller kaffet att smaka bättre än okej.
Det är okej att ha såna dagar. Det är okej att känna sig som en utsketen lingonbuske i granskog där varenda barr sticker in och skaver och hela världen är taggig och hård. Så länge det inte fortsätter in i ett värdelöstänk som tar upp varenda litet mg av syre jag får i mig.

Fast jag tycker om granskog. Jag tycker om barrbäddarna. De är mjuka under fötterna och blir varma och välkomnande av solglimtar som tar sig ner här och var genom de täta grenarna... Jag vill ta mig ut i granskogen i helgen. Det ska jag göra.
Det mörknar fort om kvällarna. Jag tycker om det. Här i stan blir det förstås aldrig mörkt... himlen är alltid upplyst av alla lampor, men på landet blir det mörkt. Där mina föräldrar bor är det inga lampor på kilometers avstånd. När det är stjärnklart brukar jag gå ut och bli ett med världsalltet på deras gårdsplan. Hoppas jag kan få lite stjärnhimmel i kväll.

Jag behöver sätta igång med någonting. Funderar på att ta tag i gymnasiet så jag kan få behörighet att läsa vidare någon gång. Jag skulle vilja läsa på distans, och jag skulle vilja läsa någonting jag verkligen tycker är roligt... på gymnasienivå. Det är bara det att jag har mindre lätt för att se vad som skulle kunna vara roligt att läsa just nu. Kan det verkligen vara roligt att plugga? Jag förenar det med stark ångest, social fobi och panik... Men jag kanske inte behöver läsa på heltid. Deltid kanske räcker... Så länge iaf, för att komma igång.
Nu vill jag packa en väska och dra. Iväg till mina barn. De har slutat skolan nu.
Får väl ta och äta nåt, skälla lite på Gud och göra mig i ordning. Tåget går fyra, så det blir bra att börja nu...

Ha en fin helg!

För mig var det kvinnor som gällde det här året. Medan mina vänner hade Tom Cruise, Bryan Adams, The Hoff, NKOTB, Kevin Costner och andra snygga pojkar på undersidan av sina bänklock så hade jag den här kvinnan...

Äntligen! Eller nej... ÄNTLIGEN!!!! Nu börjar min serie igen. Serien som jag inte kan missa, serien som jag otåligt suttit och skruvat mig i väntan på. Serien som jag funderat på att plocka hem från internätet men hållt mig borta ifrån för att återigen kunna inta soffan på onsdagkvällarna med snacks och god dricka.
Det är lite lustigt. Jag tror inte att jag någonsin varit någon riktig serieslav tidigare. Jag har haft arbetslösa perioder då jag tristessglott på tröstlöst ändlösa Våra bästa år och andra mindre intressanta såpor, och jag satt framför Big Brother förr om dagarna och garvade mig halvt fördärvad åt deras fylleslag, liksom så många andra ungdomar runt omkring i världen... Men tja.. I alla fall... Greys Anatomy är någonting väldigt speciellt, och ja, jag kan bli stortokig på att Meredith och McDreamy håller på och fjantar fram och tillbaka, men tja... ni vet... NU BÖRJAR DET!!!!

Jag kan tänka mig att det i lilla Herrljunga idag pratas förskräckt om mordet på Nathalie från Alingsås. En grabb från trakten, en ung kille som vuxit upp ute i det ännu mindre Fölene, har gått över den yttersta gränsen och tagit någon annans liv. I Herrljunga. Där alla känner alla. Media berättar än så länge inte vem han är, men i Herrljunga vet alla som vill veta. Det är inte svårt att lägga ihop ett och ett. Ett stenkast ifrån brottsplatsen som är utpekat på hitta.se's karta bor hans mor, där han vuxit upp.
Själva har vi åkt förbi platsen många gånger de senaste fyra månaderna, ute på 181an. Jag har spenderat en underbar sommar i Fölene tidigare i livet. Jag har syskonbarn som är årsgammal med den unge mannen, skolkamrat.
Det går inte att undvika att bli påverkad när en sådan här sak händer nära en. Det hör till vårt flockbeteende, misstänker jag. Oavsett om det egentligen berör oss eller inte. För det gör inte detta. Det berör två familjer. Två familjer till två förstörda ungdomar.

