Mjukare... ;o)
Jag har haft en underbar helg. Björnbröderna har tankat mamma och jag har tankat dem. Det blir väldigt mycket gos när vi tankar på varandra efter att ha varit isär så länge. I fredags gjorde vi inte mycket mer än kramades och pratade om allt och ingenting. På tåget ner till Göteborg, då han lagt sig tillrätta på rygg i mitt knä och med händerna placerade på mina kinder, förklarade lillebror (snart 5) att;
- Jag älskar dig mamma!
- Jag älskar dig också, svarade jag.
- Jaa, och mamma... Jag ÄLSKAR din skalle!
Tjaa, vad säger man? Jag har tydligen en väldigt fin skalle. För så heter benet som vi har i huvudet. Tack för anatomilektionen, älskade hjärtat mitt.
Det här är samma kille som i våras satt på en klätterställning med benen i kors och huvudet tungt lutat i handen, tittade på mig och sa;
- Mamma, jag är tankemannen.
- Är du tankemannen? svarade jag.
- Jaa, jag tänker så himla mycket...
- Ja, jag vet nog inget barn som tänker så mycket som du.
- Neej, (här slår han ut med händerna i en grande gest) och jag haar så många minnen.
Och det är sant. Han är inte fyllda fem ännu, men han har samlat på sig väldigt många minnen, det har han.
Storebror behöver öva på sina komplimanger, tycker DGM, för han utbrast glatt att jag har en VÄLDIGT stor rumpa. Mm... Tack för den liksom... Sist jag kollade så var den inte jättestor... Men för honom kanske det är någonting jättebra? Kanske är han inne på "Da Biggah, Da bettah"-filosofin helt enkelt.
Lördagen spenderades i Slottskogen bland getter, gotlandsruss, älgar och sälar. En kronhjort var på parningshumör och friade högljutt till en ko, som inte verkade ett dugg intresserad. Hon var så blasé att hon gick och la sig bland de andra korna och totalignorerade honom. Stackarn.. han stod där alldeles villrådig över dem. Bilder på dem kommer senare.
När vi tittat färdigt på djuren gick vi till lekplatsen där vi mötte Roger och Max. De lekte där en stund innan vi gick för att köpa kaffe och glass. Sedan gick vi till busklabyrinten där de sprang sig svettiga. Det är synd att den inte kunde få vara en riktig labyrint. Nertrampad för att folk har genat genom snåren. Men killarna uppskattar den ändå, och det är väl huvudsaken. Vi tog en sväng förbi naturhistoriska för att titta på världens farligaste djur, men som jag trodde så finns inte det i entrén längre (om det nån gång har gjort det vet jag inte) så det blev mest en titt på souvenirerna som fanns där och på sköldpaddor och lungfisken. Jag fick lova barnen att vi skulle gå dit en annan gång. Då ska vi ha god tid på oss och verkligen titta. Jag gillar naturhistoriska. Det har jag alltid gjort.
När vi kom hem åt vi potatisgratäng och fläskfile. Sen gick kvällen i lugnt mak och vi myste ordentligt framför filmen Robotar innan barnen gick till sängs.
Söndagen började trist. Jag hade feber och kände mig snordålig när jag vaknade. Gick upp och gav barnen frukost och slängde på barnkanalen innan jag damp i säng igen. Sedan låg jag där och svettades tills jag var tvungen att gå upp. Vi skulle ju på bio! Jag kastade ihop mannagrynsgröt medan jag fick ett jätteskönt samtal med Carro, väntade på att treon skulle ta, och så åt vi och promenerade iväg. Lite småbråttom fick vi, men vi hann i tid till reklamen. Där fick vi se trailern till Madagaskar II, och den verkar faktiskt bli bättre än ettan. En kortfilm som var sjukt rolig drog upp stämningen i biosalongen innan Wall-E började.
Wall-E, Wall-E. Jag måste säga att jag blev helt betagen av den filmen. Wow. Jag kände ensamhetens ångest krypa i mitt bröst där i början för att sedan förvandlas till spänning och mysande gott, och i nästa stund kastas om till sorg och vemod och sedan bli spänning igen och så humor som kittlade hela kroppen. Wall-E är den bästa filmen jag sett på länge, och barnen uppskattade den lika mycket.
Hela storyn påminde mig om en gammal låt jag brukade sjunga på i tonåren; "Vi vaknar, vi vaknar upp, på jorden på en sopstation. Beskådar mänskans skit. Vi vaknar upp, vi vaknar upp på jorden å vi saknar luft till en förklaring varför, till en förklaring varför, till en förklaring varför vi smet från vår joooooord."
