miakelekia

Igår var jag i Falköping och gjorde slutprov i företagsekonomin, och försökte göra ett prov i administration. Det senare fick jag skjuta upp för att skolan inte hade rätt programversion. Väldigt synd. Jag får ta en heldag till Lidköping istället. Så kan det gå.
I alla fall så gick jag raka vägen till grabbarnas fritids när jag var färdig på skolan. Och det var två förvånade killar jag mötte. Och väldigt glada. Jag frågade vad de ville hitta på och de sa med en mun att de ville åka hem. Hem till Jönköping och Conny. Jag fick förklara att vi bara skulle hänga ihop i några timmar eftersom det var skoldag i morgon igen, så vi fick hitta på nåt i Falköping. "Men" sa Olle "Då får vi ju bara vara med dig en liten stund, idag, ju." Ja, jo, men bättre kanske än att inte träffas alls? Och det var vi alla överrens om. Så vi busade bort till kompisen Kalle och levde rövare där ett tag. Läste läxan med Egon och guidade honom genom "ng"-ljudet. Satt nära, nära i Kalles soffa och luktade på varandra. Jag luktade illa i munnen, kaffe. Men gott på halsen. Egon gav mig massage som han fått lära sig i skolan. Det var rörelser som hjärtat och björnen. Sen var det min tur att göra på honom, men jag kunde visst inte alls. *s*
Så småningom fick vi dra oss vidare hem till pappa för kvällsmat, bolibompa och läggdags för killarna... Jag själv gick nytankad av kärlek mot stationen, tog en korv och dricka och for småningom hemåt. Till finaste sambon och en lugn kväll fylld av värme och soffgos.

Det kommer dröja till den 17e innan jag kan hålla om dem igen. Då ska vi på öppet hus på deras skola. Mysigt! Sen ska de följa med hem och stanna till måndag kväll för att komma igen på fredagen.
Pappa har fått två helger på raken för att kunna ta med killarna på något kul till helgen. De ska till Göteborg och titta på dinosaurier! Spännande! Tyvärr innebär det för mig och killarna att det går extra långt mellan våra träffar... och det är långt nog ändå att inte ses på 12 dagar som det är i vanliga fall. Hade jag inte varit där igår så hade det hunnit rinna iväg 20 dagar.
Och givetvis är det mig det hela hänger på. Att jag inte bor där, där dom bor. Jag har valt att bosätta mig längre bort. Jag kan knappast säga att det var ett misstag. Men det är verkligen inte ultimat heller. Om jag hade bott i Falköping så hade jag haft mer tid med dem. Varit mer delaktig i deras vardag.
Frågan är hur bra det hade blivit, att bo där jag vet att jag inte trivs. Ensam igen. Utan vuxet samboende. Pendlande fram och tillbaka... Jag vet hur själviskt det låter. Jag borde bo där barnen bor, men jag väljer faktiskt att bo där jag mår bra istället. Så att den tid jag har med mina barn blir riktigt, rysligt bra. Det är den nu.
Och någon gång i framtiden, förhoppningsvis inte oskådlig framtid, så kommer jag finnas närmare grabbarna igen. Kanske inte i Falköpings kommun, helst inte, men närmare åtminstone. Nära nog för skolbussar/tåg... vore det bästa.

Tills dess får jag hålla på och sakna och längta. Och ha underbara, fantastiskt roliga helger och stunder med grabbarna när vi kan träffas!