miakelekia

Jag brukade vilja kalla mig poetissa när jag var yngre. Jag hade gott självförtroende på den tiden när det gällde att framföra mina dikter. Det var tonårsdikter och vissa av dem var puburtala, det ser jag idag, men vissa var fantastiska.
Numera skriver jag sällan på det viset. När det kommer en dikt så kommer den trillande över mina fingrar som om de hade ett eget liv och tanken var bortkopplad. Ofta ser jag först efter en tid betydelsen i dem.
De kommer när de kommer, helt enkelt. Jag skulle inte kunna sätta mig ner och spotta ut en dikt just nu. Den skulle bli helt utan känsla och rytm. Precis som den bok jag håller på att skriva, försöker plita ner, antar jag? Jag har satt mig några gånger och försökt skriva för skrivandets skull, men det tar stopp redan vid första meningen.

Funderade på att lägga ut ett av de episoder i min bok som jag faktiskt har skrivit, men kom fram till att det är för personligt. Det är ingenting jag vill att min familj ska läsa, inte för att jag skäms över det utan för att de ska slippa känslan helt enkelt.
Alltså kommer jag, om det någonsin blir en bok av allt material jag har, få ge ut boken under pseudonym.
Boken handlar inte om mig, men jag har upplevt mycket av det den kommer att beröra.

Vad jag kan göra är att bjuda er på en kort dikt, skriven mitt i den värsta tiden... Så skönt det är att inte vara kvar där.