Efter filmen gick barnen, och jag, och härmade huvudkaraktärerna Wall-E och Eva då de lärde sig säga varandras namn, hela vägen hem.
- Jag älskar dig mamma!
- Jag älskar dig också, svarade jag.
- Jaa, och mamma... Jag ÄLSKAR din skalle!
Tjaa, vad säger man? Jag har tydligen en väldigt fin skalle. För så heter benet som vi har i huvudet. Tack för anatomilektionen, älskade hjärtat mitt.
Det här är samma kille som i våras satt på en klätterställning med benen i kors och huvudet tungt lutat i handen, tittade på mig och sa;
- Mamma, jag är tankemannen.
- Är du tankemannen? svarade jag.
- Jaa, jag tänker så himla mycket...
- Ja, jag vet nog inget barn som tänker så mycket som du.
- Neej, (här slår han ut med händerna i en grande gest) och jag haar så många minnen.
Och det är sant. Han är inte fyllda fem ännu, men han har samlat på sig väldigt många minnen, det har han.
Storebror behöver öva på sina komplimanger, tycker DGM, för han utbrast glatt att jag har en VÄLDIGT stor rumpa. Mm... Tack för den liksom... Sist jag kollade så var den inte jättestor... Men för honom kanske det är någonting jättebra? Kanske är han inne på "Da Biggah, Da bettah"-filosofin helt enkelt.
Lördagen spenderades i Slottskogen bland getter, gotlandsruss, älgar och sälar. En kronhjort var på parningshumör och friade högljutt till en ko, som inte verkade ett dugg intresserad. Hon var så blasé att hon gick och la sig bland de andra korna och totalignorerade honom. Stackarn.. han stod där alldeles villrådig över dem. Bilder på dem kommer senare.
När vi tittat färdigt på djuren gick vi till lekplatsen där vi mötte Roger och Max. De lekte där en stund innan vi gick för att köpa kaffe och glass. Sedan gick vi till busklabyrinten där de sprang sig svettiga. Det är synd att den inte kunde få vara en riktig labyrint. Nertrampad för att folk har genat genom snåren. Men killarna uppskattar den ändå, och det är väl huvudsaken. Vi tog en sväng förbi naturhistoriska för att titta på världens farligaste djur, men som jag trodde så finns inte det i entrén längre (om det nån gång har gjort det vet jag inte) så det blev mest en titt på souvenirerna som fanns där och på sköldpaddor och lungfisken. Jag fick lova barnen att vi skulle gå dit en annan gång. Då ska vi ha god tid på oss och verkligen titta. Jag gillar naturhistoriska. Det har jag alltid gjort.
När vi kom hem åt vi potatisgratäng och fläskfile. Sen gick kvällen i lugnt mak och vi myste ordentligt framför filmen Robotar innan barnen gick till sängs.
Söndagen började trist. Jag hade feber och kände mig snordålig när jag vaknade. Gick upp och gav barnen frukost och slängde på barnkanalen innan jag damp i säng igen. Sedan låg jag där och svettades tills jag var tvungen att gå upp. Vi skulle ju på bio! Jag kastade ihop mannagrynsgröt medan jag fick ett jätteskönt samtal med Carro, väntade på att treon skulle ta, och så åt vi och promenerade iväg. Lite småbråttom fick vi, men vi hann i tid till reklamen. Där fick vi se trailern till Madagaskar II, och den verkar faktiskt bli bättre än ettan. En kortfilm som var sjukt rolig drog upp stämningen i biosalongen innan Wall-E började.
Wall-E, Wall-E. Jag måste säga att jag blev helt betagen av den filmen. Wow. Jag kände ensamhetens ångest krypa i mitt bröst där i början för att sedan förvandlas till spänning och mysande gott, och i nästa stund kastas om till sorg och vemod och sedan bli spänning igen och så humor som kittlade hela kroppen. Wall-E är den bästa filmen jag sett på länge, och barnen uppskattade den lika mycket.
Hela storyn påminde mig om en gammal låt jag brukade sjunga på i tonåren; "Vi vaknar, vi vaknar upp, på jorden på en sopstation. Beskådar mänskans skit. Vi vaknar upp, vi vaknar upp på jorden å vi saknar luft till en förklaring varför, till en förklaring varför, till en förklaring varför vi smet från vår joooooord."
Efter filmen gick barnen, och jag, och härmade huvudkaraktärerna Wall-E och Eva då de lärde sig säga varandras namn, hela vägen hem.
Kommentarer
Trackback
