Det var en gång...
Det var en gång, och det är inte att förglömma...
Att en gång ha suttit där i isoleringen borde skapa kärleksfull förståelse för andra som hamnar där av olika anledningar.
Någonting att tänka på när egot börjar pumpa en full med självhävdelse och högmod. Mig, ska jag skriva, för det är mig det handlar om. Jag är inte där längre, och det har varit en ganska lång väg ut ur det tillståndet. Jag är tacksam som sjutton för att jag inte är kvar där, det har jag skrivit förut här i bloggen. Det finns en väg ut. Oavsett hur illa det kan se ut för var och en därute, av helt olika anledningar, så finns det en väg ut ur det. Det finns hopp.
Ändå kan jag sitta här och döma... och irritera mig... och bortse från nuet och önska mig bort, långt bort.
Men jag vet en sak, och det är att jag har kraft. Jag har en sådan styrka inom mig så jag vet inte vad som kan mäta sig med den styrkan. Jag har också en yttre kraft som aldrig sviker såvida jag inte vänder ryggen åt den. Och om det finns EN person som jag kan hjälpa, på det vis som så många hjälpte mig när jag var där jag var, så borde jag omfamna den personen. OM viljan finns hos den personen så finns även jag.
Karma... Jag tänker på karma...
Dagens ord är tacksamhet. Tack för att jag får vara en del av någonting större. Någonting så stort så att det inte går att förklara. Tack, tack, tack!
Det enda sättet för mig att behålla det jag har är att ge det till någon annan...
Innan man har varit i det svarta hålet, i avgrunden... Innan dess förstår man inte hur det är att vara där. Och även om man aldrig glömmer det, är det så lätt att förskjuta det mörka, att förtränga och inte låtsas att det hänt. Istället för att låta det också vara en del av den man är idag.
Att visa förståelse och försöka hjälpa är att ge tillbaka lite av den hjälp man själv fick. Att "betala tillbaka" på något litet sätt.
Om den man vill hjälpa vill ta emot hjälpen, vill säga.
Och man måste vara beredd på att inte få ett "erkännande" för att man försökte, ibland kan man få äta skit med sked just för att man gjorde det man trodde, kände och tyckte var rätt.
Och ibland måste man hjälpa från ett annat håll, inte ge upp utan hitta en annan väg.
Av svårigheter får man kraft om man har ödmjukhet att ta emot den.
Tror jag.
Så sant Milou, så sant... Välkommen hit!
Och att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt är att mata pärlor till svin. Snart fattig, trött och fruktansvärt besviken.
Och balansen är mindre lätt att hålla ordning på kan jag lova. Vad är min vilja och vad är medmänsklighet?
Gäller att vakta på stegen.
Tack för välkomnandet.
Vad gäller balansen... jag tror inte det finns nån sann altruism, egentligen. Man gör nog mycket som man TROR är gott för andra, för att det är gott för -self-. Men tänker man efter för varje gång man erbjuder sin hjälp, så hittar man snart en röd tråd i hjälpen tror jag. Då gör man vad man kan, utan att förbruka kapitalet av egen styrka.
Milou: Word!