I Alingås tillåts nu en familj sörja efter månader av terror. Nu vet de vad som hänt och kan släppa hoppet om att hon kommer tillbaka. De får en begravning och ett avslut. Och de får lov att bli förbannade, de får lov att hata... Grabben har erkänt, och de frågar sig hur de kunde släppa in honom i familjen?
Hur skulle de inte kunna ha gjort det? Det var trots allt den kille som Nathalie älskade. Säkert var det ömsesidigt. Garanterat var inte hans tanke när de flyttade ihop att han skulle bo där under en tid och sedan döda henne och flytta tillbaka hem till mamma. Någonting gick väldigt, väldigt fel och han fick väl panik, försökte komma undan. Tanken på att spendera lång tid i fängelse kanske blev för skrämmande. Leva med att han dödat henne skulle han ju få göra ändå, resten av livet.

Den här händelsen har inga vinnare. Killen är en mördare? Vad hände med dråp? Är man numera en mördare tills annat bevisats?
Han har förlorat sin framtid, sin aktning, ställts utanför samhället. Runt omkring i Sverige muttrar människor att han borde få sitta instängd resten av livet. Det är väl bara en tidsfråga innan media publicerar bild och namn, så att han i hela landet kommer förknippas med mord en lång tid efter det att straffet enligt svensk lag avtjänats. Jo, men den han dödade får ju inte leva heller, så det är inte mer än rätt? Saken är att vi vet inte vad som hände. Vi VET inte med säkerhet att han faktiskt dödade henne. Vi har läst och hört att han har erkänt det, men vi vet inte om det verkligen var det som hände. Hon kan ha ramlat och slått sig så illa att hon dog av fallet, och han kan ha orsakat fallet. Det kan ha varit en olycka som han tagit på sig som ett mord. Vore det konstigt om han inte tänkte klart i det läget? Hur skulle du själv ha reagerat?
Det är bara ytterligare spekulationer, och jag ogillar spekulationer, men det finns möjligheter att det inte gick till så som vi av medias rubriker vill tro.

Och Nathalie, nu vet alla att hon inte kommer tillbaka. Ett så ungt liv, förstört så tidigt. Det ÄR fruktansvärt hemskt. Det är det verkligen. Jag vill inte tänka mig in i den smärta och sorg alla hennes nära och kära känner. Det är grymt. Omöjligt att sätta sig in i för den som inte varit där. Mina tankar och varmaste medkänsla går till hennes familj och vänner.
Men, mina tankar går också till killens familj. Hur skulle det inte kännas som mamma att få veta att sonen har grävt ner den saknade kroppen i åkern där hemma?
Jag hoppas att Herrljungaborna är stora nog att se att de är samma familj nu som de alltid har varit. En helt vanlig familj på landet i Västergötland.

Nu får vi följa fortsättningen i utredningen, själv kommer jag göra det i GöteborgsPosten som inte är så pengakåta att de baserar rubriker på hörsägen, och så får vi se var det leder.
Det är i sanning en tragedi... åt alla håll tänkbara.
 

Jag går nog inte upp idag. Soffan är bäddad och jag ligger i Guds famn och gnäller på hen om livet. Det skaver inte bara i kroppen idag, det skaver på insidan också. Björn Rosenströms låt "Du vet väl om att du är värdelös..." går runt, runt där inne i min älskade skalle. I magtrakten kryper en liten mask omkring, den kittlar på ett obehagligt sätt så att det går ut molande impulser till hjärtat och lungorna. Hjärtat slår ojämnt då, det stannar upp ibland för att det blir lite oroligt att masken ska explodera om det slår för hårt. Lungorna lägger in sparkrav på syre och sänker sin kapacitet till 10%...
Och tänk att trots att jag verkligen har kollat upp mig med de fina verktygen jag har för att göra det nu för tiden så kan jag inte hitta någonting i det yttre som skaver, och inte heller i det inre (förutom maskjäveln då).
Nej, det lär vara PMS det här. Ihop med lite ynk för att jag har ont. Så... jag kryper ner och låter mig omfamnas av den stora famnen, som soffan har kommit att bli, och väntar på bättre tider medan jag samtalar med evigheten om allt och ingenting.

Kram...

Jag är ju hungrig ju, och ingen finns det som lagar mat åt mig. Taskigt. Var tog den gamla goda tiden vägen då jag kunde sitta och skriva, prata i telefon och lyssna på musik hela dagarna och sedan släntra ner till köket då maten var klar för att lassa på rejält och sen släntra upp på rummet igen för att inmundiga farsans välsaltade kotletter, kokta potatis och brunsås. Eller för den delen morsans köttfärssås och spagetti. Tänk om ungar kunde fatta hur otroligt bra de har det. (jag vet att det inte gäller alla, men dem det faktiskt gäller då).