miakelekia

I februari detta år åkte jag in akut med sprucken blindtarm. Jag hade bara några minuter kvar i livet när jag klev ur bilen på akutmottagningen i Alingsås. Min syster, som inte var mer än tjugo, var barnvakt och mina föräldrar var utomlands på sin första gemensamma charterresa. Jag förstår än idag inte hur min syster fixade att ta hand om mig när jag var så sjuk. Hennes bombade chef tvingade henne tillbaka i arbete när jag hade legat inne i mindre än en vecka. Jag var långt ifrån stabil och hon har berättat att hon grät hysteriskt hela vägen till jobbet den dagen. Hon var min rl-idol. Tack syrran!
Jag svarade inte på pencilinet, kräktes upp det eller fick klåda. Läkaren sa att de var rådvilla när min mor och far äntligen kom hem igen och fann mig på barnavdelningen, inte mycket fetare än ett skelett. Vi hade varit överrens om att inte ringa hem dem, för vi tyckte de skulle få ha sin semester i lugn och ro och ville inte oroa dem i onödan. Men läkaren hade sagt till mamma att de sökt upp dem om de inte hade kommit hem då, för de var osäkra på om jag skulle klara mig eller inte.
Det gjorde jag. Jag sitter ju här. Men det var tydligen närmare ögat än jag förstod.
Mina bröder kom in en dag, det var väldigt långtråkigt ibland på avdelningen, och gav mig ett band. De sa att jag inte fick tala om det för mamma, och att det skulle vara vår hemlighet. Det var thåström-bandet. Tiden på sjukhuset blev lite roligare när jag kunde sitta med min freestyle och rocka. Tack brorsorna!

Strax därpå flyttades jag till isoleringen, för jag fick sjukhussjukan i mitt öppna sår, och de kunde inte sy igen det förrän de hävt infektionen... Jag låg många nätter och var livrädd för den nattsköterska som slet upp kompressen och gnuggade bort varet med saltlösning. Snäll som jag var så sa jag ingenting utan grät i tysthet... men oj vad jag skulle vilja säga till den räpan idag. Så behandlar man inte en tioåring, så behandlar man inte någon, men speciellt inte ett värnlöst barn! Samma räpa tyckte det inte var så viktigt att byta mina sängkläder om jag kissat i dem. Jag förtjänade antagligen att ligga i kallt kiss. *morrar*
Min tioårsdag firade jag på nämnda isolering med ett par kompisar som fick lov att komma och hälsa på. Personalen från röntgen kom upp med presenter och jag fick mängder med krya på dig-grattiskort från släkt och vänner. I skolan hade de ritat ett helt häfte med bilder som de skickade med. Så fint.
Det var ensamt i det lilla rummet, och otäckt då mannen i rummet intill skrek så fruktansvärt plågat... Jag undrar ännu vad som smärtade honom så. Stackaren.
Till slut kunde de sy igen mitt sår och jag fick åka hem, men mådde fortfarande inte bra. Jag fick stanna över natt på barnavdelningen igen och vaknade med prickar över hela kroppen. Snacka om ödets ironi... jag hade fått vattkoppor och åkte bums in på isoleringen igen. Hahaha. Helt sjuk-sjukt.
Ja ja... musik var det... men när jag skulle berätta det speciella med Thåström här så blev det att minnena ploppade upp medan jag skrev.

Jag slänger härmed ut ett tack till evigheten, för att jag fick leva. Jag är övertygad om att all den jordiska kärlek som omgav mig var avgörande. Tack!