miakelekia

Jag är vaken för att lyssna på regnet i natt. Var varm och öm och lite ledsen när jag skulle sova. Kvällens inventering blev vacker och orden som surrar i mitt huvud nu är "What goes around comes around." Nyttig lärdom, om än inte så lustig.
Med kärlek är allting möjligt, och tills vidare släpper jag allt annat än det. Jag är precis där jag ska vara.

Nu ligger jag med balkongdörren på vid gavel och lyssnar på det ihärdiga regnet där ute. Illustrerar gator som rinner bort och ger plats för grönska. Regnet som piskar, vinden som ruskar om och jorden som vrider sig under asfalt och gatsten. Ropar efter befrielse, efter näring och tillväxt.


Nog är det höst, och mig gör det inget. Gatubelysta parkpromenader med prasslande kulörer runt tassar och skor. Skrattande barn i lövregn och doft av mull som inte ens avgaserna i en svensk storstad kan pressa undan.
Sol, men inte kvävande, och luft som bäst liknas med isvatten, så svalkande. Höstregn och stormvindar. Jag välkomnar dem. Jag fasar dem. Jag beundrar och respekterar dem.
Snart plockar jag upp min första kastanj och lägger den i min rock, för att ha den där som en lugnande lyckoklump då jag behöver en påminnelse om livets vackra. Jag såg dem redan igår men väntar en stund till. Snart kan jag välja och vraka.

Det värker mer i natt än på länge. Jag har smörjt kroppen innanpå och utanpå samt lindat mina ömma, men ingenting hjälper. I natt ska det värka. I natt ska jag inte sova utan lyssna på regnet och staden utanför balkongen. Inte känna mer, inte tänka, bara lyssna. Andas och lyssna. Inåt och utåt.